Sova med jättemage

Vilken sovställning man har som gravid påverkar fostret, skriver aftonbladet.se. En nyzeeländsk studie har visat att "sova på rygg eller på höger sida fördubblar risken för att barnet avlider i livmodern jämfört med om kvinnan sover på vänster sida."

Själv som jag på mage till vecka 37. Det gick jättebra det också.




Förlossningsberättelse del 2

Måndag

0.00-6.30
Ligger vaken hela natten och andas igenom värkarna. Sambon sover som en stock i sängen bredvid.

6.30
Nattpersonalen kommer in och säger hejdå. Nu tar snart nästa skift vid och det är upp till dem vad som ska ske härnäst.

7.00
Barnmorskan Nejla kommer in i vårt rum tillsammans med Malin, som studerar till barnmorska. De ska hjälpa mig under dagen. Nejla utstrålar aktivitet, lite "det här ska vi fixa", och jag tycker genast om henne. Jag blir undersökt och är fortfarande bara två centimeter öppen. Mäh! Det blir bestämt att jag ska ta ett varmt bad och klockan 10 bli undersökt på nytt. Har jag inte öppnat mig mer då ska de ta hål på fosterhinnorna. Äntligen en plan!

7.20-9.45
På Vrinnevi finns ett stort badkar där arma blivande mödrar får ligga i blöt för att lindra smärtan. Ett riktigt spa-rum. Jag ligger i tills jag är alldeles skrynklig och går motvilligt upp när klockan närmar sig 10.

10.00
Blir undersökt på nytt och är tre centimeter öppen. Min kropp verkar inte ha någon brådska att få ut någon bäbis. Men nu blir den hjälpt på traven när barnmorskan tar hål på fosterhinnorna.

10.30
Jag får flytta till ett riktigt förlossningsrum och nu drar det igång på allvar. Jag ber genast om lustgas. Blir yr av den de första värkarna och håller på att trilla omkull. Masken är tung att andas i, men jag hittar snart ett sätt att andas i den. Tricket är att släppa ut lite av utandningsluften vid sidan av masken. Och givetvis försöka hinna ta ett par sväljar av gasen innan värken kommer. Jag är noga med att ta bort masken när värken klingar av. Vill inte bli lullig, tappa kontrollen och få minnesluckor! Det funkar bra och vi blir bästa vänner, jag och lustgasmasken.

12.00
Jag blir erbjuden EDA och eftersom jag varken är masochist eller har någon lust att "utforska smärtan" tackar jag ja. Jag blir undersökt och får beskedet att jag är 8-9 centimeter öppen redan! Nu går det tydligen undan! Egentligen är det för sent att lägga EDA nu och Nejla tror inte att jag kommer ha någon nytta av den. Dystert.

12.30
En ung kvinnlig narkosläkare ansluter. Hon ser sjukt bekant ut och jag retar mig än idag på att jag inte kan placera henne. EDA:n, som jag hört kan göra så ont, känns knappt. Fast jag skriker ändå förstås. För säkerhets skull.

13.00-14.30
Nu händer det inte mycket. Barnmorskorna gör allt för att jag ska öppna mig den sista centimetern och jag får inta alla möjliga positioner. Sitta, ligga och stå på alla tänkbara sätt utom på huvudet. Inte mycket händer. Jag grämer mig över vilken klyscha jag är. Flämtande och flåsande i sängen precis som kvinnorna i den där hemska förlossningsfilmen. Skit i det, säger sambon och tycker jag ska gå in för att bli ännu klyschigare, skrika mer och gå an. Underbara Johan!

14.30
Krystvärkarna sätter igång. De gör mindre ont än de andra värkarna men kräver mer energi och jag blir snabbt trött.

14.50
Nejlas arbetspass är slut och hon måste lämna mig. Skit! Egentligen slutade hon kl 14.00, men har stannat så länge hon kunnat för min skull. En ny barnmorska, Wendy, tar vid. Det första hon gör när hon kommer är att krama om mig och förlusten av Nejla känns inte så hemsk.
 
15.30
Läkare tillkallas och en doktor Carl-Magnus sveper in i rummet med en air av auktoritet. Han konstaterar att mina korta, täta värkar är ineffektiva och eftersom både jag och min bäbis börjar bli trötta blir jag erbjuden sugklocka. Ja, ja, ja! Nu vill jag bara att det ska ta slut. Det får göra hur ont det vill.

15.37-15.44 (enligt patientjournalen)
En grunka som ser ut att vara från 1800-talet rullas fram till sängen och sen händer allt på en gång. Helt plötsligt är det fullt med folk i rummet. Det här är de enda minuter under hela förlossningen som jag inte har någon som helst kontroll över. Det gör otroligt ont och alla ropar i munnen på varandra, inte minst jag. Nånstans i röran hör jag Wendys röst som säger "lyssna på mig nu, gör precis som jag säger". 

15.44
Efter tre olidliga värkar är det plötsligt över och en liten, slemmig, blå varelse landar på mitt bröst. Att det är en bäbis jag kämpat för hade jag på något sätt glömt bort och jag blir mest av allt förvånad över att se henne. Ännu mer förvånad blir jag över att hon rör på sig och snörvlar där hon ligger. Hon finns och hon är alldeles verklig! Den insikten och känslan när jag möter Johans blick är det mest fantastiska jag någonsin upplevt. Hon är vår och vi har gjort henne tillsammans. Vår fina fina lilla flicka!

Idun Lilly Carolina Månsson vägde 3620 gram när hon föddes och hon var 52 centimeter lång. Och enastående!
 

Förlossningsberättelse del 1

Söndag

8.00
Vaknar av en dov värk som börjar i ryggen och sedan sprider sig till magen. Den klingar av efter någon minut. Ligger kvar och väntar på att den ska komma tillbaka.

8.30
Väcker sambon och talar om att kanske kanske har det startat nu. Vi ligger tillsammans kvar i sängen och liksom känner efter. Jo visst, det verkar vara regelbundna värkar som kommer och går.

10.00-15.00
Jag fixar, donar och gör mig i ordning, en mental förberedelse som känns jätteviktig. Sambon hjälper till. Sen åker han och hyr film för att vi ska ha något att göra. Värkar är stadigt regelbundna. Nu börjar jag inse att det är på riktigt!

16.00
Ringer BB och talar om att det är på gång, men att vi tänker vara kvar hemma så länge som möjligt. Värkarna kommer var sjätte minut.

17.00-18.00
Nu börjar det göra ont, men jag hittar ett sätt att andas som fungerar. In genom näsan och ut genom munnen, och så snabbare andning högre upp i bröstet när värken närmar sig sin topp. Upptäcker att det faktiskt är skönast att stå upp, gunga med höfterna och dansa igenom värkarna. Kanske var de inte helt ute och cyklade i den där förlossningsfilmen ändå?

19.00
Kollar på Gossip Girl medan vi klockar värkar som kommer allt tätare.

21.00
Nu är det drygt tre minuter mellan värkarna. Ringer BB igen och talar om att vi är på väg in. Då får vi veta att det är fullt på förlossningen på US i Linköping, där jag varit så inställd på att få föda. Det som ligger så nära, där jag har träffat flera i personalen och där jag känner mig så trygg. Istället måste vi nu åka 4,5 mil till Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Trots att jag vet att det inte tjänar någonting till blir jag förtvivlad. Den fina harmoni och balans jag byggt upp raseras och allt känns skit.

21.30
I bilen på väg till Norrköping. Förbannar att det nu blev precis som jag inte ville att det skulle bli. Upp och ut på vägarna i mörkret, allmänt kaotiskt. Trots att det är väl skyltat till sjukhuset kör vi fel en gång och får vända tillbaka. Tack och lov att Johan, min fantastiske karl, alltid är lugn som en filbunke i alla situationer. Strax innan vi parkerar bestämmer jag mig för att släppa min besvikelse och acceptera att det inte blev som jag tänkt. Väx upp kvinna! Det finns folk som får föda barn i taxibilar vid sidan av motorvägen. Tror du de planerat att det skulle bli så?

22.00
Vi släpps in på förlossningen. Där är det alldeles tyst och lugnt, med bara tre barnmorskor och sjuksköterskor i tjänst. Alla ler och hälsar när vi kommer och det känns skönt. Vi visas till ett undersökningsrum och de tar CTG, bäbisens hjärtljud och livmoderns sammandragningar. Jag undersöks och är bara en centimeter öppen. Värkarna kommer dessutom mer sällan nu och det känns snopet att det stannat av, även om jag vet att det ofta blir så när man väl kommer till förlossningen.

22.45
Vi slipper åka hem och blir istället tilldelade ett rum över natten. Det är ombonat och fint som ett hotellrum med läderfåtöljer vid fönstret och platteve på väggen. Bara sjukhussängen avslöjar att vi faktiskt är på förlossningen. En sköterska bäddar åt Johan och jag får en sovdos, med nåt piller som ska hjälpa mig att somna. Får också en morfinspruta mot värken. Jag känner igen den sköna känslan från tiden efter min operation. Morfin is the shit. Tyvärr kan jag omöjligt somna.

Idun

Det här blir en kortis. Kl 15.44 den 27 april föddes vår älskade lilla Idun. Hon är fulländad. Sambon och jag yra av lycka.
 

Kan det vara dags nu..?

Det är knappt jag törs offentliggöra på det här viset. Jag gör det enbart i syfte att fördriva tid. Men jag tror det har dragit igång nu..! I natt sov jag bättre än jag gjort på flera veckor. Vaknade prick kl 8 av en tydlig värk. Helt annan känsla än de förvärkar jag haft senaste veckan.

Efter en stor grötfrukost har jag nu hunnit duscha, tvätta och platta håret, raka benen, färga ögonbrynen och måla tånaglarna. Allt med min underbart förstående sambos hjälp och med regelbundna pauser när värken kommer smygande igen. Om det är nu det sker tänker jag nämligen försäkra mig om att jag inte ser ut som de där schletna morsorna på förlossningsfilmen vi fick se på föräldrakursen. Och jag vill ju vara fin när jag träffar vår lilla skatt för första gången!

Hoppas hoppas det håller i sig nu!
 

Skötbordet



Och så här ser det ut kring bäbisens skötbord. De söta krokarna spikade jag upp nu på morgonen. De är från myfirstroom.se. I övrigt är det mesta från Ikea (bra skit). Vi har valt att inte ha skötbordet i badrummet. Fick tipset i en bäbisbok att ha det på ett mysigare ställe. "Var skulle du vilja ligga naken och spreta med benen flera gånger om dagen? Knappast i kallt och vitt badrumsljus." Typ. Hur det kommer att funka i praktiken återstår att se.
 


Sov så gott



Så här blev bäbisens lilla sovhörna! Hon (eller han, för man veeet ju aldrig) ska sova med mig och sambon i vårt sovrum. Så istället för att inreda ett helt barnrum - som jag visserligen redan gjort i tankarna - fick jag nöja mig med ett hörn.

Säng och sängkläder är från Ikea, kaninen från Lekia och fåren är väggdekaler inköpta på zyboo.com. Det syns inte så bra på den här bilden men fåren har sällskap av stjärnor som jag köpt på Toys "R" Us. De lyser som en liten vintergata när man släcker lampan. Hoppas hon kommer att trivas! (Och att hon vill komma ut omedelbums nu när hon ser hur fint det blev!)
 

BF+4

Inget nytt att rapportera. Det händer som ni förstår inte mycket i mitt liv just nu. Känner mig som en gammal tant som kurar i sin lägenhet hela dagarna medan livet passerar utanför fönstret. Eller en gammal gubbe med prostatabekymmer snarare, med tanke på alla nattliga toalettbesök.

Igår gick jag en promenad i solen med syrran och hennes lilla Elvira. Vi fikade hos mig efteråt och Elvira sov sig igenom hela eftermiddagen trots att vi bytte blöja, pussade på henne och nöp henne i tårna.

Idag har jag bara slappat framför teven. Gjorde en gigantisk sallad tidigare, men det är nog det enda produktiva jag kommer att åstadkomma idag. Är innerligt trött på min kropp just nu. Magen känns inte som en del av mig längre och till och från gör det riktigt ont i höften och sidan av magen där jag är opererad. Det stramar väl i ärren och de ihoptråcklade musklerna värre än nånsin kan jag tänka mig. Läkarna varnade mig för det innan graviditeten, men då är det lätt att vara kaxig. Nu är det lite mindre lattjo.
 

BF+2

Idag var vi hos barnmorskan för garanterat sista gången innan förlossning. Alla värden var precis som de ska och nu är bäbisen helt fixerad. Förmodligen är det det jag känt av de senaste dagarna. Fick också tid för bedömning av igångsättning den 4 maj. Metallica-datumet. Livet är ironiskt. Men barnmorskan tröstade och sa att det förmodligen inte skulle behöva gå så lång tid. Hoppas hoppas hoppas på i natt!
  

BF+1

En dag över tiden och min widget har ballat ur och börjat räkna baklänges. "1 days to go". Hmpf... Det ser så deppigt ut att jag måste ta bort den. Om jag bara kan komma ihåg hur man gör. Imorgon ska vi till barnmorskan igen. Jag drömmer bubbelgumsdoftande drömmar om att hon ska göra en gynundersökning och häpet konstatera att jag redan är 4 cm öppen och sedan raskt skicka iväg oss till förlossningen. Vore så skönt att ha det avklarat nu så att vi kan börja vårt nya liv tillsammans. Tillsammans vi tre.
 

Dagen B

Dagen D och ingen B. Känns skumt när ett datum man räknat ner till, haft rödmarkerat i filofaxen i nio månader, bara passerar utan att något särskilt händer. För det är ju inte speciellt troligt att det skulle dra igång precis nu och jag skulle hinna klämma ut bäbisen innan midnatt. Jag förstärker alltså statistiken förstföderska som går över tiden. Sorry, alla gravida som hoppas på att slippa det. Oddsen är emot er. 
 

Mitt mästerverk är färdigt!

Jag stickade mycket när jag var yngre, cirkus mellanstadieåldern. Det stora projektet då var en halsduk i regnbågens alla färger. Halsduken blev aldrig färdig utan istället längre och längre tills den var flera flera meter lång. Av naturliga skäl användes den aldrig utan hamnade i någon låda någonstans.

Nu har jag så tagit upp stickandet igen. Köpte en bok med instruktioner som hjälp att damma av minnet. Boken innehöll också ett gäng stickmönster av varierande svårighetsgrad. Babyfilten nedan höll den högsta svårighetsgraden, vilket gjorde den till ett givet förstaprojekt. Man ska sikta mot stjärnorna. Och missar man är det bara att packa ihop hela skiten, stoppa det längst in i en garderob och glömma att man nånsin hade ambitionen att sticka en babyfilt.

Hur som haver, jag lyckades! Och helt enligt planerna matchar den barnvagnen också. Vi kommer att vara det snyggaste ekipaget på stan i sommar – bäbban, vagnen och jag.
 


 

Två dagar kvar

Sitter hemma hos mor och far, väntar på grillen och sippar rödvin. Alkoholfritt. Som faktiskt inte smakar så dumt. Kan det vara så att jag har varit utan vin så länge att jag tappat koncepten alldeles? Igår och idag har jag då och då känt en svag, lite molande värk i magen och korsryggen. Inte så att jag kan kalla det värkar, men nånting är det som är lite på gång. Sambon är otålig och börjar närmast tro att det inte är någon bäbis därinne. Men jag är lugn. Hon kommer.
 

När månne?

Förresten, 3 days to go står det på min Widget. Det är ju helt nuts. Tre dagar! Vart har alla månader och veckor tagit vägen?

På jobbet har de slagit vad om vilken dag det blir. Chefen för bok över gissningarna och till min förtret är det ingen som tror att det blir i förtid. Webb-Janne klämde till och med till med valborgsmässoafton och det går då rakt inte. Då lever dessutom Metallica-konserten den 4:e farligt. Själv föddes jag fyra dagar före beräknat datum, motsvarande igår. I helgen skulle annars passa bra, tycker jag. Frågan är vad lilla vildingen i magen har planerat.
  

Dag 1 hemma

Vaknade imorse, inte alls med den panik jag befarat. Istället kändes det ganska bra att inte gå och jobba. Planerna idag består av en sväng på stan inklusive lunch med lillasyster som ska försöka slita sig från amningskudden samt ett fikabesök på jobbet för att fira en av kollegorna som fyllt tretti. Dessutom kan jag alltid ta tag i något av de projekt jag samlat på mig den senaste tiden:
- sticka färdigt babyfilten
- göra mysigt i bäbisens sovhörna
- göra mysigt i bäbisens byta-blöjor-hörna
- packa färdigt bb-väskan
- göra tavlor (köpte "byggsats" på Ikea)
- städa

Sen kan jag förstås alltid handla en massa till bäbisen. Hittills har vi bara skaffat det allra viktigaste, så utrymme finns att verkligen gå bananer. Precis som forumsmammorna på nätet som har långa långa listor med livsnödvändiga-måste-ha-grejor innan bäbisen föds.

Massor att stå i.
 

Lite Tradera-shopping

Jag längtar förstås ihjäl mig efter vår bäbis nu. Jag törs inte skriva för mycket om det med risk för att fullständigt slå upp dammluckorna. Men längtar gör jag. Inte bara för att jag är utled på min runda mage som spänner och drar och knuffas hela dagarna (och nätterna – gäsp). Utan också för att jag plågar mig själv genom att frossa i bilder på min nykläckta systerdotter och att surfa runt på olika sajter som säljer bäbiskläder.

Imorse ropade jag hem en ursöt sovpåse från Lundmyr of Sweden på Tradera. Jag är inte mycket för särskilda märken annars. Det mesta som hamnat i bäbisens vita byrålådor därhemma kommer från HM, men denna kunde jag inte motstå. Dessutom köpte jag för ett par månader sedan matchande tossor med samma pytteliten-tryck. Kan riktigt se henne sparka runt därinne.
 



Att amma eller inte amma, det är frågan

Det där med amning verkar vara ett jäkla aber. Lillasyster slits mellan hopp och förtvivlan just nu. För ammas ska det. Annars är man en dålig kvinna och en usel mamma. Budskapet som rungar på gravidwebbarnas sidor skonar ingen.

Jag hör inte till dem som tycker amning är vackert och fantastiskt. Ska jag vara ärlig tycker jag det verkar ganska äckligt. (Lyssna noga så kan ni höra duktiga mammamaffian dra efter andan av bestörtning...)
 
På senaste föräldragruppen skulle det pratas amning. Alla fick komma med ord vi förknippade med amning och så skrev barnmorskan upp dem på whiteboarden. Det var förstås "mysigt" och "härligt" omvartannat. Själv kände jag en släng av tourettes bullra upp inom mig och var hårsmånet ifrån att hojta just "äckligt!". Men jag lyckades hejda mig. Ångrar det så här i efterhand. Jag borde ställt mig upp och stått för min aversion. Istället satt jag där och dumteg. Protesterade inte ens när vi skulle sitta i ring och låtsasamma varsin skitläbbig tygdocka. Trots att jag helt tydligt kände lite kräks i halsen.

Visst är amning bra för barnet. Bröstmjölk är nyttigt och framförallt praktiskt. Men det finns nackdelar också, utöver de rent uppenbara som läckage, fula bröst etc. Det finns exempel på familjer som är oändligt mycket mer harmoniska just för att både mamma och pappa står för matleveranserna redan från början.

Mycket möjligt är att jag ändrar mig och kommer till freds med att amma. Jag ska göra ett försök, just på grund av argumentet att det är praktiskt. Inte för att man ska, för man ska inte ett skit när det gäller amning. Men jag svär - jag svär - att jag aldrig blir en av de där mammorna som sitter mitt på fiket och plötsligt helt ohämmat slänger ut ett mjölksvullet bröst över caesarsalladen och sätter igång. Icke.
 

Sista besöket

Från första besöket hos Elvira och hennes familj, till sista besöket hos barnmorskan. Åtminstone det sista besöket innan beräknad förlossning.

Alla värden var fortfarande på topp. "Samma som förra gången," sa min vid det här laget välbekanta barnmorska. Och jag kände mig nästan lite tråkig. Antingen kommer min problemfria graviditet att fortsätta lika smidigt och jag får en trevlig och normal skolboksförlossning och ett glatt och lättskött barn som sover hela nätterna. Eller så har universum bara tjuvhållt på all djävelskap för att sedan kasta dem på mig i samma stund som vattnet går och jag får ett 50-timmarstrauma till förlossning och ungen från helvetet.

Det återstår att se.
 

Nu blir jag mamma på 25%

Näst sista besöket hos barnmorskan igår. Bäbisen hade, precis som jag tycker mig ha känt den sista veckan, sjunkit ner i bäckenkanalen. "Det var tidigt" tyckte barnmorskan och såg nöjd ut. Jag var förstås föga förvånad. Klart att min bäbis har vett nog att förbereda sig.

Blodprov, väga, mäta och kissa på sticka. Alla värden fortfarande på topp. Jag är en atlet. Dock spände barnmorskan ögonen i mig och sa att hon rekommenderar starkt att jag går ner i arbetstid de sista veckorna. Tror hon sa det tre eller fyra gånger under mitt 20 minuter lång besök. Med tanke på hur cool hon varit hittills ("det är normalt", "gör som känns bäst för er", "jamen ät det om du tycker det är gott" osv) så borde jag kanske ta henne på allvar. Skrev därför ett mail till chefen så fort jag kom tillbaka till jobbet. Bara för att sätta bollen i rullning så jag inte skulle kunna backa ur senare. Och nu är det bestämt. Från och med, tja antagligen idag, ska jag bara jobba 75%.

Hick! Hur ska det gå? Jag får börja virka, sy kläder och måla tavlor precis som lillasyster, vars beräknade förlossningsdatum passerade obemärkt igår. Den stackaren klättrar på väggarna vid det här laget. Å andra sidan har hon varit så där gravidduktig och förberett sig som man ska göra och som jag inte haft tid med. Fram tills nu då. Jösses, hur ska det gå?
 
 


Minuslistan

Minus:

- Din vardag är plötsligt allmängods och alla anser sig ha rätt att tycka en massa om hur du väljer att leva ditt liv.
- Du tvingas lyssna på en hel massa "goda råd i all välmening".
- Efter vecka 30 känner du dig inte så sexig längre. Kvinnlig? Ja. Men det är inte samma sak som grrr-come-and-get-me-tiger-sexig.
- Du kan inte äta vad som helst.
- Du kan inte dricka vad som helst (typ jättegott rödvin, fast du har skåpen fulla sedan senaste Tysklandsresan).
- Kläder passar inte längre.
- Mer eller mindre konstant skräck för hudbristningar.
- Det kan vara lite ont och stelt här och där ibland.
- Du är tröttare än vanligt och
- klumpigare än vanligt (åtminstone på slutet).
 

Tidigare inlägg
Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0