Smeg diskmaskin

Kan man köpa en diskmaskin för 13000 kronor? Den här, från italienska Smeg, finns bland annat att köpa hos Bagaren och kocken. Stilmässigt är den förstås värd varenda krona och skulle passa sååå bra i vårt nya kök. Tyvärr överskrider den vår budget med buller och bång. Men men. Vad är väl en bal på slottet...







 

Köket på gång

Köket börjar så smått bli färdigt. Det ska bara upp lite tapet, några lister här och där och en taklampa – med största sannolikhet Knappa från Ikea. Bra skit för 199 kronor. Planen innefattade egentligen en helt annan lampa, men så föll vi handlöst förälskade i en tapet från Midbecs kollektion Identity och var tvungna att styra om lite. Se själva! Denna tapet fast i ljusblått ska vi ha. Beställd och anländer på tisdag. Visst är den grym?!

 


Köket så här långt



I dag kommer rörmokaren och kopplar in vattnet igen. Efter två veckors diskande i handfatet på gästtoaletten kommer vi att slåss om att få diska i vår nya fina diskho. 


 

Köket

Några bilder från vårt disaster kitchen. Bilderna är ganska mörka och det beror så klart på att vi inte prioriterar belysningen särskilt högt i det här skedet av renoveringen. Bild nummer två visar den röda färg köket har i dag och i cirka en vecka till. På måndag lämnar vi nämligen in de arma luckorna till Lennarts Billackering i Åtvidaberg.
 


 


 
Det blir vita luckor, svarta bänkskivor och detta kakel, med mörkgrå fog:


 

I kombination med några spotlights, lite färg på väggarna och det vackra furugolvet tror vi att det blir kanon! Som en vintagevariant på detta kök:



 

Vi lurar på att ha just likadant svart kakel ovanför spisen. Problemet är att de grå kakelplattorna är 60 cm breda/långa och väggarna på var sida om spisen är 200 respektive 90 cm. Sällan delbart med 60... Det innebär att vi måste kapa de grå kakelplattorna antingen i ett hörn eller strax intill det svarta kaklet. Kanske förstör det helhetintrycket? 
 

 

Soffa från Nordik



Denna lilla sötsak ska bli min så snart lönen friskar upp kontot med nya, fräscha slantar. Den ska bo i vår hall därhemma och hjälpa mig att sätta på mig stövlarna på morgnarna. Men mest ska den hälsa alla våra gäster välkomna hem till oss och förmedla all den värme, kärlek och charm som resten av huset besitter. En diger uppgift.





Den här godingen från coola Kartell vill mitt hjärta också ha. Men den kostar iskalla 3900 kronor så det satte sambon P för. Förnuftigt av honom. Den snåljåpen.
 

 



Projekt Nytt porslin

Inför flytten storrensade jag i köksskåpen. Något som nekades följa med till nya huset var mitt blåa matporslin från Ikea. Det inhandlades när jag flyttade hemifrån efter studenten och var urtrist redan då, men tillräckligt billigt för att duga så länge. Så länge visade sig bli tio år. Nu värmer det förmodligen någon av hyllorna på Myrorna.

Projekt Nytt porslin har pågått några veckor nu, med fruktlösa resultat. Jag har tankebläddrat bland butikerna i stan och besökt flera av dem vid det här laget: Cervera, Chilli, Nordik, Åhléns, Ikea... Jag har till och med avlagt visit på Coop Forum, min mardröm bland stormarknader. Men ingenstans har jag hittat nåt värt att öppna plånboken för. Det är samma skräp överallt. Samma samma samma.

Nätet då? En snabbgoogling resulterar endast i ett sparsamt antal vettiga träffar och inget nytt under solen. Till vettiga räknar jag för övrigt inte de tjusiga designsidorna där man förväntas pynta 700 spänn för en kaffekoppsjävel. Men inte kan jag väl vara hänvisad till papptallrikar för resten av mitt liv, bara för att jag inte är beredd att lägga en hel månadslön på porslin?
 
Så var tusan hittar man snygga och inte svindyra tallrikar i den här stan?
 

Drömfåtöljen




Åh, den här. Från EM. Hur gärna vill jag inte ha den här? Men 15 000 kronor, det går ju bara inte.
 

EASY cover, my ass!

Vår inflytt kommer along sakta men säkert. Att det skulle ta en sån evig tid att små-puts-renovera det som vi vill ha små-puts-renoverat hade jag aldrig trott. Det är naturligtvis förödande för mitt usla tålamod, men jag distraherar mig själv med jobb och för lite sömn för att undvika att tänka på det.

Igår kom vi i alla fall en bit på väg med väggarna i sovrummet. Tidigare ägare tyckte det var en bra idé att sätta upp långrandig strukturtapet med bård(!). Icke anade de väl vilka svordomar det skulle generera några år senare. Just nu brottas vi med täcktapeten easy cover som ska göra nyss nämnda väggar släta och fina. Täcktapet är ett litet helvete att styra med. Inte bara är det tjocka, breda och otympliga tapeter. De innehåller dessutom glasfiber, vilket gör det nödvändigt att bära långärmat och handskar för att inte bli alldeles rödprickig.

Till råga på allt har sambon drabbats av någon slags perfektionsångest och går omkring och river sig i huvudet, kisar kritiskt på alla uppklistrade våder och muttrar om spackel, slip och finjusteringar. Det är villadjävulen som flugit i honom. Som tur är vet jag att han sällan orkar vara så nitisk någon längre tid, så jag låter honom hållas. Och så vet jag ju att sovrummet kommer att bli alldeles fab när det är klart!
 


Örnen har landat

Pust.

Så kan mitt liv de senaste dagarna sammanfattas. Pust. I lördags lämnade vi centrala Linköping för ett liv på landet. Vi fick köra fyra fem vändor med proppfullt släp och lika proppfulla eskorterande bilar. Det spelar ingen roll hur väl förberedd jag tror jag är. Varje gång jag flyttar blir jag lika skakad av hur mycket skit jag äger.

Vårt nya hem är ett kritvitt enplanshus placerat strax bakom en tre meter hög snövall (bra tänkt med snöplogen där, svärfar!). Låt säga att vi kommer att vara väl kamoflerade ett tag framöver. Ju mer tid jag spenderar i huset desto mer förförs jag av dess charm. Det är byggt med sådan kärlek och omsorg att värmen stannat kvar i väggarna. Jag är glad att vi lyckades kränga våra mest själlösa Ikeamöbler innan flytten. De hade inte varit värdiga vårt vackra hem. Nu hoppas jag bara att vi själva ska visa oss värdiga.

Livet i ödsligheten så här långt har också dragit med sig en del oanade prövningar. Den kommunala plogbilen som tycker det är en jättebra idé att bara blåsa förbi vårt hus och lämna en sträng av lagom stenhårda isknölar utanför vår infart. (Fastnade med bilen hängande på mage över vallen igår. Vi äger ingen snöskovel ännu.) Enorma utgifter bara för att få ett humant antal tevekanaler. Den jävla Boxer-Robert skrattar väl hela vägen till banken. Klinkergolv i orginal från 40-talet, utan – just det – modern golvvärme. Inköp badrumsmatta snarast, innan fötter stelnar till is.

Och till dig som tycker det är så fiffigt att sambon är pappaledig och kan vara hemma och renovera och inreda på dagarna: Skit ner dig. Försök själv att sätta ihop Ikeahyllan Expedit med ett 10-månaders klättrande bland brädor och skruvar. Vi klarade knappt av det när vi båda var hemma igår kväll. Har nu justerat mina mål för renovering och inredning till att vara nöjd om vi får bort flyttkartongerna före midsommar.

 

Sista dagen i stan

Mitt hem har invaderats av främmande varelser från en annan tid (drygt tre år tillbaka). De är bruna och fyrkantiga och kom krypande upp för trapporna i ett spår av damm och källarlukt. Nu koloniserar de på vardagsrumsgolvet stinna av böcker, porslin och sängkläder. Väntar på varje chans att ställa sig i vägen för en morgontrött fot. Viskande om en nära förestående utvandring mot ödsligare marker...

Imorgon går flyttlasset mot ny adress.
 

Drömsoffan



Den här babyn blir vår om åtta veckor, dock i en annan färg. Känns som ett enormt framsteg att äntligen hittat rätt. Det såg hopplöst ut ett tag. Inte minst då sambon och jag har helt olika uppfattningar om vad som utgör en spektakulärt bra soffa. Han vill sitta i givakt, medan jag halvligger allra minst. Vill jag sitta intar jag hellre en fotpall. Faktum är att jag aldrig någonsin sitter upp i soffan, nu när jag tänker efter. Varför skulle jag? Men den här skapelsen ovan – Chicago från Rum Interiör, blev en bra kompromiss. Dessutom var den tillfälligt nedsatt med 4500 kronor, vilket ju var en alldeles underbar kompromiss med vår budget.
 
 

Ett steg till mot ny adress

Jag har precis vinkat av de som förmodligen blir vår älskade lägenhets nästa hyresgäster: ett yngre par från Jönköping som var här på visning tillsammans med hyresvärdens dotter. Vi fick veta igår kväll att de skulle komma så det blev en snabbstädning nu imorse. Bäddade till och med sängen, för första gången på ett halvår. Förhoppningsvis såg de potentialen i lägenheten och lade inte märke till dammråttorna på golvet och alla kladdiga små handavtryck på speglarna. 

Jag var lite rädd att jag inte skulle tycka om dem. Att de skulle vara såna där som sätter upp fluffiga gardiner och tapetbårder i alla rum. Men de var så gulliga och fina att om jag måste lämna lägenheten till någon annan, gärna gör det till dem.

Precis efter att dörren slagit igen bakom dem damp posten ned på hallmattan. Det var bland annat ett tjockt kuvert från Adressändring. Shit, nu börjar det verkligen bli allvar!
 

Nu är det klart!

Nu är det spikat och bestämt! Och banken är med på noterna vilket ju underlättar. Månadsskiftet februari-mars knör vi ihop vårt pick och pack och flyttar dryga milen ut på landet. Att vi samtidigt måste lämna vår älskade lägenhet känns lite sorgligt, som att överge en gammal vän. En gammal vän som vid varje månadsslut i tre års tid har stulit en alldeles för stor summa pengar ur vår plånbok, pengar vi aldrig nånsin sett röken av igen.

Lite skumt känns det också att för andra gången lägga ner våra ambitiösa byggplaner. Även om det är till förmån för något mycket mycket bättre. Min entusiasm har blivit lite trögstartad efter alla vändningar på vår väg mot drömhuset. Jag har till exempel inte klarat av att slänga huskatalogerna än. De står kvar här på golvet i en skamsen tredecimetershög. Får ta tag i det snart så kanske flytten känns mer verklig. Jag har lite svårt att greppa det hela tror jag.
 

And the saga continues

Att det ska vara så förbannad knöligt att hitta drömhuset! Jag förstår att det inte är gjort över en kafferast, men så stön! De senaste knappa två åren har turerna varit svindlande många. Från att bygga nytt till att flytta in i flygeln på mina svärföräldrars gård till en bostadsrätt i förorten. Därutöver har vi tittat på en hel del kåkar som varit till salu, bara utifall att de skulle visa sig vara drömhuset. Men så bestämde vi oss en andra gång för att bygga nytt. Och där har vi varit länge. Så länge att vi till och med officiellt blir markägare vid årsskiftet.

Marken är en underbar liten sommarstugetomt som vi utökar så att ett nytt, större hus får plats. Hade riktigt börjat kära ner oss i idén att bo där och i huset vi skulle bygga. Med uthuslänga och gulligaste torpet (gäststuga!) på tomten skulle det bli nästan som en snuttifierad liten gård. "Skulle" säger jag. För nu är det nya bud igen. Försök hänga med...

Vi har fått ett ganska så oslagbart erbjudande om att ta över ett hus som Johans farmor och farfar byggde en gång i tiden. Huset ifråga är en underbar vitrappad 40-talsvilla med stora utrymmen, enorm charm, en härlig trädgård, och hör här: egen brygga tio meter från husväggen. Det GÅR ju inte att tacka nej. Så nu ser det ut som vi kanske säljer vår söta lilla tomt och för andra gången stoppar alla bygga-huskataloger under sängen. Beslut tas i veckan. Stay tuned.
 

Bullerbyhus

Oj, glömde nästan berätta om kvällens husvisning. Som väntat var det ett underbart litet hus. Pittoreskt och charmigt rakt igenom. kompletta motsatsen till orgien i rostfritt stål som vi tittade på igår. Tyvärr var det lite för pittoreskt på övervåningen. Små sovrum, inga som helst förvaringsmöjligheter och lågt i tak. Sambon slog huvudet i samtliga dörrkarmar. Och läget, mitt i ett villaområde, känns inte klockrent. Även om vi har vänner boende ett stenkast därifrån. Men vi ska ändå hålla ett öga på budgivningen som väl bör dra igång snart.
 


Husvisning

Det var länge sen jag uppdaterade er på husplanerna. Att bygga nytt har vi lagt på hyllan tills vidare. En lång historia. Istället har vi gått tillbaka till vår första tanke. Att köpa ett lite äldre hus en bit utanför stan och, om så behövs, renovera det. Tyvärr är hela husletargrejen ganska tröstlös. Sitta på rumpan och vänta mest. Och när det väl dyker upp ett hus som inte verkar helt hopplöst är det alltid något som felar. Bra läge, fult hus alternativt fint hus, uselt läge är den vanligaste ekvationen.

Som på eftermiddagens husvisning. Urcharmigt läge på landet, stor och lummig trädgård och förnuftig planlösning. Till och med en rymlig gäststuga på tomten. Men så har några tidigare ägare renoverat sönder hela kåken. Fondtapeter i alla rum, Buddhafigurer på väggarna och ett kök som för tankarna till en operationssal. Vi åkte ändå dit och tittade i förhoppningen att vi genom några små ändringar och en annan inredning kanske skulle kunna frammana lite andra vibbar. Men det är nog lönlöst.

Imorgon ska vi titta på ett hus som istället verkar hur mysigt som helst. Men givetvis ligger det helt fel mitt i ett villaområde. Inte på vischan, där vi vill bo. Sambon, som får rabies av all form av grannkontakt, har förmodligen redan avfärdat det och går bara med på att titta på det för min skull.
 

Vår senaste familjemedlem


 
Lillasyster och jag fick varsin slant av mor och far i julklapp. Därmed hade jag inte längre några argument till att inte uppdatera vår havererade elektronikpark därhemma. Ett besök på PC City och 4 700 riksdaler senare stod denna dyrgrip i vårt vardagsrum. Sambon och jag är nog liiiite lyckligare nu när vi har en teve av platt modell. Bara fjärrkontrollen var värd fyra papp.
 

Elektronikpanik

De senaste dagarna har jag av och till pendlat mellan hysteriska utbrott och djup förtvivlan. Orsaken är hemmets utbud av elektroniska apparater. Eller själva utbudet är det väl inget fel på egentligen. Vi har allt det där som hör till den moderna människans livsnödvändigheter: tv, dvd, dator, stereo, wakeup light, popcornmaskin. Problemet är skicket dessa prylar befinner sig i. Eftersom varken jag eller sambon har något egentligt teknikintresse och hellre lägger pengarna på annat har saker och ting sakta förfallit hemma hos oss.

Tv:n
Härstammar från cirkus 1985. Givetvis en tjocktv. En svart så att man inte ska råka undgå att se lagret med damm ovanpå. Fjärrkontrollen försvann någon gång under nittiotalet och på den vi använder nu fungerar endast två knappar. Givetvis hänger den ihop tack vare ett tjockt lager tejp. Strömbrytaren på tv:n är trasig varför den alltid måste stå på standby. Inte bara strider det mot våra miljöambitioner. Det ställer också till väldiga problem när vi har gäster som vill vara artiga och stänga av tv:n efter sig. Då går den inte att sätta på igen förrän man tryckt på knappen ungefär ett femtiotal gånger. Och just det, bakstycket på fanskapet är löst också.

Video
Jag vet, vem tittar på videoband. Men eftersom vår tv är så gammal har vi ingen fräsig hårddisk att lagra tillfällig skit på (typ Boston Tea Party som går så sent på kvällarna att jag sällan orkar hålla mig vaken länge nog för att se det). Hur som helst har en av knapparna nyligen lagt av. Just det - playknappen. Sopptippen nästa med andra ord.

Stereo
Är av modellen cd-växlare som var så poppis för några år sedan. Problemet är bara denna skramlande växlare lever sitt eget liv och spelar de skivor den själv tycker är bra. Det är alltså en ren slump när den faktiskt plockar upp den skiva man vill att den ska spela. Vidare, ena kassettbandluckan går inte att stänga utan hänger på vid gavel mest hela tiden. Och volymknappen. Volymknappen. Om man så mycket som funderar på att röra den åker volymen upp i 200 decibel och spräcker trumhinnorna på alla i rummet.

Dator
Har jag ju redan begnällt mig över här på bloggen. Den är från 2001, vilket är stenålder i datorvärlden. Trots omformatering, utökat RAM-minne och dylika åtgärder är den bara seg. Seeeeg.


Jag är ett hårsmån ifrån en total melt down där jag utan omsvep lägger alla mina besparingar på en sprillans ny elektronikpark därhemma. Alternativ säger upp lägenheten och flyttar ut till en stubbe i skogen.
 

Osbyholm från Modulenthus

Det här huset gillar vi. Visserligen förhöjt väggliv, som vi högljutt förkastat tidigare, men inte så våldsamt förhöjt. Smygförhöjt väggliv. Jag tycker det ser underbart ut. Rött med vita knutar ska det ju vara förstås. Sen lobbar jag för klarblå ytterdörrar också, men sambon är mer tveksam.






Planlösningen har vi (läs: jag) ändrat och fixat med och nu ser den  ut så här. På måndag träffar vi säljaren och diskuterar vidare. Ikväll ska vi till Borohus och se vad de har att erbjuda. Mycket hus blir det.


 


Övervåning




 
Undervåning

Tak me away

Nu har det börjat trilla in planlösningsförslag från de husföretag vi varit i kontakt med. De har vår hemmaplitade planlösning och ska utgå ifrån den. Detta tolkar de dock gärna väldigt fritt och visar sedan stolt upp ett hus som inte ser ett dugg ut som det vi tänkt oss.

Och det där med tak tycks vara en synnerligen svår nöt att knäcka. Att vi vill ha mansardtak på vårt hus är en av de få saker sambon och jag är fullständigt tvärsäkra på. Istället envisas de med att försöka prångla på oss ett förhöjt väggliv. Det slår aldrig fel. Men det kommer inte att ske, säger jag. Inte med mina miljoner (nåja, bankens, som vi kommer att få betala av under resten av våra slantvändande husägarliv).

Tråkigt att huset inte ens existerar på papper än och jag börjar redan tjura ihop.
 


Mansardtak - lantligt och genuint.

 

Förhöjt väggliv - inte vår kopp te.
 

Tidigare inlägg
Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0