Besiktning

Öm i hjärtat efter fyraårskontroll på vårdcentralen. I skrynklig T-shirt och med gummistövlarna på fel fot har min stora lilla unge fått visa vad hon kan och inte kan. Ansiktet hopskrynklat av koncentration under hörseltestet, rediga svar på sköterskans frågor och omsorgsfullt utvalda färger ur kritburken. Den obligatoriska huvudfotingen blev skallig och glad, med stor och rund mage (är det fortfarande en huvudfoting då?). Huvudet rött, fötterna gula med långa spretiga tår och en gul navel mitt på magen. Det är noga med detaljerna.

Synkontrollen gick inget vidare. Titta på bokstäver på väggen och jämföra med likadana bokstäver på en tavla i knät. Jag fick nypa mig hårt i armen för att inte flyga upp från min stol, rusa fram till henne och ropa ”det gör inget, skit samma om det blir fel, du är det bästa pappa och jag har!” Det spelar ingen roll att vi har den varmaste och mest pedagogiska distriktssköterska man kan tänka sig – vem är hon att säga att mitt älskade barn inte är fulländat?

Nu blir det återkontroll nästa fredag. Till dess ska vi öva hemma, med lapp för ögat, så att hon säkert förstår vad det är hon ska göra. Helst vill jag bara skita i alltihop och leka sjörövare med lappen.

Dagens moralfråga

Träffar en herre, modell äldre, vid betalautomaten i p-huset. Han står och fipplar med några mynt som han försöker betala med, utan att förstå att automaten han valt saknar myntinkast. Det slår mig ganska omgående att han inte är nykter. Sluddrar, vinglar och luktar – hela baletten. Han är ensam och ska liksom vi (sambon och jag själv) betala för sin parkering och köra bil därifrån. Berusad. Mitt inne i centrala Linköping, en tisdageftermiddag.
 
Vad gör man? Ringer snuten? Ger honom adressen till alkoholprofilen.se? Håller en improviserad moralpredikan? Brottar ner honom i kamp om hans bilnycklar?
 
Självklart gjorde vi inget av ovanstående. För man kan ju inte bara lägga sig i andra, vilt främmande människors business. Tänk om vi har fel? Det finns ju ändå en promilles chans att han inte alls är full, utan bara har en släng av Parkinsons och jävligt risigt omdöme i sitt val av aftershave.  
 
Ungefär så resonerade vi på något slags omedelbart, in-the-heat-of-the-moment-plan. Och sen var stunden förbi och vi ångrade oss hela vägen hem. Det gör oss givetvis till usla människor. Men väldigt svenska.
 
 

Min hatkärlek till löpning

Jag älskar löpning. Och hatar det. Det är nämligen något med mjölksyran, blodsmaken i munnen och den ständiga förnedringen över att aldrig orka springa så fort som jag skulle vilja (Bolt-speed såklart) som gör det svårt att upprätthålla en helt obeblandad kärlek. För att inte tala om flugorna så här års. Ikväll tog det knappa sex minuter innan jag svalde en. Sånt händer aldrig tamejtusan aldrig när man bara är ute och njutgår.

Löpning för mig är ibland lika med ångest. Och skador. Är det inte ömmande benhinnor är det en galopperande inflammation i foten. Det senare tvingar mig ställa klackarna i skamvrån och ta lågskorna till jobbet - och det är riktig förnedring.

Med jämna mellanrum bestämmer jag mig för att ska sluta springa. Jag är ingen löpare och det är dags att vakna upp och lukta på kaffet. Men sen dröjer det inte länge förrän mina turkosa Asics på skohyllan förför mig och jag finner mig själv ute på vägarna igen. I flykt undan mitt försoffade jag och i jakt på en bättre, starkare och friskare version av mig själv.

Det finns ingen stund på dagen då jag känner mig lika oändligt fri som när jag springer. När solen går ner över Mjölorpesjön och det är så vackert att man kan gråta. Det är något jag inte riktigt tycks ha förmåga att uppskatta utan pulsen dånande i öronen och hjärtat sprängande i bröstet. 

När jag springer ser jag dessutom sånt jag aldrig ser annars. Torpet i skogen där det aldrig finns en levandes själ, men där julgransbelysningen alltjämt lyser, året om. Flocken med betande rådjur på ängen intill vägen. De bara lyfter sina huvuden, tittar skeptiskt på mig och sedan fortsätter att mumsa. (Jag är ju uppenbart obeväpnad och att döma av mitt flåsande skulle jag aldrig hinna ifatt dem ens om jag försökte.) Det är lite naturpoesi över det hela.

Kvällens runda blev en lugn och fin jogg, hem från nya jobbet. Trots brutal träningsvärk i lår och rumpa från gårdagens tabata-övningar njöt jag i fulla drag. Känslan, jag hade kunnat fortsätta springa hela kvällen; det var bara jag, Dave Grohls stämma i lurarna och rådjuren på ängen. Och så flugan i halsen då.



Aftonbladet i dag

Vafalls?? Har vi slutat rasa nu helt plötsligt?



Sånt som händer på landet(?)

Den här helgen firar vi två år i vårt hus. För två år sedan lämnade vi Linköpings innerstad för åkrar och ängar i Ledberg. Det bästa vi någonsin gjort. Men vissa saker kommer nog ta lite längre tid att vänja mig vid.

Vi var ute och gick tidigare. Idun ville hälsa på farmor och farfar och vi hade precis varit inne i farfars/svärfars ladugård och hälsat på kalvarna när en pickup kommer dundrande mellan husen på gården. Kör förbi oss så gruset sprutar om däcken och tvärstannar ett tiotal meter längre bort, där vägen tar slut.

Ut kastar sig en av granngubbarna, vild i blicken.

– Hej, ska du leverera något? ropar sambon.

Utan att svara eller ta någon som helst notis sliter besökaren upp dörren till baksätet och halar fram... ett hagelgevär. Smäller igen bildörren, snor runt och rusar plötsligt emot oss, alltjämt med hagelgeväret i händerna. Jag hinner tänka ganska många tankar under de cirka två sekunderna. Livet passerar inte revy, men jag får en glasklar minnesbild av Michael Douglas ur filmen Falling down.

Så stannar han plötsligt och väser upphetsat:

– Vi jagar en räv..!  Sedan gör han helt om och försvinner runt ladugårdsknuten, lika plötsligt som han dök upp. Minuten senare ser vi honom älga över åkern bakom, med höga knän i gröna gummistövlar och geväret fladdrande i näven.

Sånt hände mig aldrig när jag bodde i stan. Sånt – och saker som att sambon lämnar frukostbordet för att gå och mata tjurarna.
 

Rasar lite jag också

Igår påbörjade jag ett argt blogginlägg, men fick springa iväg på annat innan jag hann publicera. Och nu tycks jag vara i gott sällskap med andra bloggare, twittrare etc som frustar förbannat vid tangentborden.
 
Föremålet för mitt arga blogginlägg var och är Lasse Anrell och mer specifikt den okunnighet som hans senaste krönika skvallrar om. I den sågar han det faktum att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Han frågar sig vem fan Rolf-Göran Bengtsson är. "Hästen borde ha fått priset, det är ju den som hoppar", skriver han och tycker att han är alldeles fantastiskt fyndig.

Verkligen. Jag garvar läppen av mig.
 
Som hästtjej fick jag höra alla varianter av liknande kommentarer från hånflinande fotbollskillar i skolkorridoren. Men man kan ju kräva lite mer höjd och professionalitet av en sportjournalist kan man tycka... Även om han numera är krönikör och chefen ger honom påökt varje gång han lyckas provocera läsarna att rasa. 
 
Medieskuggan till trots är ridsport en av världens största sporter och den största ungdomssporten i Sverige näst efter fotboll. Rolf-Göran vann EM-guld förra året och är numera rankad etta i världen. Men det är klart, Lasse-passe, hästhoppning är ju bara en simpel brudsport. Sånt dravel hör ju inte hemma på de fina galorna eller i de stora kanalerna. Det är definitivt inte något värt att ägna hjärnceller och medieutrymme åt. Inte när vi kan direktsända varenda random hockeymatch från andra sidan Atlanten eller djupanalysera vad Zlatan äter till frukost. 
 

Redo för andra sidan paradiset?




Aftonbladet/aftonbladet.se kör en serie om Thailand just nu – "På andra sidan paradiset", med artiklar om alltifrån dödsfällor och bedragare till svenska män som plockar med sig thailändskor hem för en omgång modernt slaveri. Det är hjärtskärande och upprörande och på samma gång kittlande smutsigt. Precis som det ska vara. Men mest av allt kan jag inte låta bli att fnissa lite när jag scrollar ner en bit. Någon på aftonbladet.se har humor. Eller är julledig och har satt CMS:en på autopublicering:
  



 

Så vet du att du är en dålig förälder

Vanligtvis är det farmor som hämtar Idun tidigt på dagis på fredagar, men just i dag kunde hon inte. Det innebar att jag fick hämta vid vanlig tid, det vill säga klockan 16.15. Trots att det är fredag, vet jag nu att tillägga.

Kommer till dagis prick 16.15, just när Chans till romans ska dra igång på Mix Megapol. Det är underligt mörkt i fönstren och inne på dagis är det ännu mörkare. Alla stolar står uppställda på borden och mattorna saknas. Vad tusan? Med hasande plasttossor går jag omkring och undrar i mörkret. Kan sambon redan ha hämtat och inte meddelat mig?

Så ser jag att det lyser i köket och en av dagisfröknarna blir synlig i dörröppningen. "De är utomhus," meddelar hon och försvinner in igen.

Snopen går jag tillbaka till hallen, drar av mig tossorna och går ut. Ute på gården är det lika mörkt som inomhus. Men längst bort ser jag min dotter komma traskande tillsammans med en fröken. Inte ett spår av några andra barn. De har åkt hem för länge sen och sitter nu och fredagsmyser med sin familj.

Här, gott folk, är stunden då man som livspusslande småbarnsförälder ifrågasätter de flesta av sina val i livet.

Och som om det inte räcker här. I bilen på väg hem säger Idun med ett konstaterande tonfall: "Alla barnen åke hem. Du glömde mej."

Ni vet det där ljudet när Kevin Costner i Robin Hood-filmen skjuter iväg en pil och den klyver en annan pil mitt itu. Så. Flapp! Rakt i hjärtat.

Så visste jag att jag var en dålig förälder. I alla fall den här dagen. Tur att det kommer fler. Och tur också att en tvååring sällan är långsint, utan förlåter en i utbyte mot salta pinnar och en stunds Pingu på teve innan middagen.
 

Ett annat ljus...

Ett annat ljus i mitt kundservice-helvete är Alltele. En eloge till dessa multiklonade blonda 25-åriga norrlänningar (föreställer jag mig) som gång efter annan guidar mig genom bredbandets många mysterier!

Nu är jag trådlös var jag vill i huset och helt plötsligt on track med år 2011. Känns fräscht.

 

Visit to the unknown, eller Gamla fördomar dör långsamt

Jag jobbade över ikväll på grund av en synnerligen lång lunch med frisörbesök. På väg hem stannade jag till på ett av Postens många utlämningsställen för paket. Målet var att hämta ut vår nya dator, som vi efter mycket övervägande och ännu mera skrapande i botten av våra plånböcker inhandlat på billigteknik.se (teknik not so billigt after all).

Det postkontor som tilldelats oss ligger av oklara skäl i Skäggetorp – Linköpings Rosengård, om vi har något. Hotspotten i Skäggetorp är köpcentrat, fiffigt döpt till Skäggetorp centrum. Ett besök där är alltid en upplevelse. Billighetsaffärer som Lidl och Willys trängs med Hussam Cash och Orientlivs. Det är annorlunda.

Inne på postkontoret, som egentligen är en godisaffär, ställde jag mig bakom vad som såg ut att vara en lång kö. Det visade sig dock snabbt bara vara en massa hang around. Folk som chillade. Vid postkassan. Se där är skillnaden mellan svennar och invandrare (Jag vet inte vad det politiskt korrekta begreppet är den här veckan, så det får bli "invandrare". Det dög åt Vilhelm Moberg, det får duga åt mig.) Svennarna rusar in, sliter åt sig sina varor – oftast ingredienserna till fredagsmysets tacomiddag), skäller åt ungarna och rusar ut igen. Medan invandrarna chillar. Snackar skit, umgås lite. Ganska trevligt.

Efter att ha hämtat ut min dator dröjde jag mig kvar lite. Det pågick nämligen någon slags loppmarknad mitt i köpcentrat. Trots att en del försäljare hade packat ihop var kommersen fortfarande i full gång här och var. Leksaker, skor, grytor och en triljon porslinssaker stod uppradade på långa bord. En farbror i den buskigaste mustasch jag någonsin sett uppmärksamma mig när jag gick förbi. Han väste "meget bra" och viftade med en sladdlös telefonlur som såg ut att ha sett bättre dagar. Jag avböjde vänligt och log innan jag trippade vidare. Tror till och med att jag blinkade lite åt farbrorn. Kände mig riktigt härlig där jag gick och spanade loppisfynd bland bråten. Här går jag, svennebanan, bland invandrarna i Skäggetorp och trivs. Kumbaya, och så vidare. Sen kallade fredagsmyset och jag begav mig av.

...och kunde plötsligt inte låta bli att undra över det kloka i att traska ensam genom ett halvmörkt parkeringshus i Skäggetorp en fredagkväll. Och med en kartong i famnen, med en stor tryckt HP-logga på framsidan. 

Trots alla högskolepoäng och allt intellektuellt dravel jag gärna svänger mig med är jag visst inte bättre än så. Beklämmande.
 
 

 

Du skall inte urinera på din nästa

Fick höra något upprörande igår. Jag ska gå rakt på sak; det finns människor som kissar i konsertpubliken. Ni vet, man har trängt sig fram för att komma så nära sina idoler som möjligt och så blir man oplanerat kissnödig. Vad göra? Hålla sig eller överge sin plats till förmån för ett toalettbesök? Tydligen existerar ett tredje alternativ – att helt sonika kissa i en flaska. Förutsatt då att en sådan finns till hands.

Ick!

Det känns... sådär.

Dessutom, det är tydligen regel snarare än undantag att det under pågående urinering stänker hej vilt på de omgivande konsertbesökarna. Boven är förstås ett alltför kraftigt stråltryck i kombination med en alltför smal flaskhals.

Igen, sådär va?

Den här rysligheten, som enligt uppgift är långt ifrån ovanlig, hade faktiskt gått mig helt och hållet förbi. Visserligen är jag ingen utpräglad festivalentusiast, men en och annan konsert har jag bevistat i mina dar. Kanske har jag bara inte stått tillräckligt långt fram på dessa konserter? Man får anta att kissflasksfrekvensen ökar i omvänd proportion till scenavståndet. 

Dock. Jag kan inte förneka att det väcker ett uns avund djupt i mitt inre. Inte för att manövern bara skulle vara förbehållen män, som kan kissa stående. Numera vet jag nämligen från säkra källor att även kvinnor kan lära sig detta. Det är bara en fråga om teknik. Nej, det är friheten jag avundas. Det ogenerade. Tänk att vara så bekväm med sina kroppsfunktioner! Så obekymrad om andra människors åsikter, integritet och nytvättade kläder. "Hoppsan, kom det på dig också? Oroa dig inte, det var bara lite kiss."




Årets blogginlägg

Studentfirare på stan och en nyligen bevistad 30-årsfest med snillrikt gymnasietema har gjort mig en smula nostalgisk. Jag minns min egen gymnasietid och student med värme. Men också med lite fasa.

Inför varje avslutning på Berzeliusskolan, där jag avnjöt mina ljuva gymnasieår, producerades en årsbok. Den fylldes med tokroliga lärarcitat, anekdoter från året som gått och dylikt. Ett annat inslag i denna beryktade bok var "Årets...". Där korades allt ifrån Årets plugghäst till Årets slampa och alla tänkbara och otänkbara epitet däremellan.

Mitt tredje gymnasieår blev Årets slampa* en tjej som jag tror hette Sofie eller Sofia. Det enda jag minns av henne är att hon sportade Heidi Klum-luggen redan då, flera år innan Heidi Klum gjorde det. Sofie/Sofia hade antagligen gjort sig skyldig till en del hångel under året. Klivit över den hårfina gränsen mellan populär och eftertraktad till villig och billig. Hej slampa, liksom. Ack, du skoninglösa tonårslogik.

Då tyckte jag förstås att utnämningen var helt i sin ordning och rätt åt henne. Fast egentligen ville jag ju bara hångla med någon jag också. Allra helst med Ola i 3B. Fast han ville nog hellre hångla med Asal, med rådjursögonen – det ville alla killar. Men Asal hånglade inte med någon, för om någon skvallrade skulle hennes pappa skicka tillbaka henne till Iran. Det var i alla fall vad hon sa.

I dag är Asal läkare, bor i Stockholms innerstad och kallar sig för Ella. Hon har avslagit min vänförfrågan på Facebook tre gånger (Första gången tänkte jag att det var ett misstag. Andra gången att hon nog inte fattade att det var jag – jag menar, jag är ju så mycket snyggare nu... Och tredje gången frågade jag på pin kiv.) Jag gissar att det är på grund av en dispyt vi hade år 2001.

Vad Ola i 3B eller Sofie/Sofia gör har jag ingen aning om. Jag hoppas de får hångla mycket.



* Det utnämndes alltid en manlig Årets slampa också. Och i motsats till vad man skulle kunna tro var detta inte någon ärofylld titel. En slampa är en slampa är en slampa, oavsett kön. I alla fall på Berzeliusskolan år 2000. Jämställdhet när den fungerar som bäst. Eller nåt.
 
 

Schlagercirkusen

Mitt intresse för Melodifestivalen och det efterföljande Eurovision Song Contest är en aning svajigt. Jag brukar vara tapper och försöka jobba upp ett åtminstone halvljummet intresse. Man ska ju, liksom. Men oftast ids jag inte, utan följer det mest på avstånd, via tidningarnas löpsedlar.

I år åsåg jag dock hela den svenska finalen, från början till slut. Gängets schlagerfantast (Emma) hade lockat hem en handfull av oss till sig med löften om tapas och Cosmopolitans. Till min förvåning tyckte jag att nästan alla bidrag var riktigt hyggliga. Allra minst värdiga tre minuter vardera av min tid, särskilt som jag fick sippa rusdrycker i glada vänners sällskap under tiden.

Och så igår kom jag i sista stund ihåg att detta var kvällen för Sveriges semifinal. I ett plötsligt utbrott av patriotism fick jag för mig att vi måste visa vårt stöd, annars skulle det gå åt helvete. Och det riskerar att lägga sordin på lördagens schlagerfest (åter igen initierad av Emma, även om hon denna gång outsourcar till andra sidan innerstan).

Knäppte över till SVT och förfasades. Poppiga punkband i meterhöga luvor, som ett gäng småvättar på syra, gastande kvinnor i fjädrar och långklänning, lutande karlar och så något flöjtmongo som smyger upp ur dimmorna. Detta kan väl omöjligen vara ett representativt snitt ur musik-Europa?? När kom vi överens om att alla bidrag ska se ut som budgetvarianter av Cirque du Soleil? Vad är det för fel på en vanlig, hederlig popdänga? En sammetsögd sångare med tillräcklig röst, tajta bakgrundsdansare och på sin höjd en glasruta som krossas. Måste det vara konstigare än så? Måste det vara askonstigt?


Hej igen

BTW, hej igen. Det var ett tag sedan. Men inte kunde jag låta inlägget om min arga dotter bli mitt sista. Hur skulle det se ut?

(För den som undrar kan jag dock meddela att Idun fortfarande blir crazy ass vansinnig ett antal gånger om dagen. Nu senast igår kväll när hon inte ville ha nattlinnet på sig utan de nya T-shirtarna hon fått i tvåårspresent. Båda två.)


Bin Ladin död

Så var han död, mannen som gäckat USA i ett decennium. Hans namn hade så när flutit ut ur mitt svensktrygga minne tills jag nyligen läste Åsne Seierstads "Bokhandlaren i Kabul" (jag vet, ungefär åtta år efter alla andra, men vad då). Då ägnade jag faktiskt ett par minuter åt att fundera på huruvida han fortfarande levde eller inte. Nu när jag vet kan jag inte säga att bin Ladins frånfälle kommer att påverka mig nämnvärt.

Efterspelet av sånt här är dock alltid intressant att följa. Spekulationerna. Rekonstruktionerna. Konspirationsteorierna. Medias hybris över vem som kan använda störst punktstorlek i rubriksättningen. Hur det hela gick till och om det gick till kommer med all säkerhet att stötas och blötas ett bra tag framöver. Inte bara i media utan, desto intressantare, på Twitter, wikis och dylikt. Spännande ska också bli att se hur lång tid det tar innan rapporter om att han blivit sedd här och där börjar strömma in. Kanske vore något för bettingbolagen?

Noterar att bin Ladin enligt uppgift ska ha använt en kvinna som mänsklig sköld mot soldaternas eld strax innan han dog. Det är ju lysande. Vilken kille han är, bin Ladin, som agerar mönsterterrorist och gör Navy Seals PR-ansvarige en sådan hyvens tjänst. Det förvånar mig att det bara var en kvinna och inte en blind treåring och hennes hundvalp. Säkert är i alla fall att president Obamas sjunkande opinionssiffror kommer att skjuta i höjden och det är ju bra, för han verkar vara både trevlig och duktig på sitt jobb tycker jag.

 


Greetings from Parenthood!

Idun är inne i en minst sagt påfrestande fas (gode gud, låt det bara vara en fas!). Så fort hon inte får som hon vill det allra minsta får hon ett utbrott. Det handlar om allt ifrån att hon vägrar borsta tänderna, vägrar går och lägga sig, vägrar byta blöja, vill kasta mat, klättra i öppna spisen, slita sönder böcker med mera, med mera.

Formen på hennes utbrott kan sorteras ner till fyra, fem olika varianter som hon blandar friskt. De är:
- slänga sig skrikande i en hög på golvet och åla runt 
- rusa dramatiskt ut ur rummet, viftande med armarna, alltjämt skrikande 
- örfila sina föräldrar så mycket hon kommer åt
- bitas
- all of the above

Glasyren på tårtan är att hon just nu har en ganska intensiv språkutveckling. Nya, användbara ord som "dumma!" och "aj, aj, aj, aj!" har dykt upp i hennes vokabulär. Och hon är inte rädd för att använda dem. Det sista allra helst på platser där det är mycket folk och allt jag gör är att försöka sätta henne ner i vagnen.

Kort sagt är hon ett litet monster just nu. När hon somnat/skrikit sig medvetslös om kvällarna bryter jag samman av utmattning, skuld och krossat hjärta. Sambon tröstar och så smider vi planer om att rymma hemifrån och lämna henne kvar. Så kan hon bo där i huset som en bindgalen exorcistbebis med ruttna tänder och inkonsekventa sovtider. Ha!



 


Plötsligt händer det

Detta landade i inkorgen och jag kunde inte tro min goda tur!







Ska väl erkänna att det varit lite tunt i kassan på sistone. Men nu kommer nya friska riksdaler och lagom till jul dessutom. Åtta hundra och femtio tusen euro är verkligen inte så bara! Jag har minst tiotalet objekt på min minneslista hos Tradera och butikerna kryllar av ursnygga vinterkläder.

Tack Mrs Mariana Alonzo och spanska programkorporationen, för klirret! Ni har gjort min dag och antagligen resten av 2010 och flera veckor in i 2011 också. Vill ni ha mitt kontonummer så att ni kan föra över pengarna direkt?
 


Tjejsnack när det är som bäst

Någonstans på E4:an, riktning norrut:


Jag: Jag kollade på Gossip Girl igår och plötsligt slog det mig vilket uselt program det är. Och ändå måste jag titta! What's up with that?

Malin: Det är bara för Chuck Bass. Alltså, jag är så kåt på Chuck Bass! (Hon sa faktiskt precis så, fast jag varnade henne om konsekvenserna i min blogg.)

Jag: Det är bara för att han är ett svin, så tror man han är bra i sängen.

Emma (förare): Ni vet att han är typ 20 va?

Jag: Vad då??? Vi är fortfarande i tjugoårsåldern!

Malin: Men ni förstår inte. Jag har inte känt så här sedan Dylan McKay.


...en lång diskussion om svårmodiga män med trasslig barndom, halten av förnuft i nyvakna moderskänslor, "min kärlek ska göra honom hel igen" och så vidare...


Jag: I alla fall, om Chuck hoppar av Gossip Girl ska jag sluta titta. Det lovar jag.

Malin: Jag med. Jag sa det till David en gång. Han bara "men jag då, jag ju bara en vanlig ingenjör på Saab". Men så kan man ju inte säga. David lever jag ju med. 


 



Malin.


 



Chuck.
 

 



Dylan.


 



Ingenjören.

 






Vänligen iakttag tystnad

Så har det hänt igen. Ett aldrig så litet halsont och vips, tappar jag rösten. Det händer mig ungefär en gång vartannat år och är lika oändligt tröttsamt varje gång. En ny erfarenhet är dock hur osmidigt stumhet är med små barn i närheten. Plötsligt kan jag inte ropa strängt "nej Idun, låt bli den där!", utan måste resa mig för att hindra henne från att göra slarvsylta av mina glasögon, min mobil, min frukost, min plånbok.

Den här gången kan det ha varit så att jag krävt lite väl mycket av min stackars röst. I lördags for jag tur och retur till Stockholm tillsammans med tre tjejkompisar. Konstant babblande i tio timmar. På kvällen blev jag bjuden på födelsedagsmiddag med ytterligare tjejkompisar. Konstant babblande i åtta timmar till. Någon gång under natten till söndagen kastade min röst in handduken och visar nu få tecken att vilja plocka upp den igen. Dessutom har jag ont i halsen på riktigt och ingen hjälp finns att få då sambon redan länsat medicinförrådet på Strepsil för egen del.

Ni hör, det är synd om mig. Som tur är har jag skafferiet fullt med gott te och boxern full med The Big Bang Theory. Annars hade jag varit riktigt nere nu.
 


Prenumerera på mig!

Följ min blogg med bloglovin

Tidigare inlägg
Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0