Fint ändå

När man är tre år är huvudet fullt av ord. Det är lätt hänt att man tappar bort ett då och då.

Idun filosoferar: "Min farmor är som min mormor. Och min farfar är som min... som min... som mormors kompis."

Dagens moralfråga

Träffar en herre, modell äldre, vid betalautomaten i p-huset. Han står och fipplar med några mynt som han försöker betala med, utan att förstå att automaten han valt saknar myntinkast. Det slår mig ganska omgående att han inte är nykter. Sluddrar, vinglar och luktar – hela baletten. Han är ensam och ska liksom vi (sambon och jag själv) betala för sin parkering och köra bil därifrån. Berusad. Mitt inne i centrala Linköping, en tisdageftermiddag.
 
Vad gör man? Ringer snuten? Ger honom adressen till alkoholprofilen.se? Håller en improviserad moralpredikan? Brottar ner honom i kamp om hans bilnycklar?
 
Självklart gjorde vi inget av ovanstående. För man kan ju inte bara lägga sig i andra, vilt främmande människors business. Tänk om vi har fel? Det finns ju ändå en promilles chans att han inte alls är full, utan bara har en släng av Parkinsons och jävligt risigt omdöme i sitt val av aftershave.  
 
Ungefär så resonerade vi på något slags omedelbart, in-the-heat-of-the-moment-plan. Och sen var stunden förbi och vi ångrade oss hela vägen hem. Det gör oss givetvis till usla människor. Men väldigt svenska.
 
 

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0