Sånt som händer på landet(?)

Den här helgen firar vi två år i vårt hus. För två år sedan lämnade vi Linköpings innerstad för åkrar och ängar i Ledberg. Det bästa vi någonsin gjort. Men vissa saker kommer nog ta lite längre tid att vänja mig vid.

Vi var ute och gick tidigare. Idun ville hälsa på farmor och farfar och vi hade precis varit inne i farfars/svärfars ladugård och hälsat på kalvarna när en pickup kommer dundrande mellan husen på gården. Kör förbi oss så gruset sprutar om däcken och tvärstannar ett tiotal meter längre bort, där vägen tar slut.

Ut kastar sig en av granngubbarna, vild i blicken.

– Hej, ska du leverera något? ropar sambon.

Utan att svara eller ta någon som helst notis sliter besökaren upp dörren till baksätet och halar fram... ett hagelgevär. Smäller igen bildörren, snor runt och rusar plötsligt emot oss, alltjämt med hagelgeväret i händerna. Jag hinner tänka ganska många tankar under de cirka två sekunderna. Livet passerar inte revy, men jag får en glasklar minnesbild av Michael Douglas ur filmen Falling down.

Så stannar han plötsligt och väser upphetsat:

– Vi jagar en räv..!  Sedan gör han helt om och försvinner runt ladugårdsknuten, lika plötsligt som han dök upp. Minuten senare ser vi honom älga över åkern bakom, med höga knän i gröna gummistövlar och geväret fladdrande i näven.

Sånt hände mig aldrig när jag bodde i stan. Sånt – och saker som att sambon lämnar frukostbordet för att gå och mata tjurarna.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0