Min hatkärlek till löpning

Jag älskar löpning. Och hatar det. Det är nämligen något med mjölksyran, blodsmaken i munnen och den ständiga förnedringen över att aldrig orka springa så fort som jag skulle vilja (Bolt-speed såklart) som gör det svårt att upprätthålla en helt obeblandad kärlek. För att inte tala om flugorna så här års. Ikväll tog det knappa sex minuter innan jag svalde en. Sånt händer aldrig tamejtusan aldrig när man bara är ute och njutgår.

Löpning för mig är ibland lika med ångest. Och skador. Är det inte ömmande benhinnor är det en galopperande inflammation i foten. Det senare tvingar mig ställa klackarna i skamvrån och ta lågskorna till jobbet - och det är riktig förnedring.

Med jämna mellanrum bestämmer jag mig för att ska sluta springa. Jag är ingen löpare och det är dags att vakna upp och lukta på kaffet. Men sen dröjer det inte länge förrän mina turkosa Asics på skohyllan förför mig och jag finner mig själv ute på vägarna igen. I flykt undan mitt försoffade jag och i jakt på en bättre, starkare och friskare version av mig själv.

Det finns ingen stund på dagen då jag känner mig lika oändligt fri som när jag springer. När solen går ner över Mjölorpesjön och det är så vackert att man kan gråta. Det är något jag inte riktigt tycks ha förmåga att uppskatta utan pulsen dånande i öronen och hjärtat sprängande i bröstet. 

När jag springer ser jag dessutom sånt jag aldrig ser annars. Torpet i skogen där det aldrig finns en levandes själ, men där julgransbelysningen alltjämt lyser, året om. Flocken med betande rådjur på ängen intill vägen. De bara lyfter sina huvuden, tittar skeptiskt på mig och sedan fortsätter att mumsa. (Jag är ju uppenbart obeväpnad och att döma av mitt flåsande skulle jag aldrig hinna ifatt dem ens om jag försökte.) Det är lite naturpoesi över det hela.

Kvällens runda blev en lugn och fin jogg, hem från nya jobbet. Trots brutal träningsvärk i lår och rumpa från gårdagens tabata-övningar njöt jag i fulla drag. Känslan, jag hade kunnat fortsätta springa hela kvällen; det var bara jag, Dave Grohls stämma i lurarna och rådjuren på ängen. Och så flugan i halsen då.



Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0