Visit to the unknown, eller Gamla fördomar dör långsamt

Jag jobbade över ikväll på grund av en synnerligen lång lunch med frisörbesök. På väg hem stannade jag till på ett av Postens många utlämningsställen för paket. Målet var att hämta ut vår nya dator, som vi efter mycket övervägande och ännu mera skrapande i botten av våra plånböcker inhandlat på billigteknik.se (teknik not so billigt after all).

Det postkontor som tilldelats oss ligger av oklara skäl i Skäggetorp – Linköpings Rosengård, om vi har något. Hotspotten i Skäggetorp är köpcentrat, fiffigt döpt till Skäggetorp centrum. Ett besök där är alltid en upplevelse. Billighetsaffärer som Lidl och Willys trängs med Hussam Cash och Orientlivs. Det är annorlunda.

Inne på postkontoret, som egentligen är en godisaffär, ställde jag mig bakom vad som såg ut att vara en lång kö. Det visade sig dock snabbt bara vara en massa hang around. Folk som chillade. Vid postkassan. Se där är skillnaden mellan svennar och invandrare (Jag vet inte vad det politiskt korrekta begreppet är den här veckan, så det får bli "invandrare". Det dög åt Vilhelm Moberg, det får duga åt mig.) Svennarna rusar in, sliter åt sig sina varor – oftast ingredienserna till fredagsmysets tacomiddag), skäller åt ungarna och rusar ut igen. Medan invandrarna chillar. Snackar skit, umgås lite. Ganska trevligt.

Efter att ha hämtat ut min dator dröjde jag mig kvar lite. Det pågick nämligen någon slags loppmarknad mitt i köpcentrat. Trots att en del försäljare hade packat ihop var kommersen fortfarande i full gång här och var. Leksaker, skor, grytor och en triljon porslinssaker stod uppradade på långa bord. En farbror i den buskigaste mustasch jag någonsin sett uppmärksamma mig när jag gick förbi. Han väste "meget bra" och viftade med en sladdlös telefonlur som såg ut att ha sett bättre dagar. Jag avböjde vänligt och log innan jag trippade vidare. Tror till och med att jag blinkade lite åt farbrorn. Kände mig riktigt härlig där jag gick och spanade loppisfynd bland bråten. Här går jag, svennebanan, bland invandrarna i Skäggetorp och trivs. Kumbaya, och så vidare. Sen kallade fredagsmyset och jag begav mig av.

...och kunde plötsligt inte låta bli att undra över det kloka i att traska ensam genom ett halvmörkt parkeringshus i Skäggetorp en fredagkväll. Och med en kartong i famnen, med en stor tryckt HP-logga på framsidan. 

Trots alla högskolepoäng och allt intellektuellt dravel jag gärna svänger mig med är jag visst inte bättre än så. Beklämmande.
 
 

 

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0