Schlagercirkusen

Mitt intresse för Melodifestivalen och det efterföljande Eurovision Song Contest är en aning svajigt. Jag brukar vara tapper och försöka jobba upp ett åtminstone halvljummet intresse. Man ska ju, liksom. Men oftast ids jag inte, utan följer det mest på avstånd, via tidningarnas löpsedlar.

I år åsåg jag dock hela den svenska finalen, från början till slut. Gängets schlagerfantast (Emma) hade lockat hem en handfull av oss till sig med löften om tapas och Cosmopolitans. Till min förvåning tyckte jag att nästan alla bidrag var riktigt hyggliga. Allra minst värdiga tre minuter vardera av min tid, särskilt som jag fick sippa rusdrycker i glada vänners sällskap under tiden.

Och så igår kom jag i sista stund ihåg att detta var kvällen för Sveriges semifinal. I ett plötsligt utbrott av patriotism fick jag för mig att vi måste visa vårt stöd, annars skulle det gå åt helvete. Och det riskerar att lägga sordin på lördagens schlagerfest (åter igen initierad av Emma, även om hon denna gång outsourcar till andra sidan innerstan).

Knäppte över till SVT och förfasades. Poppiga punkband i meterhöga luvor, som ett gäng småvättar på syra, gastande kvinnor i fjädrar och långklänning, lutande karlar och så något flöjtmongo som smyger upp ur dimmorna. Detta kan väl omöjligen vara ett representativt snitt ur musik-Europa?? När kom vi överens om att alla bidrag ska se ut som budgetvarianter av Cirque du Soleil? Vad är det för fel på en vanlig, hederlig popdänga? En sammetsögd sångare med tillräcklig röst, tajta bakgrundsdansare och på sin höjd en glasruta som krossas. Måste det vara konstigare än så? Måste det vara askonstigt?


Hej igen

BTW, hej igen. Det var ett tag sedan. Men inte kunde jag låta inlägget om min arga dotter bli mitt sista. Hur skulle det se ut?

(För den som undrar kan jag dock meddela att Idun fortfarande blir crazy ass vansinnig ett antal gånger om dagen. Nu senast igår kväll när hon inte ville ha nattlinnet på sig utan de nya T-shirtarna hon fått i tvåårspresent. Båda två.)


Bin Ladin död

Så var han död, mannen som gäckat USA i ett decennium. Hans namn hade så när flutit ut ur mitt svensktrygga minne tills jag nyligen läste Åsne Seierstads "Bokhandlaren i Kabul" (jag vet, ungefär åtta år efter alla andra, men vad då). Då ägnade jag faktiskt ett par minuter åt att fundera på huruvida han fortfarande levde eller inte. Nu när jag vet kan jag inte säga att bin Ladins frånfälle kommer att påverka mig nämnvärt.

Efterspelet av sånt här är dock alltid intressant att följa. Spekulationerna. Rekonstruktionerna. Konspirationsteorierna. Medias hybris över vem som kan använda störst punktstorlek i rubriksättningen. Hur det hela gick till och om det gick till kommer med all säkerhet att stötas och blötas ett bra tag framöver. Inte bara i media utan, desto intressantare, på Twitter, wikis och dylikt. Spännande ska också bli att se hur lång tid det tar innan rapporter om att han blivit sedd här och där börjar strömma in. Kanske vore något för bettingbolagen?

Noterar att bin Ladin enligt uppgift ska ha använt en kvinna som mänsklig sköld mot soldaternas eld strax innan han dog. Det är ju lysande. Vilken kille han är, bin Ladin, som agerar mönsterterrorist och gör Navy Seals PR-ansvarige en sådan hyvens tjänst. Det förvånar mig att det bara var en kvinna och inte en blind treåring och hennes hundvalp. Säkert är i alla fall att president Obamas sjunkande opinionssiffror kommer att skjuta i höjden och det är ju bra, för han verkar vara både trevlig och duktig på sitt jobb tycker jag.

 


Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0