SD i riksdagen

I söndags kväll somnade jag sent, efter en ännu senare valvaka. Med nedbitna naglar, sorg i hjärtat och gråt i halsen hade jag sett och lyssnat till Jimmie Jävla Åkessons segertal till sina vrålande anhängare. Det är bilder jag helst skulle vilja radera från min minnesbank för all framtid. Bilder som återgivits i media världen över och fått mig att skämmas över att vara svensk. En oerhört obekant och alltigenom oskön känsla. Aldrig hade jag väl trott att det bodde så många korkade/osolidariska/intoleranta människor i vårt vackra land! Men det gör det tydligen, 5,8 procent närmare bestämt.

En underlig känsla av mental baksmälla har förföljt mig ända sedan i söndags. Vad tusan var det som hände? Trots ett antal insiktsfulla diskussioner över frukost-, fika- och middagsbord kan jag inte få in det i mitt arma, blonderade huvud. Faktum är att så mycket politikprat som sambon och jag har plågat varandra med den senaste veckan har vi inte pratat på de snart sex år som gått sen vi träffades första gången.

Och nu börjar det om igen, med ny rösträkningshets och nytt hopp om att slippa lägga makten i händerna på rasister. Kanske, kanske ska den lilla skara utlandsröster som ännu inte räknats falla på Alliansen och ge dem den majoritet de så väl förtjänar.

Men vad spelar det för roll? Egentligen?

Svenska folket har talat och 5,8 procent av dem har sagt att vårt land bör styras av Sverigedemokrater. De 5,8 procenten är riktiga människor: dagisfröknar, poliser, läkare, bensinmacksbiträden, hon som tar betalt för din kycklingsallad på lunchen. Alla går de omkring och tycker att Sverigedemokraterna verkar vara ena bra killar, med bra åsikter. Sympatiserar.

Det är bara så djupt, djupt sorgligt alltihop.
  

Goodiebag




Med denna bild hoppas jag vinna en goodiebag av Linda Hallberg, Linköpings okrönta skönhetsdrottning. Linda är kung av kajalen, mästrare av mascaran. Men framförallt är hon objekt för min stigande avundssjuka eftersom hon stup i kvarten får allsköns smink- och hudvårdspryttlar hemskickade till sig gratis. Nu är det min tur, tycker jag. Om jag vinner lovar jag att recensera och poängsätta varenda liten pryl i gottepåsen.

................

Update:
Det var inte jag som vann. Med en sån svindlande tur i kärlek som jag har är det förstås omöjligt för mig att vinna i spel (eller allt liknande).
 
 

Underbara ensam

Det är intressant att befinna sig på en plats i sitt liv där höjden av lyx är att få åka till Maxi och storhandla ensam. Utan lilla barnet som ska mutas med majskrokar för att inte klättra ur kundvagnen. Som pillar upp påsen med tomater och tar tre blöta tuggor i smyg.

Sen, att lika ensam få plocka upp varorna ur kassarna i köket efteråt. Jag är tvungen att gå och kissa innan för att förbereda mig. Inget får störa. Paprikan i kylen, knäckebrödet i skafferiet. Lämnar skafferidörren lite på glänt en stund, bara för att jag kan. Inget litet barn som omedelbart stolpar in och går bärsärkagång bland hyllorna.

Skär en stor sallad med massor av fetaost och balsamicovinäger slingrande ovanpå. Äter den liggande på mage i soffan framför finalavsnittet av So you think you can dance. Inte superbekvämt, men närmare teven så. Åh, jag vill ha Cat Deeleys hårfärg! Jaha, det blev Lauren som vann titeln America's favorite dancer. Fast det visste jag ju redan. Råkade googla henne häromdagen för att ta reda på om hon och Kent är ett par. Det är de inte.

En stund vid datorn, ett besök på Facebook. David Berg gillar min status. Trevligt. Och sambon gillar också. Vad gör han på Facebook? Ska inte han sitta och dricka öl och lyssna på gubbarock med polarna? Läsa lite blogg, skriva lite blogg. Klockan bara 23. Kanske ett avsnitt av 24 innan läggdags? En dos frisk Bauer-power innan jag ska glida ner mellan nytvättade lakan. Det enda som fattas mig nu är en jättepåse smågodis.  
  

Word, Linda!

Linda Skugge tar bladet från munnen och sjunger ut på Aftonbladets debattsidor under rubriken "Jobbkrisen är en buff!" Word, Linda, säger jag. För äntligen säger hon precis det jag tänkt så många gånger! Varje gång jag hört politikerna debattera ungdomsarbetslöshet. Varje gång jag läst ett snyftreportage om nittonårige Olle som inget hellre vill än ha ett jobb, men ack så svårt. Bu-fucking-hu.

Visst finns det arbetslösa som gjort och gör allt för att skaffa jobb, utan att lyckas. Absolut finns det såna. Visa mig den som varje dag söker jobb, ringer arbetsgivare och skickar iväg intresseanmälningar utan resultat och jag ska vara den förste att beklaga. Men de är få. Få. Och det här inlägget handlar inte om dem. Det jag vredgas över är den stora skara som lägger mer tid på Facebook än på Platsbanken och som endast pliktskyldigt söker något jobb i månaden för att ha något att säga till arbetsförmedlingen.

Som längst har jag varit arbetslös i tre månader – den mest meningslösa tiden i mitt liv – och under dessa månader sökte jag över 200 jobb (det vet jag, för jag sparade alla platsannonser). Och då räknar jag inte ens med alla spontanansökningar och intresseanmälningar jag drog iväg under samma period.

Jag har det perfekta exemplet på ganska nära håll, med ett försök att anställa en så kallad plusjobbare (nån typ av långtidsarbetslös som arbetsgivaren får betalt för att periodanställa, som jag fattat det). Men det går tydligen inte! De avbokar intervjuer, dyker inte upp, gör sig omöjliga att nå, med mera med mera. Men fick de chansen att gråta ut på nyhetssidorna skulle de nog ställa upp utan problem.

Du arbetslöse! Har du ännu inte sökt jobb på Donken, ännu inte anmält dig till kommunens vikariepool, ännu inte sökt jobb inom telemarketing, ännu inte delat ut gratistidningar på torget, ännu inte... är det inte ett dugg synd om dig. Du har mängder av möjligheter till jobb! Tänkter du inte ta dem får du stå för att du tycker det är jäkligt gött att leva på samhället och låta andra betala för dig. Det hade jag respekterat mer.

Läs Lindas debatt artikel här >>>








Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0