Vänligen iakttag tystnad

Så har det hänt igen. Ett aldrig så litet halsont och vips, tappar jag rösten. Det händer mig ungefär en gång vartannat år och är lika oändligt tröttsamt varje gång. En ny erfarenhet är dock hur osmidigt stumhet är med små barn i närheten. Plötsligt kan jag inte ropa strängt "nej Idun, låt bli den där!", utan måste resa mig för att hindra henne från att göra slarvsylta av mina glasögon, min mobil, min frukost, min plånbok.

Den här gången kan det ha varit så att jag krävt lite väl mycket av min stackars röst. I lördags for jag tur och retur till Stockholm tillsammans med tre tjejkompisar. Konstant babblande i tio timmar. På kvällen blev jag bjuden på födelsedagsmiddag med ytterligare tjejkompisar. Konstant babblande i åtta timmar till. Någon gång under natten till söndagen kastade min röst in handduken och visar nu få tecken att vilja plocka upp den igen. Dessutom har jag ont i halsen på riktigt och ingen hjälp finns att få då sambon redan länsat medicinförrådet på Strepsil för egen del.

Ni hör, det är synd om mig. Som tur är har jag skafferiet fullt med gott te och boxern full med The Big Bang Theory. Annars hade jag varit riktigt nere nu.
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0