Tjejsnack när det är som bäst

Någonstans på E4:an, riktning norrut:


Jag: Jag kollade på Gossip Girl igår och plötsligt slog det mig vilket uselt program det är. Och ändå måste jag titta! What's up with that?

Malin: Det är bara för Chuck Bass. Alltså, jag är så kåt på Chuck Bass! (Hon sa faktiskt precis så, fast jag varnade henne om konsekvenserna i min blogg.)

Jag: Det är bara för att han är ett svin, så tror man han är bra i sängen.

Emma (förare): Ni vet att han är typ 20 va?

Jag: Vad då??? Vi är fortfarande i tjugoårsåldern!

Malin: Men ni förstår inte. Jag har inte känt så här sedan Dylan McKay.


...en lång diskussion om svårmodiga män med trasslig barndom, halten av förnuft i nyvakna moderskänslor, "min kärlek ska göra honom hel igen" och så vidare...


Jag: I alla fall, om Chuck hoppar av Gossip Girl ska jag sluta titta. Det lovar jag.

Malin: Jag med. Jag sa det till David en gång. Han bara "men jag då, jag ju bara en vanlig ingenjör på Saab". Men så kan man ju inte säga. David lever jag ju med. 


 



Malin.


 



Chuck.
 

 



Dylan.


 



Ingenjören.

 






Vänligen iakttag tystnad

Så har det hänt igen. Ett aldrig så litet halsont och vips, tappar jag rösten. Det händer mig ungefär en gång vartannat år och är lika oändligt tröttsamt varje gång. En ny erfarenhet är dock hur osmidigt stumhet är med små barn i närheten. Plötsligt kan jag inte ropa strängt "nej Idun, låt bli den där!", utan måste resa mig för att hindra henne från att göra slarvsylta av mina glasögon, min mobil, min frukost, min plånbok.

Den här gången kan det ha varit så att jag krävt lite väl mycket av min stackars röst. I lördags for jag tur och retur till Stockholm tillsammans med tre tjejkompisar. Konstant babblande i tio timmar. På kvällen blev jag bjuden på födelsedagsmiddag med ytterligare tjejkompisar. Konstant babblande i åtta timmar till. Någon gång under natten till söndagen kastade min röst in handduken och visar nu få tecken att vilja plocka upp den igen. Dessutom har jag ont i halsen på riktigt och ingen hjälp finns att få då sambon redan länsat medicinförrådet på Strepsil för egen del.

Ni hör, det är synd om mig. Som tur är har jag skafferiet fullt med gott te och boxern full med The Big Bang Theory. Annars hade jag varit riktigt nere nu.
 


Prenumerera på mig!

Följ min blogg med bloglovin

Ibland är det svårt att hitta på en rubrik

Insåg att det var länge sen jag bloggade och att SD alldeles för länge dominerat toppinlägget. Dags för lite friska vindar.
 
Det mest spännande i livet just nu är alla framsteg Idun gör. Dagis är definitivt en motor i hennes utveckling. Varje dag testar hon nya ord, mer eller mindre framgångsrikt. Imorse när jag jagade henne med tandborsten (vi har lite olika åsikter om munhygien i vår familj) meddelade hon högljutt, gång på gång, "inte jag, inte jag!". Roligast är att hon själv är till synes helt oberörd inför sina framgångar. De nya orden bara dyker upp helt självklara, som om hon alltid kunnat dem men bara hållit på dem lite i väntan på rätt ögonblick. 

Och hon kan ha tofsar också:
 

 

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0