Lady Gaga

Det finns förstås inga tillräckliga ord att beskriva kvällen i Globen. Lady Gaga var magnifik. Lysande (vilket är ett favoritord jag för effektens skull sparar endast till särskilt angelägna tillfällen). Hon är liksom mer än en sångerska. Hon är en konstnär. Och konserten var mycket mer än en konsert. Det var performance art, med sång, musik, koreografi, design, scenografi, fotografi och så lite porr. Det hela var förstås mycket Andy Warholsk, raskt förflyttat till en popscen någonstans nära dig. Om Warhol och Madonna fått ett barn typ. Ett barn med adhd.

Visst begriper jag att de många referenserna till andra artister, filmer och annat sticker i ögonen på somliga. En balanserad kulturkritiker skulle säkert säga att hon är en kommentar på den samtida populärkulturen, eller något annat bajsnödigt. Jag säger att hon är inspirerad. Hon gör sin grej och hon gör det bättre och längre än någon innan henne vågat.  

Bäst var Telephone, Boys Boys Boys, Bad Romance och Speechless. Sämst var den fullpackade tunnelbanevagnen på väg hem.

Som en knorr på kvällen såg jag Shirley Clamp och Snygg-Eric från EMD i korridorerna utanför arenan. Shirley Clamp hade ursnygg ögonskugga och såg mycket förväntansfull (eller kissnödig) ut. Snygg-Eric var snygg, men borde lämnat kickers-kepsen hemma.


För er som missade: 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0