Förbannad

Chockad och i tårar. Illamående. Jag har just sett det vidrigaste vidriga filmklippet med en nanny i Florida som misshandlar en 11 månader gammal bebis. Föräldrarna till bebisen hade i smyg satt upp en nanny cam som filmade allt som pågick i deras hem när de inte var hemma. Klippet ligger nu på youtube, och i kortversion på aftonbladet.se. Sök själva.

Bebisen var lika gammal som Idun, lika stor och satt på golvet i samma 11-månadersmanér. De små benen utsträckta framför sig. Jag kände igen rörelser och kroppspråk precis. Och den jävla jävla kärringen från helvetet slår honom, kastar saker på honom och skakar och slänger omkring honom som en vante. Varför tittar jag på sånt här? Varför måste jag, när jag vet hur dåligt det får mig att må?

Jag är en person som älskar mycket och häftigt, med en typisk skorpions hela innerlighet. Jag har haft husdjur jag älskat tills hjärtat värkte. Pojkvänner jag inte trott jag kunde leva utan. Och min fina Johan som är min klippa, min familj, min älskade och min bästa vän. Men det är först som förälder jag upplevt sann gränslöshet. En samhörighet så stark att jag inte vet var hon slutar och jag börjar. En kärlek som gör hjärtat vidöppet och varmt av glädje och på samma gång ihopkrupet och kallt av rädsla. Skräcken att något ska hända. Att något eller någon ska göra henne illa. Att ingenting annat – sömn, mat, syre – är viktigare än hennes lycka och välmående.

Jag kan inte föreställa mig vreden och skulden som föräldrarna till bebisen i klippet måste känna. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0