Förbannad

Chockad och i tårar. Illamående. Jag har just sett det vidrigaste vidriga filmklippet med en nanny i Florida som misshandlar en 11 månader gammal bebis. Föräldrarna till bebisen hade i smyg satt upp en nanny cam som filmade allt som pågick i deras hem när de inte var hemma. Klippet ligger nu på youtube, och i kortversion på aftonbladet.se. Sök själva.

Bebisen var lika gammal som Idun, lika stor och satt på golvet i samma 11-månadersmanér. De små benen utsträckta framför sig. Jag kände igen rörelser och kroppspråk precis. Och den jävla jävla kärringen från helvetet slår honom, kastar saker på honom och skakar och slänger omkring honom som en vante. Varför tittar jag på sånt här? Varför måste jag, när jag vet hur dåligt det får mig att må?

Jag är en person som älskar mycket och häftigt, med en typisk skorpions hela innerlighet. Jag har haft husdjur jag älskat tills hjärtat värkte. Pojkvänner jag inte trott jag kunde leva utan. Och min fina Johan som är min klippa, min familj, min älskade och min bästa vän. Men det är först som förälder jag upplevt sann gränslöshet. En samhörighet så stark att jag inte vet var hon slutar och jag börjar. En kärlek som gör hjärtat vidöppet och varmt av glädje och på samma gång ihopkrupet och kallt av rädsla. Skräcken att något ska hända. Att något eller någon ska göra henne illa. Att ingenting annat – sömn, mat, syre – är viktigare än hennes lycka och välmående.

Jag kan inte föreställa mig vreden och skulden som föräldrarna till bebisen i klippet måste känna. 
 

Telephone




Love love love Lady Gaga och Beyonces nya video! Ett grymt samarbete mellan musikindustrins coolaste katter och så genidraget att plocka in Jonas Åkerlund. Kan bara bli succé! 
 

Projekt Nytt porslin

Inför flytten storrensade jag i köksskåpen. Något som nekades följa med till nya huset var mitt blåa matporslin från Ikea. Det inhandlades när jag flyttade hemifrån efter studenten och var urtrist redan då, men tillräckligt billigt för att duga så länge. Så länge visade sig bli tio år. Nu värmer det förmodligen någon av hyllorna på Myrorna.

Projekt Nytt porslin har pågått några veckor nu, med fruktlösa resultat. Jag har tankebläddrat bland butikerna i stan och besökt flera av dem vid det här laget: Cervera, Chilli, Nordik, Åhléns, Ikea... Jag har till och med avlagt visit på Coop Forum, min mardröm bland stormarknader. Men ingenstans har jag hittat nåt värt att öppna plånboken för. Det är samma skräp överallt. Samma samma samma.

Nätet då? En snabbgoogling resulterar endast i ett sparsamt antal vettiga träffar och inget nytt under solen. Till vettiga räknar jag för övrigt inte de tjusiga designsidorna där man förväntas pynta 700 spänn för en kaffekoppsjävel. Men inte kan jag väl vara hänvisad till papptallrikar för resten av mitt liv, bara för att jag inte är beredd att lägga en hel månadslön på porslin?
 
Så var tusan hittar man snygga och inte svindyra tallrikar i den här stan?
 

Drömfåtöljen




Åh, den här. Från EM. Hur gärna vill jag inte ha den här? Men 15 000 kronor, det går ju bara inte.
 

EASY cover, my ass!

Vår inflytt kommer along sakta men säkert. Att det skulle ta en sån evig tid att små-puts-renovera det som vi vill ha små-puts-renoverat hade jag aldrig trott. Det är naturligtvis förödande för mitt usla tålamod, men jag distraherar mig själv med jobb och för lite sömn för att undvika att tänka på det.

Igår kom vi i alla fall en bit på väg med väggarna i sovrummet. Tidigare ägare tyckte det var en bra idé att sätta upp långrandig strukturtapet med bård(!). Icke anade de väl vilka svordomar det skulle generera några år senare. Just nu brottas vi med täcktapeten easy cover som ska göra nyss nämnda väggar släta och fina. Täcktapet är ett litet helvete att styra med. Inte bara är det tjocka, breda och otympliga tapeter. De innehåller dessutom glasfiber, vilket gör det nödvändigt att bära långärmat och handskar för att inte bli alldeles rödprickig.

Till råga på allt har sambon drabbats av någon slags perfektionsångest och går omkring och river sig i huvudet, kisar kritiskt på alla uppklistrade våder och muttrar om spackel, slip och finjusteringar. Det är villadjävulen som flugit i honom. Som tur är vet jag att han sällan orkar vara så nitisk någon längre tid, så jag låter honom hållas. Och så vet jag ju att sovrummet kommer att bli alldeles fab när det är klart!
 


Örnen har landat

Pust.

Så kan mitt liv de senaste dagarna sammanfattas. Pust. I lördags lämnade vi centrala Linköping för ett liv på landet. Vi fick köra fyra fem vändor med proppfullt släp och lika proppfulla eskorterande bilar. Det spelar ingen roll hur väl förberedd jag tror jag är. Varje gång jag flyttar blir jag lika skakad av hur mycket skit jag äger.

Vårt nya hem är ett kritvitt enplanshus placerat strax bakom en tre meter hög snövall (bra tänkt med snöplogen där, svärfar!). Låt säga att vi kommer att vara väl kamoflerade ett tag framöver. Ju mer tid jag spenderar i huset desto mer förförs jag av dess charm. Det är byggt med sådan kärlek och omsorg att värmen stannat kvar i väggarna. Jag är glad att vi lyckades kränga våra mest själlösa Ikeamöbler innan flytten. De hade inte varit värdiga vårt vackra hem. Nu hoppas jag bara att vi själva ska visa oss värdiga.

Livet i ödsligheten så här långt har också dragit med sig en del oanade prövningar. Den kommunala plogbilen som tycker det är en jättebra idé att bara blåsa förbi vårt hus och lämna en sträng av lagom stenhårda isknölar utanför vår infart. (Fastnade med bilen hängande på mage över vallen igår. Vi äger ingen snöskovel ännu.) Enorma utgifter bara för att få ett humant antal tevekanaler. Den jävla Boxer-Robert skrattar väl hela vägen till banken. Klinkergolv i orginal från 40-talet, utan – just det – modern golvvärme. Inköp badrumsmatta snarast, innan fötter stelnar till is.

Och till dig som tycker det är så fiffigt att sambon är pappaledig och kan vara hemma och renovera och inreda på dagarna: Skit ner dig. Försök själv att sätta ihop Ikeahyllan Expedit med ett 10-månaders klättrande bland brädor och skruvar. Vi klarade knappt av det när vi båda var hemma igår kväll. Har nu justerat mina mål för renovering och inredning till att vara nöjd om vi får bort flyttkartongerna före midsommar.

 

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0