Livet ljusnar

Har haft mina bruttor här på middag ikväll! En saknades dock för att riktigt fullgöra kvartetten (skärpning Ann!). Sambon leker rockstjärna och har spelning både ikväll och imorgon kväll så det blir knapert på kärleksfronten denna helg. Men tjejerna livade upp mitt ömma sinne och nu vill jag omfamna hela världen!

De blossande kinderna jag trott var rosacea är nog bara en reaktion på vinterkylan, ventilationen på mitt kontor och för många gymbesök (lång historia, men jag var på vårdcentralen idag och fick denna befriande dom). Lilla Idun sover som ett socker trots barnskrik och grannar som borrar i väggen och bäst av allt – jag har ett helt gäng roliga fester inbokade i kalendern framöver.

Detta låter som en lättnandes suck i bloggform och det är väl vad det är också. Att få ihop jobb, familj och egenliv är inte plättlätt. Och duktiga DUKTIGA Bitten kan inte göra något av detta halvdant. Smartast på jobbet, roligaste mamman, coolast på festen och snyggast på gymet. Måste måste måste. Då är det grymt skönt att skitsnacka bort några timmar, dricka alldeles för mycket rödtjut och fira mina fantastiska vänner och de ovan nämnda, icke rosacea-angripna, kinderna.

Nu ska jag krypa ner bredvid min vackra dotter, pussa hennes mjuka bäbis-handflator och sova så det smäller i sovrumsväggarna!
 

Inget för oss

Nej, den förskolan var nog inget för oss ändå. Lokalerna kändes mörka och liksom... fantasifattiga. Personalen verkade trevliga, men inte speciellt medvetna. Åtminstone inte hon som visade runt oss. När jag undrade över deras pedagogik fick hon tänka efter en lång stund innan hon sydde ihop ett ganska tunt svar om språktemadagar och musikstunder. När jag frågade hur de arbetar med genus blev hon lite tom i blicken och svarade sen att "vi har ingen plan eller så, men alla barnen får ju leka med vilka leksaker de vill." Jaha. Vad snällt. Tänkte jag.

Vidare har det här dagiset en kristen profil. Visserligen vill jag gärna att tro ska vara en viktig del i Iduns liv. Men det är tveksamt om jag vill påverka henne så aktivt på det sättet och så tidigt. Bibelberättelser och kristna sånger för all del. De kan ju bara vara ytterligare ett alternativ till Pippi och krokodilen i den lilla bilen med flak där bak. Men att be bordsbön känns lite exkluderande. Jag utgår från att de inte varannan dag tackar Pippi för maten. Sambon kände sig dessutom inte bekväm med det alls och bara det är ju skäl nog att leta efter nåt annat. Snopet.

Om två veckor har vi dock ett nytt besök inbokat på ett annat dagis. Denna gång ett föräldrakooperativ med ambitiös hemsida bland annat innehållande ett 16 sidor långt dokument om deras pedagogiska målsättningar. Det är mer i min smak.
 

Första dagisbesöket, huuu...

I dag ska jag rymma från jobbet en stund och åka på utflykt med min lilla familj. Vi ska besöka en förskola för att se om den kan vara nåt för oss. ("Besöka dagis med min dotter." Brutala vuxenpoäng där.) Idun ska inte börja på dagis än på länge (thank God!), men detta är en privat förskola och då gäller det att vara ute i svindlande god tid om vi vill få en plats.

Hela tanken med förskola får det faktiskt att krypa i mig. Inte för att jag inte tror att hon ska trivas, för det tror jag hon kommer att göra. Det är förlusten av kontroll som skrämmer skiten ur mig. Så länge hon är liten har vi ju koll på vem som får påverka henne och på vilket sätt. Den senaste tiden har jag verkligen fått upp ögonen för hur trångsint till och med min egen så kallade jämställda generation kan vara. Det låter helt otroligt, men det finns faktiskt en massa människor som fortfarande tror att killar tycker om bilar för att de har snopp! I så fall tycker jag hemskt synd om de små cro magnon-pojkarna! Vilket ledset hål de måste ha haft i sina själar som inte fick leka med bilar...
 
Ju äldre Idun blir och ju mer hon fattar, desto mer påverkad kommer hon att bli av sånt här idiotiskt tänk. Varför begränsar vi alls våra barn med idéer om att vissa saker "är tjejiga" och andra "är killiga"? Min dotter ska vara fri att välja och bli den hon vill bli, utan att behöva värdera om hon väljer "rätt" eller inte. Har hon blå tröja är det för att det matchar hennes ögon. Har hon klänning är det för att det är kul och praktiskt. Och hon är fin för att hon är Idun, inte för att hon har en fin klänning på sig.

Men vi kan vara hur noga som helst med det hemma. Vad spelar det för roll när andra sätter klorna i henne? Kan man kräva dagslånga förhör med förskolelärarna inför valet av dagis? Och kan man skicka med en instruktionsbok runt halsen på sitt barn första dagen?
 

Drömsoffan



Den här babyn blir vår om åtta veckor, dock i en annan färg. Känns som ett enormt framsteg att äntligen hittat rätt. Det såg hopplöst ut ett tag. Inte minst då sambon och jag har helt olika uppfattningar om vad som utgör en spektakulärt bra soffa. Han vill sitta i givakt, medan jag halvligger allra minst. Vill jag sitta intar jag hellre en fotpall. Faktum är att jag aldrig någonsin sitter upp i soffan, nu när jag tänker efter. Varför skulle jag? Men den här skapelsen ovan – Chicago från Rum Interiör, blev en bra kompromiss. Dessutom var den tillfälligt nedsatt med 4500 kronor, vilket ju var en alldeles underbar kompromiss med vår budget.
 
 

Tillbaka på jobbet och allt

Nej, nu är det väl hög tid att pilla ut några ord ur mitt glöggdoftande inre så ni inte tror jag lagt ner igen. Jul- och nyårshelgerna var precis så mysiga och sköna som jag hoppats. Mycket härligt umgänge med familjen, mycket god mat och som sagt, mycket glögg. Jag har nog gått upp ett kilo bara på mandlarna.

Det senaste är att jag är tillbaka på jobbet från och med måndag. Sweet! Bara att få anledning att ta på sig annat än baggyjeans och t-shirt om dagarna gör det värt att gå upp när alarmet ringer på morgnarna. Även om det är isande kallt och glödande tidigt. Att åter igen få vara en kompetent, vuxen människa och använda skallen känns... uppfriskande. Till min glädje fanns det faktiskt en del hjärnceller fortfarande vid liv därinne, redo att skaka av sig dammet och sätta igång igen. Visst är jag lite lost och visst stelnar jag till av fasa när telefonen ringer ("Herregud, tänk om det är någon som vill att jag ska göra nåt!"), men jag är envist övertygad om att det bara är en tidsfråga tills jag är helt och hållet tillbaka på banan igen som mitt vanliga, rappa jag. 

Det enda molnet på min himmel är att jag inte kan vara med Idun lika mycket längre. Dygnet har helt enkelt inte tillräckligt många timmar. Inte om jag inte ska sluta sova på nätterna och jobba då istället. Det är förjävligt – förjävligt – att gå iväg på morgnarna innan hon ens hunnit vakna och veta att när jag kommer hem igen ska hon snart gå och lägga sig. Enda trösten är att hon är med Johan och att han är världens bästa pappa. Hur det ska gå när hon börjar på dagis törs jag inte ens tänka på. Hur gör andra heltidsarbetande föräldrar? Hur GÖR man?
 

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0