Mitt solsken


 


Lilla lilla Idun, mitt solsken, vad jag älskar dig!
 

Ett, två, check, check

Idag var det dags för en ny promenad uppför backen till sjukhuset. Denna gång med en kallelse till hörseltest för nyfödda i skötväskan. Det går till som så att de stoppar in en liten grej i örat på bäbisen. Den lilla grejen skickar ut klickljud och på en vidhängande datorskärm registreras om bäbisens örat reagerar på ljudet eller inte. Vi tar tappat tillräckligt med tunga saker i Iduns närhet för att veta att hon inte är döv så jag var inte särskilt nervös.

Högerörat gick bra. Men när det var dags för vänster var det plötsligt stendött. Audionomen som utförde testet muttrade lite, stoppade in den där lilla grejen på nytt och försökte igen. Och igen. Och igen. Vafalls? Menar du att min bäbis inte hör??? Svetten började rinna längs ryggraden och jag såg en tioårig, gråtande Idun framför mig. "Varför måste jag ha hörapparat, mamma?" Jag fick ta upp henne ur vagnen och lägga henne med så utsträckt hals som möjligt i famnen istället. Tydligen är bäbisar hörselgångar så mjuka att de kan rasa ihop och stängas till om de ligger alltför ihopgosade. "Håll tummarna", sa audionomen. Tro fan det. Den här gången gick det dock vägen och Iduns lilla öra "klickade tillbaka" på skärmen. Jippi och pust.

Vi firande framgången med att fortsätta in till stan för att inventera HM:s babyavdelning. Slutet gott, allting gott. 
 


Därför bör fulla människor inte ta hand om barn

Jag har inget emot alkohol. I måttliga mängder. (Senaste gången mängden översteg måttlig för min del var på fest hos en av stans reklambyråer. Det äventyret står jag mig på länge till.) Däremot har jag något emot fulla människor. Jag är enkelt översatt sällan den vapensyster som tålmodigt håller undan håret för en vomiterande väninna. Det är något med det dramatiska tappet i intelligens som väcker föraktet i mig. För mycket alkohol på en och samma kväll gör folk dumma som spån. Det illustreras mycket väl de gånger min sambo varit ute och svirat med sina killkompisar.

Nattens konversation:

Klockan är 04.00 och jag har precis ammat Idun och fått henne att somna om i sin spjälsäng (hon sover nämligen där på nätterna nu, och inte hos oss). Sängen är tom bredvid mig och jag ilsknar till över att sambon inte är hemma från krogen ännu. Går på toa och hittar honom då sovandes på soffan i vardagsrummet. Det tar mig cirka tre minuter att väcka honom. Redan här anar jag på ett ungefär vilken väg vårt kommande samtal ska ta.

Jag: "Varför ligger du på soffan och sover?"
Han (yrvaket): "Jag tar hand om snuttan."
Jag: "Jaha. Var är hon då, om du nu tar hand om henne?"
Han (ser sig omkring): "Jag vet inte... Vet du?"

Han fick stanna på soffan.
 

Metallica 4 maj

Tömde kameran, som har ackompanjerat mig betydligt oftare än vanligt sen Idun föddes. Den här gången gäller det dock inte bilder på Idun, utan på Metallica. Den 4 maj kom de tillbaka till Sverige för att gottgöra oss för förra gångens fiasko. Vi var på plats i Stockholm även denna gång, men det var inte utan nervositet som jag lämnade min dotter i farmors famn för att åka till Globen, även om det bara skulle handla om cirka tre timmar.

Konserten var förstås bra. Tyvärr var ljudet inte det bästa och tyvärr spelade de ganska många nya låtar istället för alla gamla klassiker som jag hoppats. Men det kändes grymt att se och höra dem live. Här kommer några bilder.


 



 


Nu ska jag äta plättar!
 

Pappersinsamlingen nästa

Idag damp två myndigt utformade kuvert ner genom brevinkastet. Röstkort. Vafalls? Är det dags nu igen? Har det redan gått fyra år? Efter ett ögonblick av förvirring drog jag mig till minnes att jag hört något om val till Europaparlamentet nyligen. Som vuxenpoängsjägare och medborgare i ett demokratiskt land anser jag egentligen att det är var mans plikt att rösta, även min. Men allvarligt talat. Europaparlamentet? Nej, det får läggas till listan av saker jag numera prioriterar bort till förmån för kaoset kring mitt nyvunna moderskap. Andra poster på listan är aftonbladet.se, hålla mig à jour med vad som händer på jobbet, långa shoppingturer och regelbundna måltider. Till och med mina annars så frekventa besök på Bloggfrossa-bloggen har fått stryka på foten sedan Idun gjorde entré. Det underliga är hur glatt jag gör dessa förändringar av min vardag. Tänk att blott en skär liten fyrapannors kan förändra ens perspektiv så plötsligt!
 


Tricot Slen

Häromdagen ropade jag hem en bärsjal av modell Tricot Slen på Tradera och igår kom den. Laddade ner knytinstruktioner från nätet och sen var det bara att sätta igång. Knyteriet var inte hälften så komplicerat som jag befarat och lilltjejen var snabbt på plats. Från att ha varit lite kinkig och smågnällig hela morgonen somnade hon som en sten på ett ögonblick! Om detta fungerar även framöver kommer det att revolutionera min vardag. Jag har redan hunnit borsta tänderna, föna och platta håret, plocka bort efter frukosten - och blogga - allt med dottern sovande vid bröstet!
 
 


Magknip

Lillan, som nästan aldrig gråter, har börjat bli lite grinig på kvällarna. Alla tecken pekar på magknip. Händerna blir till små hårda, fäktande knytnävar, ansiktet rött, kroppen spänd och så näst intill otröstlig. Vi är flitiga med Minifom, kolikdropparna från Apoteket, och det verkade hjälpa till en början. Men ikväll är det ledset igen. Några tips från er som är mer bevandrade med småbarn än jag?
 


Badflickan



Idag ska vi bada! Det är det bästa som finns, tycker Idun, precis som jag gjorde när jag var liten.
 

Första shoppingturen

Idag vågade vi oss ut på stan för första gången, Idun och jag. Med oss som moraliskt stöd hade vi moster Mia och kusin Elvira. Eftersom det inte direkt var kärlek vid första ögonkastet mellan Idun och barnvagnen förväntade jag mig nästan att utflykten skulle utmynna i katastrof. Istället blev det succé och hon sov i stort sett hela tiden. Vi hann till HM, Lindex, Apoteket, Vero Moda, Your Choice och ett par ställen till. Jag köpte till och med en tröja till mig själv och Idun väntade så snällt i barnvagnen utanför provhytten när jag provade. Hela upplevelsen gav både mersmak och hopp om det närmaste halvåret. Kanske är vi på väg ut ur den där första-tiden-dimman?

Nu ligger vårt lilla dun på skötbordet bakom mig och nojsar med sin pappa. Blöjbytena är deras mystid och brukar bli ganska utdragna stunder när de busar, undersöker mobilen i taken och pratar hemlisar. Nu storflinar hon upp mot honom och är söt att hjärtat smälter.  

Två veckor senare...

Imorgon fyller vår lilla snutta två veckor. Två omtumlande veckor. Roliga, spännande, härliga och skitläskiga. Vi tycks visserligen ha förärats med ett "snällt" barn (alla vet ju att barn som gråter mycket, är vakna på nätterna osv är elaka...) men förvirringen är ständigt närvarande. Att plötsligt vara tre i familjen är en enorm omställning som nog aldrig går att förbereda sig på. Eller att påskynda. Det är så många känslor som slåss om utrymme hela tiden. Lycka, nervositet, kärlek, osäkerhet i ett enda virrvarr. Och vad 17 vet vi om småbarn? Jag är full av beundran inför alla småbarnsföräldrar som får livet och vardagen att fungera. Som har fått det att fungera i flera år medan mitt största problem varit att hitta något coolt att ha på mig nästa lördag. Jag hade ingen aning om vilka hjältar ni var!
 
 

Lillan.
 

Förlossningsberättelse del 2

Måndag

0.00-6.30
Ligger vaken hela natten och andas igenom värkarna. Sambon sover som en stock i sängen bredvid.

6.30
Nattpersonalen kommer in och säger hejdå. Nu tar snart nästa skift vid och det är upp till dem vad som ska ske härnäst.

7.00
Barnmorskan Nejla kommer in i vårt rum tillsammans med Malin, som studerar till barnmorska. De ska hjälpa mig under dagen. Nejla utstrålar aktivitet, lite "det här ska vi fixa", och jag tycker genast om henne. Jag blir undersökt och är fortfarande bara två centimeter öppen. Mäh! Det blir bestämt att jag ska ta ett varmt bad och klockan 10 bli undersökt på nytt. Har jag inte öppnat mig mer då ska de ta hål på fosterhinnorna. Äntligen en plan!

7.20-9.45
På Vrinnevi finns ett stort badkar där arma blivande mödrar får ligga i blöt för att lindra smärtan. Ett riktigt spa-rum. Jag ligger i tills jag är alldeles skrynklig och går motvilligt upp när klockan närmar sig 10.

10.00
Blir undersökt på nytt och är tre centimeter öppen. Min kropp verkar inte ha någon brådska att få ut någon bäbis. Men nu blir den hjälpt på traven när barnmorskan tar hål på fosterhinnorna.

10.30
Jag får flytta till ett riktigt förlossningsrum och nu drar det igång på allvar. Jag ber genast om lustgas. Blir yr av den de första värkarna och håller på att trilla omkull. Masken är tung att andas i, men jag hittar snart ett sätt att andas i den. Tricket är att släppa ut lite av utandningsluften vid sidan av masken. Och givetvis försöka hinna ta ett par sväljar av gasen innan värken kommer. Jag är noga med att ta bort masken när värken klingar av. Vill inte bli lullig, tappa kontrollen och få minnesluckor! Det funkar bra och vi blir bästa vänner, jag och lustgasmasken.

12.00
Jag blir erbjuden EDA och eftersom jag varken är masochist eller har någon lust att "utforska smärtan" tackar jag ja. Jag blir undersökt och får beskedet att jag är 8-9 centimeter öppen redan! Nu går det tydligen undan! Egentligen är det för sent att lägga EDA nu och Nejla tror inte att jag kommer ha någon nytta av den. Dystert.

12.30
En ung kvinnlig narkosläkare ansluter. Hon ser sjukt bekant ut och jag retar mig än idag på att jag inte kan placera henne. EDA:n, som jag hört kan göra så ont, känns knappt. Fast jag skriker ändå förstås. För säkerhets skull.

13.00-14.30
Nu händer det inte mycket. Barnmorskorna gör allt för att jag ska öppna mig den sista centimetern och jag får inta alla möjliga positioner. Sitta, ligga och stå på alla tänkbara sätt utom på huvudet. Inte mycket händer. Jag grämer mig över vilken klyscha jag är. Flämtande och flåsande i sängen precis som kvinnorna i den där hemska förlossningsfilmen. Skit i det, säger sambon och tycker jag ska gå in för att bli ännu klyschigare, skrika mer och gå an. Underbara Johan!

14.30
Krystvärkarna sätter igång. De gör mindre ont än de andra värkarna men kräver mer energi och jag blir snabbt trött.

14.50
Nejlas arbetspass är slut och hon måste lämna mig. Skit! Egentligen slutade hon kl 14.00, men har stannat så länge hon kunnat för min skull. En ny barnmorska, Wendy, tar vid. Det första hon gör när hon kommer är att krama om mig och förlusten av Nejla känns inte så hemsk.
 
15.30
Läkare tillkallas och en doktor Carl-Magnus sveper in i rummet med en air av auktoritet. Han konstaterar att mina korta, täta värkar är ineffektiva och eftersom både jag och min bäbis börjar bli trötta blir jag erbjuden sugklocka. Ja, ja, ja! Nu vill jag bara att det ska ta slut. Det får göra hur ont det vill.

15.37-15.44 (enligt patientjournalen)
En grunka som ser ut att vara från 1800-talet rullas fram till sängen och sen händer allt på en gång. Helt plötsligt är det fullt med folk i rummet. Det här är de enda minuter under hela förlossningen som jag inte har någon som helst kontroll över. Det gör otroligt ont och alla ropar i munnen på varandra, inte minst jag. Nånstans i röran hör jag Wendys röst som säger "lyssna på mig nu, gör precis som jag säger". 

15.44
Efter tre olidliga värkar är det plötsligt över och en liten, slemmig, blå varelse landar på mitt bröst. Att det är en bäbis jag kämpat för hade jag på något sätt glömt bort och jag blir mest av allt förvånad över att se henne. Ännu mer förvånad blir jag över att hon rör på sig och snörvlar där hon ligger. Hon finns och hon är alldeles verklig! Den insikten och känslan när jag möter Johans blick är det mest fantastiska jag någonsin upplevt. Hon är vår och vi har gjort henne tillsammans. Vår fina fina lilla flicka!

Idun Lilly Carolina Månsson vägde 3620 gram när hon föddes och hon var 52 centimeter lång. Och enastående!
 

Förlossningsberättelse del 1

Söndag

8.00
Vaknar av en dov värk som börjar i ryggen och sedan sprider sig till magen. Den klingar av efter någon minut. Ligger kvar och väntar på att den ska komma tillbaka.

8.30
Väcker sambon och talar om att kanske kanske har det startat nu. Vi ligger tillsammans kvar i sängen och liksom känner efter. Jo visst, det verkar vara regelbundna värkar som kommer och går.

10.00-15.00
Jag fixar, donar och gör mig i ordning, en mental förberedelse som känns jätteviktig. Sambon hjälper till. Sen åker han och hyr film för att vi ska ha något att göra. Värkar är stadigt regelbundna. Nu börjar jag inse att det är på riktigt!

16.00
Ringer BB och talar om att det är på gång, men att vi tänker vara kvar hemma så länge som möjligt. Värkarna kommer var sjätte minut.

17.00-18.00
Nu börjar det göra ont, men jag hittar ett sätt att andas som fungerar. In genom näsan och ut genom munnen, och så snabbare andning högre upp i bröstet när värken närmar sig sin topp. Upptäcker att det faktiskt är skönast att stå upp, gunga med höfterna och dansa igenom värkarna. Kanske var de inte helt ute och cyklade i den där förlossningsfilmen ändå?

19.00
Kollar på Gossip Girl medan vi klockar värkar som kommer allt tätare.

21.00
Nu är det drygt tre minuter mellan värkarna. Ringer BB igen och talar om att vi är på väg in. Då får vi veta att det är fullt på förlossningen på US i Linköping, där jag varit så inställd på att få föda. Det som ligger så nära, där jag har träffat flera i personalen och där jag känner mig så trygg. Istället måste vi nu åka 4,5 mil till Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Trots att jag vet att det inte tjänar någonting till blir jag förtvivlad. Den fina harmoni och balans jag byggt upp raseras och allt känns skit.

21.30
I bilen på väg till Norrköping. Förbannar att det nu blev precis som jag inte ville att det skulle bli. Upp och ut på vägarna i mörkret, allmänt kaotiskt. Trots att det är väl skyltat till sjukhuset kör vi fel en gång och får vända tillbaka. Tack och lov att Johan, min fantastiske karl, alltid är lugn som en filbunke i alla situationer. Strax innan vi parkerar bestämmer jag mig för att släppa min besvikelse och acceptera att det inte blev som jag tänkt. Väx upp kvinna! Det finns folk som får föda barn i taxibilar vid sidan av motorvägen. Tror du de planerat att det skulle bli så?

22.00
Vi släpps in på förlossningen. Där är det alldeles tyst och lugnt, med bara tre barnmorskor och sjuksköterskor i tjänst. Alla ler och hälsar när vi kommer och det känns skönt. Vi visas till ett undersökningsrum och de tar CTG, bäbisens hjärtljud och livmoderns sammandragningar. Jag undersöks och är bara en centimeter öppen. Värkarna kommer dessutom mer sällan nu och det känns snopet att det stannat av, även om jag vet att det ofta blir så när man väl kommer till förlossningen.

22.45
Vi slipper åka hem och blir istället tilldelade ett rum över natten. Det är ombonat och fint som ett hotellrum med läderfåtöljer vid fönstret och platteve på väggen. Bara sjukhussängen avslöjar att vi faktiskt är på förlossningen. En sköterska bäddar åt Johan och jag får en sovdos, med nåt piller som ska hjälpa mig att somna. Får också en morfinspruta mot värken. Jag känner igen den sköna känslan från tiden efter min operation. Morfin is the shit. Tyvärr kan jag omöjligt somna.

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0