Ingen bäbis än...

Ingen bäbis än. Syrran åkte framcoh åter till sjukhuset ett par tre gånger under gårdagen. Det sista livstecknet fick vid tidigt igår kväll när hon ringde från korridorerna utanför förlossningen. Där hade hon blivit satt på vandring och var inte allt för munter. Sen dess har ingen i familjen hört något. Pirrigt!
 

Jag blir moster!!

Idag fyller min älskade karl sambo år. Hela 28 stycken. Jag uppvaktade honom med skönsång och frukost på sängen imorse. Sedan damp det ner ett sms i min telefon. Lillasysters förlossning har dragit igång!

Hennes bäbis var beräknad till 24 mars så hon har klättrat på väggarna den senaste veckan. Bildligt talat alltså, för med tanke på vilket enorm magen hon burit på är klättring det sista hon pysslat med. Men nu har hon haft värkar sedan kl 01.30 i natt och imose åkte de till BB!!

Insikten att jag faktiskt ska bli moster, kanske redan idag (på sambons födelsedag och allt!), bara rusade in över mig. Jag har ju givetvis vetat om det i nästan nio månader, men det var visst inte tillräckligt länge när jag samtidigt haft min egen graviditet att fokusera på. Åh, en liten bäbis!! Heja syrran!
 

Nu blir jag mamma på 25%

Näst sista besöket hos barnmorskan igår. Bäbisen hade, precis som jag tycker mig ha känt den sista veckan, sjunkit ner i bäckenkanalen. "Det var tidigt" tyckte barnmorskan och såg nöjd ut. Jag var förstås föga förvånad. Klart att min bäbis har vett nog att förbereda sig.

Blodprov, väga, mäta och kissa på sticka. Alla värden fortfarande på topp. Jag är en atlet. Dock spände barnmorskan ögonen i mig och sa att hon rekommenderar starkt att jag går ner i arbetstid de sista veckorna. Tror hon sa det tre eller fyra gånger under mitt 20 minuter lång besök. Med tanke på hur cool hon varit hittills ("det är normalt", "gör som känns bäst för er", "jamen ät det om du tycker det är gott" osv) så borde jag kanske ta henne på allvar. Skrev därför ett mail till chefen så fort jag kom tillbaka till jobbet. Bara för att sätta bollen i rullning så jag inte skulle kunna backa ur senare. Och nu är det bestämt. Från och med, tja antagligen idag, ska jag bara jobba 75%.

Hick! Hur ska det gå? Jag får börja virka, sy kläder och måla tavlor precis som lillasyster, vars beräknade förlossningsdatum passerade obemärkt igår. Den stackaren klättrar på väggarna vid det här laget. Å andra sidan har hon varit så där gravidduktig och förberett sig som man ska göra och som jag inte haft tid med. Fram tills nu då. Jösses, hur ska det gå?
 
 


Det blir säkert bra

Mina två vikarier är på plats och nu jag har på allvar börjat överlämningen inför min departur. Känns oerhört skrämmande men samtidigt förvånansvärt skönt. Mitt ständigt spökande kontrollbehov gör det svårt att finnas i närheten när jag samtidigt måste lämna ansvaret till någon annan. Som ju helt förståeligt är något av en Bambi på hal is så här i början. Mitt mantra för tillfället är "det blir säkert bra". Och om någon luftar sina tvivel inför det sjunger jag bara "det är inte mitt problem, det är inte mitt problem, hej hopp falleralla la, det är inte mitt problem..." (melodi: En bonde i vår by) och traskar glatt vidare i vardagen. För nu börjar jag faktiskt vänja mig vid tanken på att jag inte ska jobba på ett halvår. Till och med, törs jag påstå, se fram emot det lite. Vem hade väl kunnat tro det?

Btw, vad hände med våren?
  

Minuslistan

Minus:

- Din vardag är plötsligt allmängods och alla anser sig ha rätt att tycka en massa om hur du väljer att leva ditt liv.
- Du tvingas lyssna på en hel massa "goda råd i all välmening".
- Efter vecka 30 känner du dig inte så sexig längre. Kvinnlig? Ja. Men det är inte samma sak som grrr-come-and-get-me-tiger-sexig.
- Du kan inte äta vad som helst.
- Du kan inte dricka vad som helst (typ jättegott rödvin, fast du har skåpen fulla sedan senaste Tysklandsresan).
- Kläder passar inte längre.
- Mer eller mindre konstant skräck för hudbristningar.
- Det kan vara lite ont och stelt här och där ibland.
- Du är tröttare än vanligt och
- klumpigare än vanligt (åtminstone på slutet).
 

Att vara gravid - pros and cons

Nu när förlossning närmar sig har jag börjat fundera allt mer på ett liv utan gravidmage. Kommer jag sakna den eller inte? Sådana tankegångar föranleder ju helt klart en plus- och minuslista.

Plus:

- Under nätterna glömmer du bort att du är gravid och varje morgon är det som att få en glad överraskning.
- Du har alltid något att se fram emot.
- Du har alltid något att prata om.
- Dåliga saker som händer rör dig inte i ryggen - du är ju gravid!
- Alla tycker att du är en hjälte bara du kliver ur sängen på mornarna samtidigt som...
- ...du har en ursäkt att slippa saker så fort du är lite trött - du är ju trots allt gravid.
- Du har alltid sällskap av en liten sparkande alien i magen, åtminstone sista halvan av graviditeten.
- Efter att i år ha hållit in magen och vaktat på valkarna får du plötsligt en helt underbar relation till din mage.
- Du kan unna dig mer godis och chips, skulle du gå upp i vikt har du ju något att skylla på.
- Faktum är att du kan äta mer helt enkelt utan att gå upp i fettvikt eftersom ämnesomsättningen ökar (jippi!).
- Du går omkring och känner dig lite förmer än alla andra - du är ju gravid, en kvinna med ett livsuppdrag på sina axlar.
- Fler människor tar kontakt med dig, magen är en grym isbrytare.
- Okända människor ler gulligt mot dig på stan.


Finns säkert massor mer. Nästan lite synd att vi bestämt oss för att vi nog bara ska ha ett barn. Minuslistan är på gång.
 

Paging doctor Bitten, stat!

Fast å andra sidan har jag ett grymt kul jobb ändå. Särskilt när jag reportar i webb-tv och, som här, får vara med om en massa fräsiga grejor. Visst ser jag jättetuff? Ber om ursäkt för den usla bildkvaliteten. Jag har precis klivit ut ur en operationssal och det var inte riktigt läge att börja fippla med en massa inställningar på mobilkameran.
 


Grrr...

Jag älskar mitt jobb. Högt och rent. Men ungefär 1 procent av tiden avskyr jag det. Just nu spelar jag i den enda procenten. Tanken att gå hem på mammaledighet till och med lockar lite i fjärran. Igår var nämligen en helvetiskt dag med telefonbråk, spydiga mail och allmänt dåligt uppförande. Inte från min sida förstås. Jag håller högre klass än så.
 

Melodifestivalen letade sig även hem till vår teve

Helgen avklarad och en melodifestivalfinal rikare. Blev så inspirerad av min schlagertokige kollega här på jobbet att jag ordnade schlagerafton för hela familjen, inklusive lillasyster, fast hon är så höggravid att ingen skulle klandra henne om hon hellre stannat hemma, legat på sofflocket och ätit chokladpraliner hela helgen istället. Som det blev nu lagade jag tapas och sambon korkade upp vin och så samlades vi framför teven hemma hos oss för att se spektaklet tillsammans för första gången på jag vet inte hur många år.

Vann rätt låt? Tja, jag är nöjd med utfallet. Även om jag snarast föll för Malena Ernmans intensiva scennärvaro och vältränade biceps snarare än melodin i sig. Övriga reflektioner: Agnes var snyggast, H.E.A.T coolast, EMD kan inte hålla tonen och ingen ler bredare än Måns Zelmerlöw.
 


4 maj

Jaha, då var det klart då. Den inställda Metallica-konserten kommer att spelas den 4 maj. Det var ungefär det sämsta datumet för min del, exakt två veckor efter beräknad förlossning. Risken finns alltså att lillpluttan inte ens har anlänt den 4 maj. Och inte ens hardcore-Bitten skulle gå på konsert då. Nu gäller det att hålla alla tummar för att bäbisen är ivrig att möta världen och tittar ut i förtid istället!
 

I natt jag drömde

Jag har alltid haft en ganska livlig fantasi och det är förmodligen en bidragande orsak till att jag alltid drömmer mycket. Nu i gravidtider har drömmandet ökat i frekvens och jag hinner med ett helt gäng minidramer under en natt.

I en av nattens drömmar fick vi besök av bäbisen i magen. Jag drömde nämligen att hon i en slags förlängd utdragen spark knuffade sig ut ur sidan av magen. Liksom landade i mina armar, med resten av kroppen kvar i min mage. Det låter helt bisarrt och inte särskilt hälsosamt. Särskilt med mina tidigare referenser till Alien-filmerna i tanken. Men i drömmar godtar man det mesta och ifrågasätter väldigt lite.

Det var en mycket kort dröm. I verkligheten varade den säkert bara ett par sekunder. Men jag fick en pytteliten försmak av hur det kommer att kännas när hon väl anlänt på riktigt. Hon var det sötaste lilla knyte ni kan tänka er. Stora blanka ögon som såg upp på oss. Åh vad jag längtar efter henne! (Eller honom, för det finns ju en liten liten chans att det ändå är en pojke.)
 

Ingen väg är riktigt rak

Ett litet hinder har dykt upp på min annars så raka och okomplicerade väg mot mammaledighet. Inget som lämpar sig för diskussion här, men typiskt ett sådant hinder som håller mig vaken och grunnande natten lång, blinkande mot taket. "Om jag gör si...." "Om jag säger så..." Trots kill på ryggen och en god stunds prat med sömniga sambon lyckades jag inte somna. Varför är jag en sån grubblare?

Jag fick ju se Globen i alla fall. Som hemma fast annorlunda.


 
Här är bildbeviset. Metallica har just äntrat scenen i Globen och Lars Ulrich meddelar att konserten inte blir av eftersom sångaren James Hetfield ligger på sjukhus. Hade jag filmat istället för bara tagit en bild hade ni fått höra det också. Ljudet av tusentals fans som kollektivt tappar andan. Läs och se mer av eländet på aftonbladet.se.

Fem minuter innan sa sambon och jag förundrat till varandra "tänk så smidigt allt gått idag". Vi kom iväg i tid på morgonen (de som känner oss vet att det inte hör till vanligheterna), bilfärden till och inne i Stockholm gick bra och killen vi köpte biljetter av blåste oss inte. Inte fasen hade vi tagit svenska vinterkräksjukan med i beräkningarna. För det var väl det som stackars James (och femton tusen fans som köpt biljett) drabbades av. Maximal otur.

Både band och arrangör lovar att spelningen blir av i maj. Jag håller mina vitnade tummar hårt för att det blir i slutet av maj så jag i alla fall har en sportslig chans att gå. Och att det blir i Globen så att vi får sitta på våra guldplatser då också.
 
(Sällan har väl kategoribeteckningen "Sånt som händer" passat bättre.)
 

Tjejfest!

Wiii! Dagens schema är fullspäckat av roligheter! Tjejfesten drar igång kl 14 med fika på Espressohouse, sen vidare till Lotta Design för att göra smycken. Sen spakväll hos Magda, middag och utgång på Harrys! Jag låg kvar i sängen så länge jag bara kunde imorse för att ladda. Hoppas hoppas gravidtröttheten håller sig långt borta ikväll!
 

Metallica!

När jag nu ändå är ute och pratar röj kan jag passa på att meddela att sambon rott i land biljetter åt oss till Metallica på söndag! Vi sitter på tredje raden, strax bakom ståplatserna. Guldplatser. 
 
 

Oj vad länge sen detta var. 1988. Då var jag 7 år. Jag är nog rätt ung ändå.
 

Föräldragrupp och lite krupp

Jag har inte hört annat en sågningar av landstingets föräldraförberedande kurser så när det förra fredagen var vår tur gick vi dit med en stor portion tveksamhet. Den svalde vi dock snabbt. Barnmorskan Paula är underbar och de andra föräldrarna jättetrevliga. Inte alls så där klichégravida utan helt normala. Som vi.

Idag var det dags igen. Den här gången kändes det tryggt och välbekant att gå dit. Vi slapp säga "är det kass behöver vi inte gå dit igen" till varandra sjutton gånger på vägen. Idag tittade vi på förlossningsfilm, pratade smärtlindring och annat konkret. Sambon var så duktig, antecknade och ställde belysande frågor. Jag fick en liten släng av posttraumatisk flashback till min upplevelse på sjukgymnastinformationen. Det var förlossningsfilmens fel. Osminkade, svettiga mammor med blöjtrosor och sovhår som stod på alla fyra och frustade. Jag kan inte - kan inte - identifiera mig med det.

Imorgon är det tjejröj och födelsedagsfirande av Ann och Magda. De coolaste morsorna jag känner. De får reda ut begreppen för mig.
 


Go Britney, go Britney!

Nu har Britney Spears dragit ut på comebackturné. För comeback är det. Aftombladets Per Bjurman kallar det fokuserat, skarpt och värdigt och ger Brittan tre plus för nya showen. Och då ska man ha i åtanke hur rask han hade varit att frossa i hennes misslyckande om det gått åt andra hållet.

Jag tillhör dem som alltid stått på Brittans sida, genom vårdnadstvister och tveksamma frisyrval. Vred mig i medlidsamma plågor framför youtube och MTV-framträdandet 2007. Men nu sprids en vänlig, varm känsla av glädje i bröstet. Good for you, Britney.

Jag är säker på att Britney och jag skulle bli de bästa av vänner om vi träffades.
 

Nåt att se fram emot?

Jag har köpt årskort till simhallen här i stan. Min plan är att bli en flitig besökare, inte bara i poolerna utan så småningom även i det anslutande gymet. Vi får se hur det går. Men förhoppningsvis kan ni vänta er fler klordoftande inlägg framöver. Idag ska jag bara avhandla det mest tryckande ämnet.

Simhallen. Jag skulle förmodligen kunna basera en hel blogg på bara iakttagelser vid poolkanten. Och i omklädningsrummet. Har du gott om kroppskomplex rekommenderar jag dig verkligen ett besök i din egen lokala simhall. Det är en studie i mänskligt förfall. Till och med jag får noja inför tanken att åldras. Okej, jag medger att det på damsidan inte är så pjåkigt. Inte värre än att det går att härröra till lite för många glas vin och lika många missade varv i motionsspåret. Och det är vi väl alla lite till mans skyldiga till.

Men karlarna. De arma karlarna. De sprätter runt i simhallen som kungar i för små badbyxor. En flora av blekgrå ansikten som inte sett en fuktkräm på vykort ens, insjunkna bröstkorgar, magar rundare än min och hår, hår precis överallt! Jag inser förvisso att de härstammar från en tid då manlig grooming sträckte sig till en bit handtvål, men p-l-EASE!

Tack och lov har min generation karlar en helt annan inställning till personlig omvårdnad. För det mesta i alla fall. Hoppas det håller i sig även efter femti. För säkerhets skull sluter jag en pakt med mitt framtida medelålders jag. Den dag min egen snubbe slutar sköta om sin hy och låter håret växa vilt på kroppen är den dag jag ser mig om efter yngre kött.
 

Zzz...

Igår kändes det som att vara tillbaka i första trimestern igen. Utan att ha sovit varken dåligt eller lite trillade en trötthet värre än döden över mig. Den som inte varit gravid vet inte vad verklig trötthet innebär. Man orkar inte pratar, inte äta, inte umgås, inte skärpa sig. Man orkar inte ens sova. Det är ett slags apatiskt paniktillstånd där ett tungt mörker krälar omkring i kroppen. Om världen skulle rasa ihop utanför fönstret skulle man inte bry sig. Tack gode gud att jag har min älskling därhemma som lagar mat och pysslar med mig när jag blir så där ynklig.
 

Så där ja!

Givetvis gav jag inte upp mina semmelambitioner i söndags. Det hade varit att acceptera ett misslyckande och det gör jag bara inte. Istället måste jag alltid omedelbart straffa mitt värdelösa jag genom nya försök. Oavsett hur trött jag är, hur sent på kvällen det är eller vad jag i gengäld går miste om.

Det blev alltså ett nytt försök att åstadkomma semlor och den här gången piskade jag mig själv lite extra genom att samtidigt baka matbröd, kånka ner en massa grejor i källaren, diska och småstäda. Allt detta medan Gossip Girl rullade förbi på teven. Tuff kärlek. Men jag lyckades! Grädden ser lite trött ut, men det beror bara på att jag tog bilden igår när den stått och gottat till sig ett dygn i kylen. 
 
 


Semmelhaveri

Idag fick jag för mig att samla duktighetspoäng och baka egna semlor. Ett snabbt samtal till lillasyster (som bjöd mig och sambon på fantastiska semlor på fettisdagskvällen) och jag hade receptet i min hand. Nu stirrar den bistra sanningen mig i vitögat. Jag blir aldrig någon sockerbagare av rang.

Till att börja med tog det flera timmar för deghelvetet att jäsa till en någorlunda respektabel storlek. En timmes jästid stod det i receptet. My ass. När jag efter en timme gläntade på bakduken låg där bara en blektrött gegga och kisade upp på mig. Max en millimeter högre än timmen tidigare.

Givetvis bröt jag ihop och tjöt en skvätt, varpå jag vägrade att befatta mig med degen förrän två timmar senare. Och då bara för att skrapa ner skiten i soppåsen. Men det visade sig att medan jag legat och tyckt synd om mig själv hade degen jäst sig hur pösigt och fin som helst! Den var bara lite långsam i starten, men nu var den plötsligt villig att samarbeta! 

Efter detta borde det ha varit en lugnt seglats in i mål. Det hade det varit om jag inte hade glömt bort de arma bakverken i ugnen. Låtit mig distraheras av aftonbladet.se tills doften av vidbrända vetebullar kittlade flimmerhåren. Språngmarchen ut i köket kom alldeles för sent och det som nu återstår av mina bagardrömmar är tio sotiga knölar på en mjölig plåt. Jag skulle kunna ta en bild, men det är allt för sorgligt.
 
Min dotter får gå hem till moster om hon vill ha annat än köpekakor i framtiden.
 

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0