Ett klipp till

Jag är visst usel på att hålla mina utfästelser. Kom aldrig åt något photoshop igår så bilderna får vänta några dagar. Tills dess bjuckar jag på ett videoklipp till. Samma vinkel. Och för er som inte ser, för det är inte helt lätt - samma förvirring. Men bäbisen är där, jag lovar.

 

Bäbban the movie

Det blev lite senare än jag tänkt, men här kommer mer om det spännande som hände idag. Vi har varit på 3d-ultraljud och tagit oss en kik till på vår lilla fis! Nu kan vi avslöja att det med 99,8 procents säkerhet blir en liten tjej. Alla mått var helt normala för en bäbis i vecka 28+3 och låg runt medel, utom lårbenet som var långt över medel! Mannekänglångt. Men både sambon och jag är stiligt resliga så det kanske inte är så förvånande. Mer förvånande var de klotrunda små äppelkinderna och plutiga munnen. Kika på klippet. En liten gäsp ger hon på köpet också. Tyvärr ville hon inte riktigt samarbeta under fotosessionen utan envisades med att dölja ansiktet bakom sina små nävar.

Sötisen.





Imorgon lägger jag ut lite bilder också! Måste bara fippla lite med dem i photoshop först.

Kan förresten varmt rekommendera Crocus-mottagningen i Linköping. Oerhört professionellt men ändå mysigt och varmt bemötande. Vi fick med oss en cd-skiva hem med massor av bilder och videoklipp. Det gottgör vår förvirring vid förra ultraljudet när vi helg glömde bort att be om bild.
 

Spännande

Idag ska vi göra nåt jättespännande. Återkommer senare i eftermiddag...

Jag glömde...

Igår hade vi vår nya chef på besök. Hon börjar nästa vecka. Mitt spontana intryck är oerhört positivt. Hon verkar vara en kompetent och drivande person, men samtidigt varm och sympatisk. Det är visserligen inget som hindrar att hon i alla fall visar sig vara en ragata efter några veckor på plats, men det kändes bra så här långt.

Vi fikade tillsammans hela enheten och var och en fick presentera sig. Berätta vilka vi är, vad vi jobbar med osv. Jag tuggade på en god stund om alla mina projekt och spännande arbetsuppgifter. Sen lämnade jag ordet vidare till nästa kollega. Utan att säga något om att jag ska föda barn om tre månader. Jag glömde bort det.

Den här lilla historien har inget annat syfte än att illustrera hur värdelös jag är på att vara gravid, åtminstone i vissa avseenden.
 

Vecka 29 - och jag måste skärpa mig

Vecka 29 och i en gravidtidning läser jag artikeln "Tar du dig tid att vara gravid?" 

Igår klämde sambon och jag ihop oss framför datorn för att i sedvanlig ordning läsa om vad som händer i magen denna vecka. På flera ställen stod att bäbisen (för nu pratar man inte om foster längre) via stresshormoner känner och påverkas av hur mamman mår, om hon är upprörd eller stressad. Om hon är en arbetsnarkoman med skyhöga krav på sig sjäv, som springer mellan möten på dagarna, jobbar över varje kväll och har 30 timmars plusflex trots att hon är flexledig var fjärde fredag. Typ.

Tyngd av dåligt samvete bestämer jag mig på stående fot att införa en avslappningsstund på kvällarna. Sådant jag annars avfärdar som flummigt dravel. Vi bäddar på golvet i vardagsrummet, släcker ner och sätter på avslappningsskivan jag fått i present av blivande farmodern. Sedan masserar min underbare karl min ömmande rygg i en hel halvtimme. Efter bara tre minuter börjar jag storgråta.

Nej då, jag har inte en massa uppdämd press inom mig. O nej.

Slutsats: Jag måste skärpa mig. Lära mig att varva ner på kvällarna och njuta av den sista tiden av graviditeten. Bara vara.
 

Päronmos

Shiiiit! 

Kommer till jobbet förväntansfull inför en ny vecka (jag är faktiskt ofta förväntansfull, 99% av tiden älskar jag mitt jobb). Startar datorn, hänger av mig jackan och börjar plocka upp mina grejor ur väskan. Inser till min fasa att väskans botten är täckt av en gulgrön geggamojja av obestämt ursprung. Geggan har spridit sig till andra grejor i väskan och värst angripen är min filofax. Min älskade filofax. Helvete.

Det tar inte lång stund att fastställa att den skyldige är ett bortglömt päron som legat till sig under helgen. Blivit lagom mjukt för att skalet med lätthet forcerats när jag hastigt packade min väska imorse. Det sorgliga är att det är så oerhört likt mig.

Nu har jag spenderat 15 minuter på toaletten för att ömsom torka rent filofaxen med våta pappershanddukar, ömsom betvinga uppkommande anfall av hyperventilering. Min filofax är viktig för mig. Den är min bibel och mitt rättesnöre i vardagen. Och nu är den besudlad med kletigt päronmos! En positiv sak är å andra sidan att det luktar fantastiskt. Än så länge.
 

Hej pappa!

Titta, även jag kan vara gravidgullig. Sambon var på annan ort igår kväll så ett MMS när bäbisen och jag började få tråkigt var givet.

PS. Min mage är inte så där blekgrön i verkligheten.


Sist kvar igen

Sist kvar på jobbet igen. Det är mörkt och tyst i korridoren, men inne hos mig lyser flitens lampa i vanlig ordning. Fick jag inte stanna kvar på kvällarna när folk gått hem vet jag inte hur jag skulle få saker gjorda. Igår var första kvällen på länge som jag gick hem klockan 17, när min ordinarie arbetsdag är slut. Kände mig som en förrymd skolkare när jag smög iväg. Min förkärlek för sena kvällar måste vara något som gått i arv från fädernet.
 

Brills

Just det, jag ska bli glasögonsorm igen. Egentligen har jag aldrig upphört att vara det. Jag fick mina första glasögon redan i mellanstadiet, ett par rosa. Men vi blev aldrig riktigt vänner, jag och glasögonen. Jag gillar helt enkelt inte att ha grejer i ansiktet. Bortsett då från mitt dagliga halvhekto smink. Det sitter ju å andra sidan fast, till skillnad från de arma glasögonen som balanserar godtyckligt på näsroten och hindrar mitt vidvinkelseende.

De brillor jag har nu (ska ha) är minst tio år gamla och inte speciellt heta. Jag bär dem kanske en gång om året. I biomörkret när ingen ser. Att köpa nya har helt enkelt inte varit prioriterat. Men nu ska jag alltså göra ett nytt försök.

Snål som jag är tänker jag inhandla mina nya ögonbonader på nätet, på lensway.se eller favoptic.com. Utan överdrift blir det bara tio procent av priset jämfört med ett inköp från en "riktig" glasögonbutik. Det man får ge upp i gengäld är den personliga servicen och professionella råd om vad man faktiskt passar i. Och säkert lämnar kvaliteten på nätbrillorna en del i övrigt att önska. Men det får det vara värt. 

Bilder kommer när jag börjar närma mig ett beslut om vilka par jag ska ha.
 
 
 

Är det här vad jag har att se fram emot?

 

Det här är väl förjäkla nasty. Surfade på Youtube efter filmsnuttar från 3d-ultraljud och trillade in bland en hel hög liknande filmer. Det var som en trafikolycka. Jag ville inte se, men jag var tvungen.

Låt säga att jag kommer att undvika filmer som Aliens ett tag framöver. Typ till efter förlossningen.
 

Mitt val

Jippi, äntligen ett bra salladsställe i stan! I Norrköping öppnade för en en tid sedan ett ställe som heter Paus, eller nåt i den stilen, där man får plocka ihop sin egen sallad. Eller egentligen peka ihop sin sallad och så gör personalen den åt en. Som jag avundades Norrköping då. Smiskiga sallader är jag alltid sugen på och valmöjligheter kan bara vara av godo. Men här i Linköping fanns då inget motsvarande. Bara samma gamla trötta räk- och greksallader överallt.

Men nu har Your Choice öppnat i Filbytergallerian! En alldeles förträfflig inrättning baserad på samma idé - du pekar så plockar vi. Ungefär. Jag var där häromdagen och det var såå gott. Fetaosten så där mosig som jag gillar. Bli frisk nu Magda, så vi kan gå dit igen!
 

En spark för mamma...

Jag kan rapportera att bäbisen nu upptäckt en ny måltavla för sina gymnastiska sparkövningar. Mina revben. Jag tyckte att sparkarna på mina arma kissblåsa var i obehagligaste laget, men att vara gravid innebär ständigt nya insikter. En kollega som fick sitt första barn för något år sedan berättade glatt om en hel rad andra inre organ som också kan se fram emot att få sig en och annan tjottablängare framöver. Can't wait. 

The Mist



Igår begick jag det fatala misstaget att gå med på att hyra en rysare. Valet föll på The Mist, en inte helt lättsam historia om olycksbådande dimma, blodtörstiga monster och avlägsnade kroppsdelar. Bakom spektaklet står Frank Darabont, regissör till storverk som Den gröna milen och Nyckeln till frihet, tillsammans med skräckmästaren Steven King (hur står det för övrigt till i huvudet på den karln?). Visserligen var filmen inte tillräckligt otäck för att riktigt skrämma skiten ur mig. Men tillräckligt otäck för att störa min nattsömn.

The Mist utspelar sig i en amerikansk småstad. Handlingen är till 99 procent förlagd till ett snabbköp, där en brokig skara människor tvingas stänga in sig för att fly undan en mystisk vit dimma som plötsligt sveper in över samhället. I dimman döljer sig en okänd mängd mer eller mindre fantasifulla monster, det ena mer blödtörstigt än det andra. Pressen på de församlade människorna ökar och i vanlig ordning hittar de på de mest idiotiska anledningar att ge sig ut utanför tryggheten och in i dimman. Diverse exkursioner som undan för undan stadigt decimerar den skrämda skaran i snabbköpet. 

Situationen ställs till slut på sin spets när en religiös och oerhört fanatisk kvinna lyckas få med sig majoriteten av snabbköpsbelägrarna på den briljanta idén av offra ett par i sällskapet för att, så att säga, blidka gud. Henne (fanatikern alltså, inte gud) var jag förresten stundtals så förbannad på att det nästan tog fokus från hela berättelsen.


* * * * * * SPOILER AHEAD * * * * * * *

Ja, jag måste faktiskt tala om slutet. Det är nämligen så omtumlande att det gravt påverkar hela upplevelsen av filmen. "Brännande" som det stod på dvd-fodralet. Om du inte sett filmen och tänker se den bör du definitivt sluta läsa nu.

Så här. En mindre tropp om fem personer lämnar snabbköpet och lyckas ta sig helskinnade till en bil på parkeringen. Planen är att köra så långt bensinen räcker och förhoppningsvis komma ut ur dimman. Olyckligtvis tar bensinen slut innan de hunnit så långt. Där, mitt bland alla monster, fattar de beslutet att ta sitt liv. Klurigt nog har den medtagna pistolen bara fyra skott kvar. Och de är ju fem.

Mannen, vår huvudperson och hjälte, offrar sig och skjuter de andra, inklusive sin sovande lille son. Sedan kastar han sig förtvivlat skrikande ur bilen i hopp om att locka dit ett hungrigt monster som kan göra slut på honom själv. Då lättar plötsligt dimman och upp dyker kavalleriet. Stridvagnar och militärer i långa banor. Räddningen. Typ en minut för sent. Det är lite Tre kronor över det hela, om ni minns. Alla dog. Snipp snapp snut.

Jag förmodar att sensmoralen är följande: befinner du dig i en situation med dålig sikt och överhängande risk att bli uppäten bör du trots dåliga odds inte ge upp och skjuta dig och/eller alla omkring dig i huvudet.




Betyg: Tre bajskorvar

Vår senaste familjemedlem


 
Lillasyster och jag fick varsin slant av mor och far i julklapp. Därmed hade jag inte längre några argument till att inte uppdatera vår havererade elektronikpark därhemma. Ett besök på PC City och 4 700 riksdaler senare stod denna dyrgrip i vårt vardagsrum. Sambon och jag är nog liiiite lyckligare nu när vi har en teve av platt modell. Bara fjärrkontrollen var värd fyra papp.
 

Spjälisen



Titta vilken söt liten möbel som flyttat in i vårt sovrum!
 

Vecka 27 and I'm perfect

Igår var jag på nytt på besök hos barnmorskan. Min rara rara barnmorska som tycker att allt är mysigt och härligt. Och normalt.

Denna gång var det blodtryck, blodprov, kissprov, vägning, mäta livmodern och lyssna på hjärtat som stod på agendan. Precis som sist var alla värden tipptopp och det lilla hjärtat slog högt och stadigt. Barnmorskan såg nästan lite förvånad ut när mitt blodvärde var exakt samma som i vecka 20. Jag kände mig som ett under av god fysik.

Hon påminde mig också om att det nu är hög tid att ta tag i diverse pappersarbete kring vårt barnavlande. Till exempel skicka in nån blankett till Försäkringskassan så vi får kosing under föräldraledigheten. Dessutom måste sambon knata iväg till Familjerätten och erkänna faderskap. Låter helvirrigt tycker jag. Särskilt som han inte hade behövt göra det om vi varit gifta. Men okej då.
 

It's alive!!

Nej, jag är inte död. Jag har bara varit så galopperande förkyld att jag inte orkat annat än att ligga i soffan och kolla på skräpteve och snorta nässpray. Men nu har jag äntligen sluppit ut ur mitt fängelse av snor och självömkan. Åtminstone tillräckligt för att ikläda mig min bloggpersona igen. Hej, hur har ni haft det sen sist?!

Jag har så mycket att berätta att jag skulle kunna starta massproduktion av inlägg här. Det senaste som hänt - och detta är rykande färskt då det hände så sent som för tio minuter sedan - är att jag tagit ur min navelpiercing. Japp, jag har (hade) en navelpiercing. Fjortis? Det må vara hänt. Till mitt försvar tog jag den för elva år sedan, när det fortfarande var lite udda och coolt med percing i naveln. Nu har tiderna förändrats och var och varannan Rihanna-wannabe springer runt med bling kring magtrakten.

Fjortis eller inte, jag älskar (älskade) min navelpiercing. Att plocka ur den sved. Både psykiskt och fysiskt. Fysiskt eftersom den efter elva år har gått och blivit infekterad. Trots att jag de senaste veckorna burit en böjbar, extra lång gravidpiercing i plast. Tyvärr var detta inte nog för att övertala min gravidstrama mage att samarbeta. Det är bara att bita i pärat och gilla läget. Och försöka att inte känna mig helt naken utan mitt bling.
 

..........................................

Update:

Efter vissa efterforskningar kan jag konstatera att gravidpiercingen nog är aningens aningens tjockare än de piercingsmycken jag vanligtvis använder. Det handlar om tiodels millimeter, men det är små utrymmen vi talar om här. Kan vara anledningen till protesterna. Men men, nu är problemet ur världen. Tiden får utvisa om jag kan fortsätta med navelpiercing efter förlossningen.
 

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0