Vill ha dessa stövlar. Måste ha dessa stövlar.

Dessa fab stövlar (stölvar!) är föremål för min senaste crush. De är nästan otäckt perfekta. Rätt färg, lodräta sömmar på utsidan, lagom höga klackar och stadiga gummisulor. Just de stövlar jag fantiserat om att jag skulle hitta. Det snuviga är att det finns inga i min storlek kvar. I nuläget finns bara tre par på Scorett och därav inga 39:or.  Är inte livet grymt? 






 

 

Bitten testar och sågar

Nu kommer det. Jag känner det stiga i mina vener. En käpprak sågning under kategorin Bitten tipsar och testar.


Det ligger i min natur att vara positiv inför saker. Cynism och bitter sarkasm roar jag mig gärna med så ofta jag kan, men ren och skär negativitet är inte min hatt. Glaset jag har är så gott som alltid halvfullt och det står gärna en ny pava inte långt därifrån. Så att säga.

Men igår bevistade jag Steve's Coffee här i stan. Jag har kommit dit sedan begynnelsens tider, mest på grund av det utmärkta läget intill Filmstaden, men också för den klart godkända maten. På senaste har dock kvaliteten bakom disken sjunkit avsevärt. De glömmer bort beställningar, ger fel växel tillbaka och så vidare. Och igår nådde klantnivån nya höjder.
Så här var det. Mamma, lillasyster och jag hade biljetter till Mamma Mia kl 18.30. Kl 17.40 kliver vi in på Steve's för att ladda med en bit mat. Jag beställer bakpotatis med kycklingröra - ett ypperligt val, som det verkade. I vanlig ordning tar det en stund att få maten och kl 18.10 (då vi svettigt sneglat på klockan några gånger) annonseras att vår mat är klar. Men ingen bakpotatis finns att hämta.

"Var det du som skulle ha bakad potatis?" säger en snubbe bakom disken. "Den är tyvärr slut. Vill du ha nåt annat istället?"

Tjena moss liksom. De kunde inte ha kläckt ur sig det lite tidigare? Typ innan jag hann vänta i 20 minuter och mitt sällskap redan huggit in på sin egen mat? Särskilt som jag satt vi ett bord beläget max tre meter ifrån disken. Att de skulle masa igång och börja laga något annat var inte att tala om. Meryl Streep hade varit halvvägs in i The winner takes it all innan jag skulle vara färdigäten.

Jag tjurade förstås till i några ögonblick. Fick pengarna tillbaka. Men inte en ursäkt. Inte ett beklagande. Inte ens en gratis fika. Som tur var kände sig mor och syster extra generösa och lät mig norpa lite av deras mat. Annars hade jag med största sannolikhet blivit utslängd från biografen på grund av för högt knorrande mage.

Uselt Steve. Uselt.
 


Tak me away

Nu har det börjat trilla in planlösningsförslag från de husföretag vi varit i kontakt med. De har vår hemmaplitade planlösning och ska utgå ifrån den. Detta tolkar de dock gärna väldigt fritt och visar sedan stolt upp ett hus som inte ser ett dugg ut som det vi tänkt oss.

Och det där med tak tycks vara en synnerligen svår nöt att knäcka. Att vi vill ha mansardtak på vårt hus är en av de få saker sambon och jag är fullständigt tvärsäkra på. Istället envisas de med att försöka prångla på oss ett förhöjt väggliv. Det slår aldrig fel. Men det kommer inte att ske, säger jag. Inte med mina miljoner (nåja, bankens, som vi kommer att få betala av under resten av våra slantvändande husägarliv).

Tråkigt att huset inte ens existerar på papper än och jag börjar redan tjura ihop.
 


Mansardtak - lantligt och genuint.

 

Förhöjt väggliv - inte vår kopp te.
 

Please bring your own personality

Lillasyster ringde idag och tvingade mig till insikt. Vår tripp till Glasgow (yay!) kryper närmare och det är hög tid att ta tag i bokningar och dylikt. Pliktskyldigt gick jag in och kikade runt på lite hostels. Det första jag hittar stoltserar med en alldeles underbar beskrivning. Se bara!

..........................

We cater to backpackers only! We are not a youth hostel, hotel, bed and breakfast or guest house! Please, if you are boring with no personality, kind of a person that sits in the corner not talking to anyone waiting for someone to feel sorry for you then blame the hostel because you didn't have fun or if the fact our dishes and cups don't match bothers you or if you are not a backpacker between the ages of 18 to 35 years and are not used to backpacker hostels do not book with us as you will not be happy here!
..................................

Samma hostel har även med en Terms & conditions-lista där man bland annat kan hitta punkterna "Bring your own beer" och "Maximum stay of one week only". Är inte världen förunderlig?
 

Jovisst, välkommen in i min provhytt

Några timmar av den gångna helgens lördag ägnade jag åt shopping. Trodde mig kunna hitta massor av höstkläder, men i vanlig ordning fick jag inte riktigt upp takten. Den här gången fick jag dock nåt mer än bara min egen lathet att skylla på.

Befann mig i en provhytt, blinkande mot lysrörsljuset. Hade just kämpat upp ett par ursnygga klarblå jeans över höfterna när någon knackar på. "Hallå, hur går det därinne?" Jag har noterat att allt fler butiker lider av något slags GAP-komplex som gör att personalen tvångsmässigt har börjat ta kontakt med besökarna, både ute i affären och - ve och fasa - i provhytterna. Vanligtvis brukar jag komma undan med att mumla något otydligt till svar. Men denna person var envisare än så och lät sig inte ens avspisas med ett resolut "det går bra, tack".

Upp slet hon dörren och utbrast sedan i ett förtjust litet skrik över mina strumpor, dagen till ära prydda med nallebjörnar. Sedan satte hon igång att berömma mina kurvor. "Sånt gillar karlarna", fick jag höra. Minsann. Sen gick hon på om både det ena och det andra. Jag kunde visst vinna en bil om jag lämnade in mina kvitton nånstans. Sen skulle hon och jag åka på bilutflykt i min nya bil och jag kunde ha mina nya blåa jeans på mig. Osv osv. Trots tappra försök kunde jag inte riktigt hänga med i hennes kvittrande. Kallpratshandikappad som jag är. Det hela slutade föga förvånande med att jag köpte de blåa jeansen. Men någon bil vann jag inte. 
 


Fredag, ljuva fredag

Den senaste veckan har rusat förbi. Denna dag började extra bra när jag kom i mina gamla Fornarina-jeans som jag inte burit på minst tre år. Ibland kan ofrivillig viktnedgång ha sina fördelar. Idag är också första gången på hela veckan som jag har tid att fika med mina kollegor. Tid att pyssla med långsiktiga arbetsuppgifter som annars läggs åt sidan för att lösa mer akuta sådana.

Igår besökte vi söta Nevena. Drack te och åt goda smörgåsar i hennes lilla stearinljusupplysta lägenhet. Hon är så kulturell, Nevena. Konst på väggarna, kulturtidningar på nattduksbordet och smalmusik i högtalarna. Hon är en sån som jag borde ha varit under min studietid. Istället var jag blondinen i tajta jeans som retade gallfeber på mina alternativa klasskamrater. Håhå jaja, det var en underbar tid.
 

Hit går jag igen

Den dag jag rekommenderar mackor till lunch trodde jag aldrig skulle komma. Men i ett utbrott av stress och nytänk styrde jag klackarna mot Subway idag. Det blev någon slags toasthistoria med kalkon, skinka och bacon. Rasande gott faktiskt och, döm om min förvåning, men just vad jag var sugen på. Trots att jag inte valde något ur kategorin "6 gram fett eller mindre" var det fräscht och krispigt. En eloge också till personalen. Rackarns vilket ös de hade på produktionen. Mackorna bara flög ur diskarna till kundernas väntande händer. Nu sitter jag här med magen lyckligt mätt och sörplar de sista dropparna Loka. Dags att jobba igen!
 


Gårdagens flygfärd

Igår gjorde jag något hutlöst tufft. Jag flög med ett av Försvarets Hercules-plan. Jag vet. Tufft. Jag sökte faktiskt till en flygförarutbildning för några år sedan. Efter rigorösa tester med psykologer och allsköns experter kom jag in. Sen tackade jag nej. Undrar hur mitt liv hade utspelat sig om jag verkligen fullföljt utbildningen? Hade jag faktiskt varit pilot idag? Kuskat runt bland molnen och småsupit på flygplatser runt om i världen. Sweet. Å andra sidan hade jag aldrig träffat min älskade, knappt någon av de vänner jag umgås med idag och förmodligen aldrig börjat blogga. Så livet kan bli ibland.


Jag ombord.
 

Den här "kärran" (det heter så när man snackar tufft om flygplan) var det.
 

Flygrumpan. 
 

Kapten på skutan.

Nattliga bekymmer

I natt var en sån där konstig natt. Jag somnade som en stock redan kl 21. Några timmar senare vaknade jag drabbad av akut insomnia. Klockan 03.00 gick jag på toaletten. Fram till klockan 03.15 låg jag sedan och förfasade mig över ett möte som jag måste ha missat (vilket i praktiken är nästan omöjligt sedan jag köpte en ny gigantisk filofax som får följa med mig vart jag går). Mellan 03.15 och 03.30 planerade jag morgondagens webbtv-reportage. Klockan 03.30 till 03.45 låg jag och räknade på hur många procent sömn jag förlorade på att ligga vaken. Klockan 03.45 till 04.00 låg jag och tänkte på pannkakor. Klockan 04.00, efter att jag snurrat mellan lakanen i dryga timmen, tyckte sambon med sin mest förstående röst att jag borde gå och lägga mig i tevesoffan. Kanske skulle jag somna lättare där?

Teves nattliga utbud förvånade mig. Det var fullt pådrag på samtliga kanaler. Med en bytta popcorn och en kopp varm blåbärssoppa lade jag mig att vicka på tårna och titta på Seinfeld. När det sista basklinket i vinjetten tonade ut kunde jag äntligen somna. Givetvis är jag tvärtrött idag.
 

 

Bitten the business woman

Jag blir så stolt över mig själv ibland. Jag arbetar i en organisation där det kryllar av äldre medelålders män, högutbildade och välbeställda med en självklar rätt till ordet och den korrekta åsikten. Att som ung tjej med intresse för höga klackar och läckra ögonskuggor slå sig fram där är ingen picknick.

Idag hade jag en djävulskt möte på schemat. Behovet av att göra ett gott intryck var alamerande. Min trötthet likaså. Det blev till att rycka upp sig, sända en bön mot skyarna och göra sitt bästa. Mötet gick lysande. Jag var lysande. Jag vet inte hur jag bär mig åt. Den där lilla tjejen i mig som nojjar över det mesta och har bilder på grodor på skrivbordet bara gömmer sig nånstans. The business woman tar vid. Hon som lägger ner rösten ett par tonlägen. Är seriös. Driftig, kompetent och framåt. Har en plan. Lita på mig, jag kommer att ro detta i land, liksom. Visserligen hade jag min power suit på mig, med pennkjol och kritstrecksrandig skjorta, men ändå. Jag vet inte hur det sker eller var denna kvinna kommer ifrån. Men hon har räddat min arma neurotiska själ mången gång and I love her.
 


På spa med jobbet

I dagarna två har jag kickoffat mig med jobbet. Därav min frånvaro. Lite sent med kickoff i mitten av september kan tyckas, men iväg kom vi till slut. Kickoffens tema var vatten, med kanotpaddling, bubbelbad, vattengympa och konstant duggregn på schemat. Vattengympan skedde i utomhuspool. Den skulle enligt utsago vara uppvärmd, vilket man genast betvivlade i samma stund som man stoppade tårna under vattenytan. Halva styrkan är lite snuviga idag och jag misstänker att febern börjar slå klorna i mig. Inte bra med tanke på hur mycket jag har att göra de närmaste dagarna.
 


Kallt var det.
 

Deras (och mitt) Sanna misstag

Blev hastigt inslängd i ett möte som ingen annan hade möjlighet att gå på. Nya ansikten runt bordet och definitivt nya frågor. Jag satt på kanten av stolen hela timmen, livrädd att min åsikt plötsligt skulle efterfrågas. Försökte se strängt upptagen ut av att anteckna allt som sades. Så vänder sig en av herrarna åt mitt håll: "Vet du Sanna, hur det här fungerar?" Lyckligtvis visste jag det och kunde åstadkomma ett intelligent svar på frågan. Enda problemet är att mitt namn inte är Sanna.

Jag ställdes inför ett val. Antingen avbryta samtalet och rätta honom till mitt riktiga namn. Och därmed göra anspråk på att vara någon sorts viktig person i hans och församlingen ögon. Eller låtsas som det regnar och hoppas att ingen reagerar på att "Sanna" inte överensstämmer med det namn jag presenterade mig med vid mötets inledning. Jag valde det sistnämnda.

Tyvärr var jag ovetande om att ovan nämnda herre en gång i tiden måste ha gått en säljarutbildning. Han är till min fasa en sådan som tycker om att benämna folk vid namn. Hela tiden. Namnet Sanna kom flygande över bordet upprepade gånger. Till slut hakade de andra på och jag var Sanna även för dem. Då är det liksom för sent att rätta till misstaget.
 

Utbrändhet slutbrändhet

Det är mycket nu. Minns med ett litet bistert leende i ena mungipan hur jag före sommaren klagade för chefen att jag inte hade tillräckligt att göra. Håhåjaja, så naiv jag var på den tiden. Nu har två kollegor vips sagt upp sig och deras arbetsuppgifter fördelats på de kvarvarande. Mest på mig, eftersom jag var den svältande fågelunge som gapade störst. Min arbetsplats är anorektiskt underbemannad. Ett sjunkande skepp. En remake av de tio små negerpojkarna i kontorsmiljö.

Nu sitter jag här och undrar hur jag ska paddla detta i land. Skrivbordet tapetserat av papper med mina oläsliga (även för mig) anteckningar. Att göra-listan med fler paragrafer än lagboken. Inboxen knökfull av mail flaggade för uppföljning. Och mina blonda hårrötter samlade i en hopplös utväxt norröver. Jag, som lite illojalt brukar tycka att utbrända är ena riktiga vekpinnar, börjar fatta galoppen. Inte för att jag är utbränd. Men jag har nyligen kommit till insikt om att jag inte är så bra på att ha många bollar i luften. Jag hattar obeslutsamt som en skållad sork fram och tillbaka mellan arbetsuppgifter och projekt, vilket genererar ett ännu rörigare skrivbord och en massa ogynnsam stress.

Och mitt i allt börjar folk, den ena efter den andra, höra av sig och vill ses. Hela helger förväntas jag avsätta åt umgänge. Resa hit och dit och "catcha upp". Helger då jag mest känner för att ligga i tevesoffan, kippande efter luft. Missförstå mig inte. I love my friends. De är diamanterna i min tiara. Ketchupen på mitt mos. Men kunde de inte höra av sig när jag var arbetslös och uttråkad och sambon repade fyra kvällar i veckan?
 

Flyg bokat - vi närmar oss

Nu har jag och lillasyster bokat flyg till Glasgow i oktober. Vi ska åka med Ryanair tur och retur till det förnämliga priset av 96 kronor per syster. Det är så man skäms å Ryanairs vägnar. Och å sina egna eftersom alla moraliska förpliktelser gällande koldioxidutsläpp och energiföbrukning bleknar inför möjligheten att bevista en Fall Out Boy-konsert. Men det var åtminstone ett och ett halvt år sedan jag flög så jag kan omöjligt vara den värsta klimatsyndaren i riket.

Bjuckar på en tisdagsparad. If I woke up next to you...
 

 

 

 

 

Egentid

Igår gick jag på promenad med mig själv. Inte skyndsam powerwalk med tyngder kring handlederna och stirr i blicken utan långsam trask med all tid i världen på fickan. Tittade på hus, balanserade på trottoarkanter och hoppade i trappor. Spenderade tid med mig själv. Utomhuset luktar så gott just nu. Äpplen, vissnande blommor och tjocka gräsmattor. Ge er ut och lukta på kvällarna! De här veckorna av sen sommar och tidig höst är de bästa på året.
 



Alla vuxna borde gunga mer.
 

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0