Kort summering

Pastafesten var helkul, trippen till Malmö underbar och tjejkvällen precis vad jag behövde. Men nu är jag så trött att jag tappar byssorna, som vi brukar säga här hemma. Åter imorgon.

Over and out.

Ultraljud nr 2!

Sista minuterna av lunchen och jag klämmer in en rapport från ultraljudet. Bäbisen har vuxit sen sist – massor. Den var precis så stor som den ska vara och alla organ såg finfina ut. Så klart. Vi hade en underbar barnmorska som hela tiden berättade vad det var vi såg på skärmen. Hon kom med små roliga skämt och kommentarer hela tiden. Förmodligen samma skämt som hon dragit för blivande föräldrar de senaste 30 åren, men för oss var det nytt.

Nu vet vi vad det blir för kön. Eller åtminstone vad det förmodligen blir för kön, för helt övertygad kan man aldrig vara. Barnmorskan verkade dock ganska säker på sin sak. Om hon har fel fick vi lova att lägga en lapp till henne på förlossningen. Vad det blir håller vi dock för oss själva ett tag till. 
 
...................
Update: Vi tog reda på könet helt enkelt för att vi kunde. Och för att göra det som väntar ännu mer verkligt. Inte för att veta om vi ska måla barnkammaren blå eller rosa. Sånt där trams avskyr både sambon och jag.
 


Gul svamp



Och så här såg jag ut på väg till jobbet imorse. Är inte min mysse to die for?
 

Veckans Att göra

En sjukt rolig vecka väntar mig, med start om bara ett par timmar:


Tisdag
Ultraljud (återkommer om det)
Pastafest med sing star och pastakonst på jobbet

Onsdag
Åka till Malmö, shoppa, bo  på flott hotell och se Jesus Christ Superstar

Torsdag
Hem från Malmö
Tjejkväll med partypinglorna

Fredag
Julmys med vännerna på Linkin Media


På fredag har jag också världens läskigaste möte att se fram emot... Hoppas Bitten the business woman dyker upp igen annars är jag toast.
 

Förbannar min feghet

Nu har jag satt mig själv i klistret. Eller rättare sagt, min feghet har satt mig i klistret. Jag har dolt det faktum att jag väntar barn för vissa på min arbetsplats. Eller rättare sagt, väntat med att tala om det tills det blir absolut nödvändigt. Unga tjejen, ny på jobbet, går och blir gravid. Det är ju en värre kliché än schlagerbögen i paljettskjorta.

Imorse blev det absolut nödvändigt. Jag fick en mötesförfrågan som gällde ett datum i mitten av maj. Hur förklarar man att "nej, jag kan inte komma på det mötet. Då ligger min karriär längst ner på prioriteringslistan, långt efter bajsblöjor, bäbisrapar och såriga bröstvårtor. Glömde tala om det för dig när vi sågs i fredags"? ( I fredags bar jag för övrigt dubbla tröjor och den bylsigaste kofta min garderob kunde uppbåda.)

Nå väl, ogjort är ogjort, det var en strategisk miss från min sida. Det är lätt att vara efterklok och så vidare. Men hur hade jag kunnat förutse att nån ska vilja boka in möten ända fram i vår? Kan det månne ha varit ett sätt att göra en diskret förfrågan om mitt tillstånd? Utan att riskera ett surt "nä, jag är bara fet" till svar.
 

Bronx Mowgli Wentz

Yep, the news is out. Jag har haft stadig koll på perezhilton.com de senaste veckorna och i torsdags skedde det. Pete Wentz och frugan (grrrgh...) Ashlee Simpson har blivit föräldrar. Det blev en pojk som ska heta Bronx Mowgli Wentz. Fantasifullt. Även om det inte slår Jason Lee som ju döpte sin son till Pilot Inspector. Eller Shannyn Sossamon, som döpte sin till Audio Science.

Tänka sig, en emo-bäbis har blivit född. Inväntar spänt första bäbisbilderna. Tur att jag har ett eget bak på gång, och en egen hunk därhemma. Annars hade jag nog varit lite bitter lite mer bitter.
 
 

 

Tio grabbar, jag och magen

Idag har vi inte gjort ett enda någe. Sov till 11, åt frukost, gick och lade oss igen och sov till 14. Jag toppade det just med en beställning från onlinepizza.se, latmaskens riddare i skinande rustning.

Igår blev jag födelsedagsfirad av familjen och fick bland annat en wake up-light. Så nu ser vi fram emot att vakna till mjuka soluppgångar och fågelkvitter häranefter. Framåt kvällen svirade sambon och jag om till feststassen och begav oss till en polare. Det vanliga partygänget hade där decimerats till bara manliga deltagare. Tio grabbar och jag. Och magen och en flaska grape tonic. Jag blev lite smånervös först då jag ju svällt betänkligt sedan jag sist träffade grabbsen och jag inte har koll på hur många som vet om mitt tillstånd. Men första kommentaren: "Vad tjock du är", och sen var den saken avklarad.

Det blev en trevlig kväll, med lagom mycket sex- och fruntimmersskämt. Jag hade gärna hakat på ut senare, men framåt 22.30 var jag hejdlöst trött och var tvungen att tacka för mig. Känns förj*vligt att behöva vara en sån tråkpåse, men vad gör man?
 

Massor med grattis

Jag har de mest fantastiska vänner! Flera stycken har ringt, sms:at och lämnat Facebook-meddelanden för att gratulera mig på min stora dag. Jag är alldeles varm i hjärtat av alla gulliga hälsningar. Detta fick jag på mailen imorse. Kan man ha annat än en toppendag efter en sådan födelsedagspuss?
 

 

Happy birthday to me!

Det här är ingen vanlig dag för det här är Bittens födelsedag! Japp, idag fyller undertecknad år, the big 2-7. Jag blev väckt med skönsång och frukost på sängen imorse av min underbare sambo som masat sig upp för min skull. Se vilket kalas han ordnat!
 




 
Och det här fick jag i present av honom!
 

Bäbisbok (givetvis ingen så-gör-en-duktig-mamma-bok, det vet han att jag skulle avsky) och Sex and the city-filmen.
 

Anatomisk kudde, som jag önskat mig.
 

En Madicken-mössa, bara för att han älskar när jag har mössa. Han får något ömt och kärleksfullt i blicken så fort jag sätter något på huvudet. "
  

Och detta är ett presentkort på 20 minuters kvalitetskill på ryggen!

 
Ikväll blir det nog bio för att fira lite till. Det är kul att fylla år!
 

Abort – vad tycker du?

Att vänta barn har fått mig att verkligen fundera på det här med abort. Ofrivilligt tvingades jag tänka ännu mer på det efter en kort sväng på google.se igårkväll. Jag sökte efter bilder på foster i vecka 19 och fick upp de mest fasansfulla vidriga bilder jag någonsin sett. Bilderna föreställde aborterade foster. Trasiga, blodiga aborterade foster. Jag klistrar inte in någon bild här, inte heller länkar jag. Helt enkelt för att jag aldrig någonsin vill se dessa bilder igen.

I Sverige har vi en liberal syn på abort. Mer exakt innebär det att svenska läkare utför aborter så sent som i vecka 22, även om det inte händer särskilt ofta. Fram till vecka 19 får kvinnan själv välja om hon vill göra abort, efter det krävs särskilt tillstånd från Socialstyrelsen. Aborter efter vecka 12 utförs kirurgiskt. För att göra en lång historia kort sövs kvinnan och fostret slits ut ur livmodern med en vakuumsug. Kvinnan själv är sövd under ingreppet då det annars skulle vara mycket smärtsamt. Skönt för henne.

Jag är inte nyfrälst abortmotståndare och kommer aldrig att bli. Hade jag blivit gravid och av det ena eller det andra skälet inte kunnat ta hand om mitt barn hade jag gjort abort, det står jag fast vid. Men jag är skakad. Nu vet jag att ett foster börjar känna smärta någonstans mellan vecka 9 och 12. I vecka 19, där jag befinner mig nu, är fostret ett sparkande, sprattlande knippe av liv.

Jag hade inte tänkt mycket på detta innan. Visste inte om att jag visste för lite. Nu kan jag inte för min blekaste förstå hur vi kan tillåta att man fritt får göra abort hur som helst ända till vecka 19. Är det för att samla upp de som är lite busy och inte märker att de är gravida förrän i vecka 15, 16? För att ge utrymme för eventuell beslutsångest? Detta är givetvis inte lätt att tycka något om när det gäller de fall där fostret inte utvecklas som det ska. Något som ofta upptäcks i vecka 18-19. Jag gör det enkelt för mig - det är min blogg - och lämnar det därhän.

I övrigt, är du en vuxen, sexuellt aktiv kvinna som inte önskar bli mamma är det din förbannade skyldighet att skydda dig vid samlag. Det är dessutom din förbannade skyldighet att veta om du är gravid eller inte. Så att, om du inte vill behålla barnet, kan göra abort illa kvickt.
 

Amy Macdonald

Jag har börjat okynnneslyssna på webbradio när jag arbetar. Jag är osäker på om det verkligen är sanktionerat på den här arbetsplatsen, alla ställen är ju olika, men än har ingen protesterat. Just nu spelas Amy Macdonald och This is the life. Måste bara kila in och skriva ett hyllande inlägg till denna tjej. Få nynnare av den här typen fångar min uppmärksamhet, men hon är faktiskt riktigt riktigt bra. 
 

Åt helvete med min karma

Mitt i all bäbislycka, nånstans mellan sparkarna och duttarna, kan jag inte låta bli att kräkas lite kamratlig galla. Det finns en person i utkanten av min tillvaro. Vi har väldigt lite med varandra att göra och jag gör allt för att göra detta "lite" ännu mindre. Men ibland är våra vägar tvungna att korsas. Jag är alldeles säkert en obetydlig liten lort i hans ögon och inte värd att ägna någon tankeverksamhet. Han å andra sidan är ett förbannat plågoris i mina.

Jag är egentligen en ganska bra person. Jag är väl skolad i den gyllene regeln och försöker verkligen att vara en god medmänniska. Jag dömer ingen på förhand. Inte ens Linda Rosing. Detta har jag lärt mig den hårda vägen. Jag pratar ogärna illa om folk. Gör jag ändå det är jag alltid noga med att välja mina ord och bara säga sådant jag kan stå för. Även detta har jag lärt mig den hårda vägen. Jag tar hellre en hackkyckling i försvar än ställer mig på mobbens sida. Jag är maffialikt lojal mot mina vänner. Jag är alltigenom en anständig person.

Men inför denne man spricker alla mina goda intentioner. I tusen fula små bitar. Inte bara är han den mest frånstötande varelse jag nånsin sett vandra fritt bland folk. Han är lat och dryg och har en störig inställning till det mesta. Han har för tajta byxor och fula mössor. Han petar i näsan helt öppet och rensar tänderna med gem. Observera att detta gäller en med råge fullt vuxen människa. När jag ser honom förundras jag nästan över mina känslor. Att jag kan känna en sådan vämjelse för någon jag nätt och jämt känner. Nämnde jag att han är ful? Alltså jätteful. Och i smyg är det en dödssynd i min bok. Att bara gå omkring och vara ful och inte göra något åt det.

Uggh.

-----------------------------

Phew... Nu är jag klar. Om ni bara visste hur mycket det här tog emot att skriva. Nu kommer jag ha dåligt samvete hela dagen. Skämsduscha tre gånger när jag kommer hem för att bli kvitt alla fula tankar som besudlar min karma och klibbar vid min själ.
 

Bäbisens första sparkar

Vecka 19 och bäbisen i magen har börjat ge sig till känna på riktigt. Visserligen har jag känt en starkare närvaro den senaste månaden och jag kände små duttar då och då hela förra veckan. Men aldrig med tillräckligt mycket eftertryck för att riktigt gripa tag i mig. Men så igår när jag skulle sova fick jag en riktig tjottablängare från parveln därinne. Vi låg i sängen, sambon och jag, och hade precis börjat läsa ur en av våra bäbisböcker om vad som händer i vecka 19 när den plötsligt slog till. Det var precis som om den ville säga sitt om saken. Magiskt.
 
Nu verkar det som om den vill utnyttja sina nya kunskaper så mycket som möjligt. När alarmet ringde imorse var det nämligen fullt pådrag. Bäbisen boxade loss för allt vad tygen höll och både sambon och jag kunde känna duttarna utanpå med handen. Och hela förmiddagen har den hållt på och snurrar och fixat därinne. Magiskt.
 

Ett snäpp mera mamma

Helgen avlöpte utan några större anmärkningar, med undantag för två små milstolpar.

Milstolpe 1:
På lördagen besökte sambon och jag en kollega till mig och åkte därifrån en barnvagn rikare. (Och ett knippe andetag fattigare, för tusan vad det blåste..!) Det är en joggingvagn, ursprungligen köpt i USA, men som på senare år försvenskats med ett fårskinn. Vi fick både den och en bäbiswalkie talkie för den nätta summan av 250 kronor. Kändes som det var dumt att inte passa på. Den ser lite skraltig ut på bilden, men jag försäkrar att det är ett mycket rejält och pålitligt fordon.
 

 
 
Milstolpe 2:
Söndagen bjöd på en kort shoppingtur där vi inte bara oglade barnmöbler på IKEA, utan också provade mammabyxor. Ja, det var jag som stod för provandet alltså. Sambon höll handen och hejade på. Och blockerade dörren till provhytten i händelse av ett eventuellt flyktförsök från min sida. Motvilligt måste jag erkänna att även om byxorna såg lite smålöjliga ut - och typ skrek ut "jag är gravid!!!" - var de oväntat behagliga att bära. Men jag köpte inga. Måste suga på karamellen och min ståndaktighet ett tag till.


Allt detta måste väl sammantaget generera åtminstone några mammapoäng? Notera annars det växande antalet inlägg i kategorin Bäbisen. Jag bättrar mig.
 

Lera på mina nya stövlar

Satan. Jag måste lägga om min promenadväg till och från jobbet. Det må låta harmlöst, men jag är en vanemänniska av hejdlösa mått och föredrar mina cirklar orubbade. En optimal promenadväg till och från jobbet är min vardags heliga graal och just denna är väl utarbetad. Å ena sidan är den kort och effektiv, å andra sidan erbjuder den en smula variation. Så mycket variation som står att finna på 866 steg. Nu har delar av min hemväg, med höstens ingång, förvandlats till lervälling. Fram till nu har jag idogt ignorerat det och försökt balansera på de tuvor som ser minst geggiga ut. Men jag har nått min gräns. Och nu måste jag utarbeta en ny rutt. Satan.
 

Nya stövlar



Japps. The fabulous boots are mine. Båda två.
 

Den där Malin igen

Fotbollsfrun Malin Wollin fortsätter slå på duktighetstrumman. Denna gång gäller det alkohol och amning. Hon hurrar för alla barnmorskor som trots Livsmedelsverkets nya rekommendationer om alkohol och amning (att man lugnt kan dricka ett par glas vin i veckan utan att det påverkar det ammande barnet det minsta) fortsätter predika absolut avhållsamhet. Jag tänker inte ens länka till eländet. Konstaterar bara att kraven på mödrar - blivande och varande, är tillräckliga som de är utan att vi ska behöva stå i skämshörnet för att vi är sugna på ett glas rött. Jag känner dem redan, blöta och tunga på mina späda axlar, 17 veckor in i graviditeten. 
 


Ge mig mera sjukhus

På ett modernt om än något tvivelaktigt sätt lyckades jag igår lägga vantarna på ett Theme Hospital. Spelet är precis lika beroendeframkallande som jag minns det. Medan sambon pluggade flitigt framför laptopen i vardagsrummet slukade sjukhusbyggandet min uppmärksamhet i flera timmar inne på vårt kontor. Jag riktigt längtar tills jag får komma hem ikväll och fortsätta spela.
 


Jag vill ha ett eget sjukhus

Idag är min tredje lediga dag i rad och hjärnan börjar bli lite slömosig. Se, jag är ledig var fjärde fredag. Det låter lite glidigt, men det är inarbetad flextid jag plockar ut. Inga friåk här inte. Det hindrar dock inte dessa fredagar från att vara underbara. Inga krav på aktiviteter överhuvudtaget, utan det är fullt legitimt att slappa i soffan dagen lång. Trots det har jag den här helgen hunnit med både afterwork med delar av gamla gänget från studietiden, samt middag och bio med mor och far. Försökte mig även på en sväng på stan, men blev yr och matt (ett av de mindre mysigt gravidsymptomen som drabbat mig) och tvingades snart vackla hemåt igen.

Just nu är jag spelsugen och sitter och surfar efter den gamla klassikern Theme Hospital. Ni vet spelet där man bygger sitt eget sjukhus och botar pumphuvud och skinnskalle på löpande band. Som alla andra klassiker med menlös grafik och simpel story (tänkt Ice Climber, Pacman etc) är det still going strong. Tyvärr verkar det klippt omöjligt att hitta ett inköpsställe här i landet. I vanliga fall hade jag raskt klickat hem Playstation-versionen från Ebay, men risken är ju att det inte fungerar med utländska spel på vår gamla burk. Får se hur jag ska lösa detta dilemma...
 

Kajsa Anka och jag

För att komma in på min arbetsplats måste jag passera en 20 meter lång glasfasad. Till saken hör att jag är skorpion och därmed hyser en medfödd fascination inför min egen spegelbild. Med andra ord får sig den där spegelbilden en omgång varje morgon när jag är på väg till jobbet.

Imorse lade jag märke till något skojigt. Min växande mage, tillsammans med en redan befintlig benägenhet att svanka, ger min kropp en finurlig S-form. Den för osökt tankarna till Kajsa Anka.

Jag har alltid gillat Kajsa Anka. Hon är upp över öronen förälskad i sin pojkvän, har alltid stil och klass, men är inte rädd för att få ett vansinnesutbrott när hon tycker att situationen kräver det. Dessutom har hon grymma skor.

Det var förresten överraskande svårt att googla fram en bild på Kajsa där hon inte åmar sig som en 50-talspinuppa. På de allra flesta bilderna poserar hon som Se bara. Inte visste jag att hon var en sån mediehora.


Kvällen

Sambon är ikväll hos en god vän och stämmer en gitarr. En god vän som inte hört av sig och dessutom tackat nej till samtliga inviter de senaste veckorna, för att inte säga månaderna. Men när sambons musikaliska kunskaper behövs går det bra att slå larm. Sånt där retar mig.

Hur som haver, i ett sting av kreativitet och sysslolöshet har jag pillat lite med bloggdesignen. Tryck F5 om ni inte får fram det nya direkt. Inget hästjobb direkt, jag gillar det enkelt och avskalat. Men lite nya färger.
 


Jag är värdelös på att vara gravid

Jag har kommit till insikt om ett antal saker. För det första, det finns olika grader av graviditet som inte har ett dugg att göra med vilken vecka du är i. För det andra, det finns en massa saker som förväntas av dig när du är gravid. För det tredje, jag är värdelös på att vara gravid.

När du är gravid ska graviditeten och den blivande bäbisen uppsluka hela din tillvaro. Det ska vara allt du kan och vill prata om, du ska nitiskt plöja alla bäbisböcker du kommer över och sluta handla snygga kläder till dig själv för att istället köpa bäbiskläder och mammabyxor (urk!). Bloggar du bör bloggen med fördel fyllas av magbilder, namnförslag och annat gravidpyssel. För du är Gravid. Dina andra intressen är helt oviktiga. Du ska helst inte komma ihåg att du en gång hade några.

Jag svär att jag inte överdriver.

Sedan jag för första gången bloggade att jag väntar barn har jag åstadkommit 20 inlägg (är jag inte mer produktiv än så?). Exakt 4 handlar om bäbisen eller graviditeten  - och då har jag ändå varit generös i min bedömning. I de övriga 16 har jag avhandlat sådant som fördelarna med en sodastream och Filip & Fredriks briljans. Dessutom finns det några yrsliga och högst omogna inlägg om Fall Out Boy. Inte en putande magbild så långt ögat kan se. Jag har inte ens tagit några. Alls. 

Jag har andra brister också. Mer än fem minuters bäbisprat i taget tråkar ihjäl mig. Faktum är att jag duckar vissa människor och samtalsämnen eftersom jag vet att de oundvikligen leder till mer bäbisprat och jag pratar mycket hellre jobb, shopping, fest, skvaller, politik, hur navelluddet egentligen kommer in i naveln. Jag har inte läst en enda bäbisbok. I ett utbrott av ambition köpte jag ett par, men de förblir olästa. Jag köper höga klackar och tajta jeans fast magen bara kommer att bli större.

Listan kan göras lång. Jag är ungefär en etta på gravidskalan. Mindervärdeskomplexet flödar.
 


Jag är ett fyllo. Eller en idiot.

"Gravida kan dricka – lite" står det på aftonbladet.se idag, följt av en redogörelse för resultaten från någon brittisk forskningsstudie om alkohol och gravida. Jippi! tänker jag. För lite är allt jag begär. Under artikeln får fotbollsfrun Malin Wollin kontra med sina mer eller mindre underbyggda åsikter om studien. Den "talar till fyllon och idioter", tycker Malin.

Vi är inte alltid överens, Malin och jag. Hennes ambitioner kring färgval till barnen sympatiserar jag med till fullo, men jag tycker hon var oproffsig dubbelmoraltant i bedömningen av Bristol Palin. Nu tycker Malin att jag är ett fyllo. Eller en idiot.

Jag skulle kunna torrfesta på lördagkvällarna under resten av mitt liv om det begärdes av mig. Jag dansar, pratar för högt och gör bort mig även nykter nämligen. Men det lilla glaset rött är som ankdun i min arbetströtta själ när fredagkvällen kommer. Bara ett aldrig så litet glas och min livskvalitet skulle skjuta i höjden.

Men Malin Wollin tycker att jag är ett fyllo. Eller en idiot. Och det vill man ju inte vara. Så rödvinsflaskan får nog stå. Vad är väl en bal på slottet?
 


Gäspa enligt SAOB

Benämning på ett egendomligt (äv. hos många djur iakttaget) ofrivilligt uppspärrande av käkarna, beledsagat av en djup (ofta hörbar) o. långsam inandning som omedelbart efterföljes av en långsam utandning; äv. förekommande ss. ett karakteristiskt sjukdomstecken i vissa sjukdomar.

Behöver jag säga att jag är trött idag?
 

Vinterjacka sökes

Apropå jul och vinter. Jag måste köpa en vinterjacka. Senaste gången jag gjorde det var 2002 skulle jag gissa. Sedan dess har snålhet och lillasysters avlagda hållit mig torr och varm under vinterhalvåret. Men i år ska det ske. Tyvärr är jag ju nödgad att finna en med rejält magutrymme, vilket antagligen kommer att försvåra jakten en smula. Några tips?
 


Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0