Yrke: Glamourmodell

Jag skäms för att erkänna att jag en tid har läst och följt Natacha Peyres blogg. Det hela fick ett abrupt slut när hon skrev ett inlägg om tarmrensning och därtill publicerade en hiskelig bild på vad som såg ut att vara något slags tarminnehåll liggande på en toalettring. "This is Natacha Peyre" raderades raskt från mina Favoriter.

Natacha titulerar sig glamourmodell. Glamourmodell. Är inte det tidernas mest snedvridna yrkestitel? Vad är det för glammigt med att visa boobsen i runktidningar? Jag har inget principiellt emot Natacha och hennes kollegor, eller den sortens lektyr heller för den delen. Men vi kan väl åtminstone enas om att kalla det för vad det är?

Jag gick länge i villfarelsen att dessa flickor blev rikligen betalda för sina snippebilder. Ett par reportage i Aftonbladet har dock upplyst mig om motsatsen. Glamourmodellernas taxerade inkomster kommer i regel knappt upp i fyrsiffriga belopp och de har alltid snillrika förklaringar till varför. Det är uppenbart att de antingen döljer grova pengar för farbror Skattemyndigheten eller att de är mer underbetalda än de skriande sjuksköterskorna. Kanske borde de också strejka? Eller allra minst rasa lite på löpsedlarna i ovan nämna kvällstidning?
 


Dåtidens glamourmodell.
  
 

Nakenstjärt

 
Den här bilden tog jag i lördags natt på väg hem till mina svärföräldrar, där vi skulle sova efter middagen. Den föreställer min sambo som just fått för sig att gå hela vägen hem utan byxor och kalsonger på. Tyvärr saboterades bilden av reflexvästarna som svärmor prånglar på oss varje gång vi ska ut och knalla på nätterna. Det är ju typiskt.
 
 

Recension av lördagens parmiddag

Idag är en sån där dag. Jag vill bara sitta hemma i soffan inrullad i en filt och titta på en massa high school-filmer som jag redan sett femton gånger. Regnet gör ju sitt till. Jag gillar regn annars. Det luktar så gott, till och med i stan, när asfalten blir så där blank och blöt. Men måste det vara så satans mörkt?

Parmiddagen i lördags föll väl ut. Paret ifråga bodde i ett underbart pittoreskt gammalt hus, granne med kyrkan och med milsvid utsikt över åkrarna nedanför. Jag fick omedelbart lust att flytta ut på landet, klämma ut en hoper ungar och spendera resten av livet barfota i köket bakandes bullar och kokandes sylt medan sambon kör traktor utanför.

Paret då. Han - en typisk bullrig östgöte (som Per Olsson med bonnagården, på speed), och hon - liten, tystlåten och hur go' som helst, var ett utmärkt värdpar. Det käkades, spelades kubb, jollrades med bäbisen och umgicks i största allmänhet. Bäbisen placerades för övrigt omgående i min famn och jag blev förstås livrädd att han skulle börja illvråla. För säkerhets skull höll jag andan en minut. Men han bara låg där och blinkade upp på mig och till slut slöt han sina blå och tvärsomnade. Kanske har jag några mammaskills ändå?

Alla ingredienser för en lyckad kväll kunde således bockas av, med undantag för de djuplodande diskussionerna. Å andra sidan blev jag väl kompenserad för den avsaknaden. Halvvägs in i efterrätten började nämligen Patrick Stumps ljuva stämma strömma ur högtalarna. Jag höll på att sätta vaniljglassen i vrångstrupen av lycka när herrn i huset förklarade att "jodå, Fall Out Boy är riktigt bra, särskilt låtarna på From Under the Cork Tree". När det dessutom uppdagades att deras Guitar Hero innehöll Dead on Arrival fick de en alldeles egen plats i mitt hjärta. Jag hoppas definitivt på en repris, om inte förr så åtminstone när vi flyttat ut på landet och jag gett upp min webbakarriär för ett liv som bondmora.


 

Parmiddag så flott

Ikväll ska sambon och jag på parmiddag. Vi är inte mycket för sådant. Inte för att vi inte är mycket för sådant, utan för att vi inte har så många par som vill middaga med oss. Vi hade ett par ett tag, som vi hoppades mycket på, men den manliga delen visade sig vara en dirt bag och deras förhållande gick i kras med buller och bång innan vi knappt hunnit till huvudrätten. Som tur var klev hon som en glittrande diamant ur skärvorna och är nu en av mina allra bästa vänner. Men parmiddagandet gick ju i stöpet.

Nu har vi alltså hittat ett nytt par som vi ska prova, så får vi se om kostymen passar. Vi är kräsna, sambon och jag. Parumgänget måste vara en lagom blandning av god mat (läs: gott vin), lättsamheter, intressanta samtal och djuplodande diskussioner. Och de måste så klart skratta åt alla våra skämt. Annars ägnar jag hellre lördagkvällarna åt krogbesök med lillasyster strumpa.

Offren ikväll är en gammal barndomskompis till min sambo och dennes flickvän. De har nyligen fått en liten bäbis, som nu kommer att få sin beskärda del av "ahh" och "åhh, så söt". Lita på det. Min spontana fråga, som ju är helt förståelig tycker jag, var "är det en pojke eller en flicka?" Men det hade min älskling inte tänkt på att fråga. Vad är det med karlar?

Anyhu, jag tror bestämt de ska stå för maten och vi ska givetvis ha med oss en flaska rött och en blomsterkvast, det ger ju alltid höga vuxenpoäng. Rapport om hur det hela faller ut kommer så klart.
 

Rösta på mig!

http://www.theguide.nu/bloggtoppen.htm

Visa lite kärlek och gå in där och rösta på bittens.blogg.se i bubblartopplistan. Jösses vad jag kommenderar er helt plötsligt. Gå dit och gå hit. Som en annan gestapo. I like it.
 

Fredagens första klunk

Mmm, inget är som fredagens första sipp rödtjut. Viña Maipo är en favorit just nu. Notera att det är en liten flaska. Man kan ju inte gå och bli alldeles dekadent.
 

 

Nancy's fräscha mat

Förutsatt att det inte är en modern myt tjänar de stora bloggarna multum på reklam och produktplaceringar i sina bloggar. Då ska väl även vi småttingar dra vårt strå till stacken här i konsumtionens tidevarv. 

Matstället Nancy's . Gå dit. De öppnade ganska nyligen på Platensgatan i Linköping. Lokalen ifråga tycks synnerligen otursföljd, vilket är oroande. Det är en hel handfull verksamheter som passerat där sen jag flyttade till stan för tre år sedan. Maten på Nancy's består av sallader, wraps, taco- och GI-rätter och annat delikat. Personalen är så gullig och trevlig att man aldrig vill gå därifrån. Enda minuset är den trista inredningen, men jag antar att det ska signalera fräsch snabbmat på något sätt.

Idag på lunchen gick jag alla 866 stegen (jag har räknat) hem och åt en caesarsallad med bulgur, som jag köpte med mig igår efter bion. Det sjunger fortfarande i magen. Nancy's. Gå dit.

.............................
 
 
Åh, jag glömde ju nästan berätta att till varje rätt får man en frukt och en chokladpralin! Frukten kan ju vara, men chokladen... chokladen....
 
 

Extremt från Dior

      


Dessa skor. Extreme gladitor platform från Christian Dior. I need them. I have to have them.

Den där väskan kan jag dock klara mig utan.
 
 

Sex and the city - som att återse gamla vänner

Ok, jag inser att det varit mycket Sex and the city nu. Men det här blir sista. Kanske. Med tanke på att jag ägnade ett helt inlägg med massor av rader åt Hulken är det inte mer än rätt att jag gör detsamma för SATC.

Jag såg ju filmen igår, tillsammans med otaliga fnissande tjejgäng och en och annan besvärad herre. Att se SATC-tjejerna igen var som att återse gamla vänner man inte träffat på länge. Jag är, efter ett gäng högskolepoäng i filmanalys, vanligtvis expert på att dissekera filmer ner till minst pinal. Och visst skulle jag kunna konstatera en massa smarta filmrecensent-i-svart-polotröja-observationer. Men det är liksom inte det som är grejen. Det häftiga är hur tjejer sluter upp, samlar ihop väninnorna och invaderar Filmstaden för att se en film som verkligen hyllar kvinnlig vänskap. Det är girl power!

Flera gånger utbröt spontana applåder i salongen. Jag själv ömsom skrattade och ömsom grät, ibland på en och samma gång. När Carrie och Big möts på gatan efter att han övergivit henne, när hon är så vacker i sin Vivianne Westwood att det värker i själen och brudbukettsblommorna regnar över asfalten, kände jag precis som Charlotte. Precis som jag hade gjort om det hänt någon av mina vänner i verkliga livet. Det är inte främst tack vare skicklig dramaturgi av filmskaparna utan för att man känner och lever med dessa kvinnor.

En sista kommentar till Hans Wiklund (trots att han redan fått tillräckligt med pungsparkar via aftonbladet.se). SATC, varken serien eller filmen, har kanske förändrat några liv. Men jag blir stärkt av SATC. En dos av Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha får mig alltid att känna mig kvinnligare, sexigare och mer självständig. Att det är coolt att ta för sig. Jag vill ringa alla mina tjejkompisar och tala om för dem hur fantastiska de är. Hur kan det vara bakåtsträvade, Hans Wiklund?
  
 

   
 

Dagens outfit, utan ros

Jag vände upp och ner på hemmet imorse på jakt efter en stor tygros jag vet att jag äger (eller har ägt, som det tycks). Men utan resultat. Förmodligen har jag slängt den i ett utbrott av slängmani. Jag älskar att slänga saker. Mitt hjärta blir lite lättare för varje liten pryl som åker i soporna. Men detta brukar sällan drabba min garderob.

Med tanke på biobesöket ikväll (iiiihhh vad kul det ska bli!) hade en tygros varit kul. Det var ju trots allt Carrie Bradshaw som gav den ett ansikte. Kanske blir det ett par cosmopolitans under västen istället, eller är det olämpligt i en biosalong?

Hur som haver, dagens outfit blev detta, utan tygros:

Topp: GinaTricot
Byxor: LaRedoute
Skor: Monki

Byxorna är galet coola. Carrie hade varit stolt över mig.


 




 

Nu blir jag lite allvarlig

En och annan kanske begrep att jag med "mitt språkbruk" i det förra inlägget inte menade svordomen. Svordomar är trots allt en väsentlig del av svenska språket. Ett par finns till och med listade i Svenska akademins ordlista (jodå, jag har kollat - research kallas det).

Nej, det var det där med "jag" och "snygg" i samma mening jag menade. Jantelagsanhängare kryllar det av i bloggvärlden och det där med utseende är känsligt känsligt. Jag skulle kunna länka till hur många kommentarer som helst hos de stora bloggarna för att visa hur djävulskt elaka folk kan vara. En tjej som får mycket skit, inte minst för sin vikt, är Stina-Lee. Och hon måste vara den sötaste raraste tjej som nånsin gått i ett par skor. Men med jämna mellanrum får hon höra att hon är ful, mager och äcklig. Min enda förhoppning är att dessa kommentarer skrivs av riktigt unga tjejer som när som helst kommer att vakna upp och lukta på kaffet. Det är tillräckligt svårt att vara tjej idag som det är. Ska vi dessutom trycka ner varandra hugger vi bara oss själva i foten.
 

I look so fucking good

Idag börjar en ny serie på Femman, Eli Stone. Läste nånstans att det ska vara en manlig Ally McBeal, en serie jag var barnsligt förtjust i när det begav sig. Särskilt Hooked on a feeling-bäbisen dansade sig in i mitt hjärta ögonblickligen. Kanske borde jag ge denna nya serie en chans. Eller nä, det blir så jobbigt. Att följa serier är som att ha ytterligare ett arbete. Det ska passas tider och det ska engageras och somnar man till en aldrig så kort stund har man vips missat något vitalt. Det är därför jag strikt begränsar mitt teveri till Gossip Girl, Top Model och Conan O'brien på morgonkvisten. Och så förstås lite sällskapligt slötittande på dumsåpor som ingen ärbar person ens skulle fundera på att följa.



PS. Jag är så jävla snygg idag att jag måste ladda upp en bild och visa. Och sen vill jag ju se hur många som lockas av den provocerande rubriken och ifall någon låter sig bli än mer provocerad av mitt språkbruk. Btw, det syns så klart inte på bilden, men jeansen jag bär idag (från Killah. Killah...!) får min rumpa att se alldeles fabulous ut. Jag vet inte hur de bär sig åt.

............................

Uppdate:

Apropå klädsel upptäckte jag just att koftan jag tog istället för jacka imorse var samma som jag hade på mig på midsommar. Full av rödvinsstänk. Vad trodde jag egentligen? Vilken amatör jag är.

Fyra bajskorvar av fem

Var och såg nya Hulkenfilmen igår. På uppmaning av Hasse Wiklund om ni minns. Jag var ensam tjej i salongen tillsammans med tjugotalet testosteronstinna killar. Till min fasa upptäckte jag att min plats var belägen strax framför en handfull grabbar i 15-årsåldern. Detta blir två timmar fyllda av högtjutt pladder, fotsvett och sparkar i ryggen, tänkte jag. Men bortsett från ett och annat pubertalt småvrål i de mest intensiva actionscenerna var det tyst.

Filmen då. Jag hade gärna velat brista ut i en rungande diss här, men ska sanningen fram var filmen riktigt bra. Visserligen anade jag redan innan åt vilket håll det barkade. Edward Norton är min absoluta favoritskådis. Han är en så lagom blandning hunk och intellekt. Men trots höga förväntningar det var filmen faktiskt ännu bättre. Ett enormt lyft från förra Hulkenfilmen, som var katastrof från inledning till eftertext. Denna hade bra skådespeleri och bra drag och klarade balansstycket att ha en jättestor grön kille i huvudrollen utan att det blev tramsigt. Fyra bajskorvar av fem.




Imorgon blir det Sex and the city med lillasyster.

Folk på forum är egen sort

Han har gjort det igen, den gode Mikebike. Levererat ett underbart inlägg som ger mig fnissattack där jag sitter och hemligmyser framför skärmen på jobbet. Jag är nog lite kär i dig, Mike. Denna gång handlar det om busringningar i textform på Internetforum.

Det påminner mig om en gång jag trillade in på ett mamma-pappa-bäbis-forum. Där pågick en rent horribel diskussion om vilken barnvagnsmodell som är bäst. Jag blev snabbt varse om att det här är en fråga med kapacitet att uppröra många många människor. "Alla som inte kör Emmaljunga har fula snorungar!" "Ha, Emmaljunga är för tattarungar, vår Bugaboo äger!" Och så finns det alltid någon liten besserwisser i församlingen som minsann läst om en undersökning som visar det ena och det andra.

Upprördheter och förolämpningar staplades på varandra på det där bäbis-forumet. Personangreppen ven kring öronen. Förmodligen fungerade diskussionen som en flödande ventil för alla koliknatter och kisseblöjor som stod travade bakom ryggen på forumisterna där de satt vid sina laptops. Till slut tvingades i alla fall moderatorn stänga ner hela tjottaballongen och så var det med det. Folk blir pretentiösa upp över öronen på nätet.
 

Ett lustighus mitt i stan

Lunchade på stan idag och sögs som av en osynlig kraft in på Monki (jag visste att jag skulle få ångra att jag tog ett jobb så nära stan). Provhytterna där är inte av denna värld.  En orgie av speglar och fiberoptik. Ett lustighus mitt i stan. Tills det är dags att prova paltorna man plockat med sig in. Det är nåt med att klä av sig och stå byxlös inför 47 olika vinklar och versioner av sig själv som är en smula stressande.
 

 

Det var midsommaren det

Midsommar blev en underbar tilldragelse. Eftersom jag ännu inte kommit över en enda bild där jag ser tillräckligt normal ut kan jag tyvärr inte publicera några pics. Och det känns på nåt vis orättvist att outa min vänner här, när de flesta knappt vet om att jag bloggar. Men men.

Aftonen bjöd på tipspromenad, femkamp, snaps, god mat, sång, gitarrspel, äggkastning och sommarens första dopp - helt enligt planerna. Till och med det obligatoriska grälet fick plats på schemat. Jag var inte inblandad. Till skillnad från i yngre år har jag svårt att hitta samma motivation till gräl nuförtiden. Nej, denna gång var det pargräl som ledde till sura miner och ett alldeles för tidigt manfall. Själv har jag svårt att förstå att man inte håller masken i ett sånt läge. Det är ju för tusan midsommar och publiken utgörs av tiotalet kompisar som garanterat kommer att viska sig blåa om det inträffade efteråt. Hur som haver, en fantastisk midsommar med fantastiska vänner. Riktar ett tack och en bock till värdparet som sydde ihop det hela med bravur.

Och så. Eftersom interna skämt gör sig så ofantligt bra i bloggform - DET VAR EN SÅÅÅNG !!!
 


Så här kul hade vi.
 
 

Midsommar med the old crew

Imorgon är det midsommarafton. Utifall någon missat det. För min och sambons del blir det firande på landsbygden tillsammans med mitt gamla crew – Kretsen. Jag ser fram emot det. Vi har haft våra kontroverser genom åren må ni tro. Men folk kommer och går, och de består. Till syvende och sist är det de jag kan vara mest mig själv med. Trots att det funnits många många tillfällen då det inte uppskattats. Jag kan nog vara jäkligt jobbig ibland, är provocerande uppriktig  och konfronterar minsta skitsnack head on. Det är inget vidare smörjmedel när ett kompisgäng ska gå från tonår till vuxenliv tillsammans. Men lyckas man hålla ihop någorlunda under den stormiga tiden finns det verklig vänskap där någonstans. Att de dessutom är helt sjuka i huvudet kryddar upp det hela en hel del. Ska bli kul imorgon. Ser fram emot galna lekar, mycket sång, höga promillehalter, nakna könsdelar och minst ett saftigt gräl. Gott. 

Mimmi Pigg is the shit

Stilnivån i huset där jag numera arbetar är inget att skryta med. Visserligen finns ett par ljusglimtar här och där i form av människor som lyckas se bortom funktionalitet. Vad som saknas är någon som sticker ut. Som rolar till det. Jag insåg snabbt att det var en roll som oundvikligen skulle falla på min lott om jag inte raskt tonar ner mig. Det är verkligen inte så att jag är någon stilguru. På stan ser jag ut som vem som helst. Men inom offentlig sektor, uniformernas högborg, en värld där ett par röda skor anses hippt och där endart min ålder är lite udda, är jag ett freak.

I början oroade det mig faktiskt lite smått. Jag vill ju gärna spela rollen som kompetent vuxen människa så trovärdigt som möjligt. Samtidigt har jag självinsikt nog att inse att mina modenycker och tvära stilkast är ett ganska juvenilt beteende. Förra veckan fick jag frågan om några av mina kompisar tog studenten nu. Hur tänker man då? 1) Hon måste vara typ nitton och är väl egentligen bara här på praktik, eller 2) Hon är så barnslig att hon bergis umgås med folk i artonårsåldern. Men bortsett från det har jag inte fått några reaktioner. Alls. Varken positiva eller negativa. Det är så tyst att jag nästan lockats till provokationer. Men idag när jag klev in på kontoret utbröt närmast rabalder.



Tänk att det skulle krävas en Mimmi Pigg-frisyr för att få fart på dem.
 

Jag är en trendig estet

Apropå mitt förra inlägg gjorde jag ett stiltest på aftonbladet.se. Jag är tydligen en trendig estet. Utan att veta vad alternativen var kan jag konstatera att det stämmer förvånandsvärt bra. Även om väskan nedan är ruggigt trist.

_________________________________
Unik stil Du har råkoll på skärningar och sömmar och satsar 

Unik stil Du har råkoll på skärningar och sömmar och satsar på en unik stil med inspiration av det senaste trenderna.


Du är en trendig estet

24 - 40 poäng


Du har koll på läget! Du skulle aldrig kalla dig trendslav för du anser att det är viktigt att ha en personlig och unik stil men du kan utan att blinka analysera alla visningar från senaste modeveckan i NYC. Du klär dig gärna ganska enkelt och anser att det är detaljerna som gör hela skillnaden, en extra söm eller en annorlunda skärning kan enligt dig göra ett helt plagg. Du väljer därför oftast neutrala basfärger som du sedan lyfter med säsongens hetaste accentfärg.


Klänning, Ann-Sofie Back, ca 2900 kr

Stövlar, Acne, 3500 kr

Örhänge, Topshop, 75 kr

Väska, Topshop, ca 320 kr

_____________________________________


Gårdagens outfit - får man göra så här?

Jag fick en del kommentarer igår. Orsaken var min outfit. Jag hade nämligen lånat en tisha (för i bloggvärlden heter det tisha, inte T-shirt) med Dream Theater-tryck av min sambo. Efter ett researchsamtal till honom nu på morgonen har jag fått veta att Dream Theater lirar progressiv metal med en herrans massa inslag av annat. Just så sa han inte, men nånstans efter "med inslag av" slutade jag lyssna. Det är uppenbart att jag inte bryr mig nämnvärt om vilka Dream Theater är. Det jag vet är att de känns igen, åtminstone bland musiker, men är samtidigt tillräckligt obskyra för att vara coola att bära på magen. Jag skulle ju hellre avlida än bli sedd i en Europe-tisha menar jag.

Modebloggaren Elin Kling har i sin blogg länge poserat iklädd en Ramones-tisha. Ramones är ett amerikanskt punkband från 70/80-talet, där alla medlemmarna bytt efternamn till Ramone. Men jag var tvungen att googla för att få veta att det var de som gjorde Sheena is a Punk Rocker. Där ser man. Låt mig ta en vild gissning att det i Elin Klings skivsamling inte finns många Ramones-album. Liksom i skivsamlingarna hos andra till synes Ramones-fans jag vid flera tillfällen mött på stan nyligen. Ramones är ett bra tishamotiv. Igenkänningsfaktor, men lagom obskyrt. Coolt.
 

  


 


Hans Wiklund pratar i nattmössan

Efter att ha varit och sett nya Sex and the City-filmen har proffstyckaren Hans Wiklund pratat i radio och ondgjort sig över filmens ideal. Han menar att brudar ("brudar", jo han säger så, den gode Wiklund - det gäller ju att prata kidsens språk) som gillar Sex and the City sabbar jämlikhetssträvan "med de här löjliga Louis Vuitton prinsess-idealen". Dessa brudar, tycker Wiklund, är inte värda mer än halva männens löner. 

Ställd mot väggen på aftonbladet.se, utan att vara påhejad av Adam och Gry från Mix Megapol, tycks han dock desto spakare. Men han står fast vid att filmen förminskar kvinnan. Sen toppar han av med slutklämmen "varför inte gå på 'Hulken' istället?" Ja, för den filmen är ju så oerhört karaktärsdanande. Hå hå, jag tror att Hasses gymhoppande har stigit honom åt huvudet.

Det är som den femte medlemmen i Carrie Bradshaws posse som jag känner mig hågad att skriva detta inlägg. Wiklund har uppenbarligen inte studerat fenomenet SATC längre än näsan räckte. Men det är klart, tycker man att Hulken är ett exempel på god populärkultur är kanske inte näsan så särdeles lång alltid.

Visst är jakten på kärlek en central del av Sex and the City. Jakten på kärleken, inte jakten på den perfekta statusmannen att hänga upp sitt liv och värde på. Jag tänker inte ens gå vidare in på skillnaden däremellan. Det känns som en onödig ansträngning att lägga på Hans Wiklund. Hade han kikat lite närmare hade han insett att SATC, mer än något annat, hyllar rätten till kvinnlig sexualitet, kvinnlig vänskap och tron på sig själv. Louis Vuitton är bara strössel i sammanhanget. Basta.




.........................

Uppdate: Hittade den här krönikan när jag kom hem. Karolina Fjellborg säger som det är.

En stilla undran

En stilla undran så här en tidig fredagkväll nyss hemkommen från jobbet. På min arbetsplats finns inga fasta arbetstider och nästan ingen utom - just det, moi - använder stämpelklocka. Medarbetarna är betrodda så till den milda grad att de får komma och gå som de vill och man litar på att de arbetar sina 40 timmar i veckan. Men som den nye på bygget är jag istället satt att stämpla mina arrivals and departures. Om det är på livstid eller bara till jag visat mig pålitlig återstår att se. Som den regelryttare jag är (när det passar) sköter jag givetvis detta med nitisk hängivenhet. Och eftersom jag dessutom är något av en besserwisser kan jag inte låta bli att notera följande:

Jag kommer cirkus åtta av tio mornar först till jobbet. Inte för att jag är morgonpigg utan för att TV4+ envisas med att förlägga Conan O'Brien mellan klockan 06:00 och 06:55 i tablån. Min dag tar aldrig riktigt fart om jag inte får äta min morgongröt i skenet av hans röda lockar. Under dagen tar jag sedan i princip alltid så kort lunch jag bara förmår, max en halvtimme. Och åtta av tio eftermiddagar är korridoren mörk och tom när jag styr kosan hemåt. Dessutom jobbar jag då och då hemifrån på kvällar och helger. Trots det får jag nätt och jämt ihop mina 40 timmar i veckan. Hur bär sig mina kollegor åt? Lyser flitens lampa på deras kontor nattetid eller vad? En stilla undran bara, gott folk. En stilla undran.

/Fröken Petnoga
 

Mina nya skor, del 2

Jag såg just att mina nya tofflor gett upphov till en massa sorgliga svarta gummistreck på golvet. Aldrig ska man då få vara riktigt nöjd med något. De kan i och för sig ha uppkommit i samband med en segerdans när jag imorse invigde mitt nya kontor. Det blir till att jobba mer och dansa mindre. Attans.

Mina kusiner


Mina rasande stiliga kusiner. Det närmaste jag har till småbröder, även om det var länge sen man kunde kalla dem små. Jag är medveten om den synnerligen usla bildkvaliteten. Till mitt försvar är bilden tagen med mobilen, vi stod under en massa träd och solen sken å det grövsta.
 

För dom har tagit studenten...

Idag är stan fylld av studenter som går bananer av glädje över avslutade gymnasiestudier och nyvunnen frihet. Vänta bara tills de vaknar upp imorgon bitti med mascarafläckar på kudden och inser att de har 45 års arbetsliv att se fram emot. Det är en insikt som smärtar värre än baksmällan om jag inte minns fel. Nej, jag ska inte regna på deras parad utan önska dem lycka till och hoppas att vi möts över sammanträdesbordet endera dagen.

Min egen lilla kusin tar studenten från elprogrammet idag och jag ska givetvis närvara. Nu får jag det att låta som om jag bara ha en kusin, när jag i själva verket förärats med fyrtiotalet kusiner. Men just denna lilla kusin och hans storebror har en alldeles speciellt plats i mitt smått cyniska hjärta. Deras mamma är nämligen min mammas syster och deras pappa är mina pappas bror. Keep it in the family så att säga. Firandet går av stapeln om några timmar. Jag planerar att ta många kort och helt utan tillstånd - i sann Facebookanda - lägga upp dem här på bloggen. På återseende.

Mina nya skor



Kolla in mina nya pjucks. Jag föll pladask för gladiatorsandal-trenden även om jag konsekvent tänker kalla dem för tofflor. De har den föredömliga förmågan att passa till precis allt. Jag hade egentligen tänkt spara på kulorna och vänta till nästa löning med att köpa ett par. Men en kombination av tåsvett och omsorg om mina pumps gjorde att jag raskt tvingades ompröva mitt beslut. Dessa är härligt luftiga och oändligt bekvämare än förväntat. 

Spana in mitt nagellack också. Visst är det komplett fruktansvärt? Hallonrosa, som Kenza skulle kalla det. Hon kallar allt som ens är i närheten av det röda spektrat för hallonrosa.

På den här bilden kan man inte ana mina freaky toes. Jag har ett jätteglapp mellan stortån och pektån. Det liknar inget annat än ett gapande hål efter en tå som inte finns. När tårna inte samlas ihop i en sko på detta viset ser de därför ut som händer.  Eller apfötter. Att spreta och vifta på dem är ett av mina många partytrick. En dag, när vi verkligen lärt känna varandra jag och bloggen, kanske jag kan publicera en bild på mina tår i det fria.

Gräsänka när rockern är på turné

Så blir man gräsänka då. Johnny Rocker håller som bäst på att stuva in gitarrer, förstärkare och gigantiska nystan av sladdar i mina svärföräldrars lilla Peugeot (pegåtten!). Färden går söderut, närmare bestämt till Sweden Rocks hemvist Sölvesborg, där två coverspelningar står på schemat. Han har repat flitigt hemma de senaste veckorna och låt mig säga så här - hör jag en ton till av AC/DC's Highway to Hell kastar jag mig framför första bästa lämpliga fordon.

Det kan låta som att jag hyser en lite småbister attityd till min sambos kall här i livet. Men låt mig då försäkra er om att jag är en fantastisk flickvän. Hör här. Jag klagar aldrig när han är borta och spelar, inte ens när han repade fyra kvällar i veckan. Inte heller klagar jag på att lägenheten har tagits över av en hel bataljon blänkande elgitarrer och tavlor på Jimi Hendrix. Inte heller på det faktum att det senaste veckan har stått en kubikmeter stor (och dammig) MarshallLÅDA alldeles innanför dörren. Dessutom, med några få undantag har jag varit på samtliga spelningar, stått längst framme vid scenen och tittat på honom med tindrande ögon. En fantastisk flickvän. Det må jag säga. Kanske borde jag döpa om bloggen till Rockhustrun?

  

En liten bildserie från tatuerandet igår

Tatuering nummer tre sitter på plats. Eftersom motivet skulle följa kroppens form målades den upp på frihand. Det kändes lite skakigt att bilden som ska pryda min axel tills den dag jag vänder näsan i vädret (okej, tekniskt sätt ytterligare en tid efter det) egentligen bara existerade i tatueraren Max huvud. Men han klottrade så fint med sina rosa pennor och sen drog det igång.

Det gör ont att tatuera sig. Olyckligtvis hade jag glömt bort det nånstans på vägen. Insikten drabbade mig i samma stund som Max började pilla med sina nålar. Bitvis är det en smärta av episka proportioner. I kid you not. Den som säger att det inte gör ont ljuger eller behöver tagga ner sin machoattityd ett par knäpp. Det är nålar som tokstickersönder ens hud och man blöder. Tänk efter. Gör det inte ont bör det vara något allvarligt fel på nervsystemet. Sen att man väljer att stå ut med det är en annan sak.

Eftersom jag avskyr att vara en girliegirl plockade jag givetvis på mig mitt stenansikte och låtsades som det regnade. På riktigt. För hade det regnat hade det kanske inte varit så förbannat varmt. Värmen tillsammans med adrenalinet som flödade i ådrorna gjorde att jag svettades floder. Det är ofta är attraktivt på en tjej.

Allt som allt tog tatueringen tre timmar att tota ihop, inkl kissepauser och dylikt. Kicken när skiten är klar och man speglar sig för första gången är berusande. Det enda jag fick ur mig var ett mycket intelligent och högst okaraktäristiskt "tack som fan". Det är ett uttryck som aldrig rullat på min tunga tidigare och bara det är ju ett mått på min mållöshet. Tatueringen är fantastisk. Precis som jag hade tänkt mig och mer. Sick. I love it.

Och jodå, kameran var med.


Bara uppmålad plus lite stödlinjer än så länge.



Då var vi igång. Coolt att se hur den växer fram.


Inte långt kvar här. Pust!



Det färdiga resultatet. Nu är det bara ett par
veckors läkning att se fram emot.


En given eloge till Max på Max Tattoo. Tack som fan.

Ikväll tatuerar jag mig... fortsättning följer

Det drar ihop sig för avfärd till tatueringsstudion. Om jag inte blåser bort på vägen beräknas jag anlända om en halvtimme. Fortsättning följer.

Min lillasyster

Jag har en lillasyster. Inte jätteliten, utan lagom stor. Vi har inte alltid varit riktigt närvarande i varandras liv. Dessa rader skrev hon på sin blogg nyligen.



 
Jag har inga ord. För en gångs skull.
 
 

Bordlägger mommyhood

Jag har tydligen blivit så gammal att mina vänner börjar föröka sig, till synes urskillningslöst. Majoriteten av mina och sambons vänner har barn eller barn in the making. I en pågående babyboom är det lätt att få för sig att man skulle kunna göra likadant. Yngla av sig. Faktum är att min sambos beteende börjar gränsa till tjat. Om det beror på en uppriktig barnlängtan, en önskan om mer horisontell uppmärksamhet eller bara gammalt hederligt grupptryck kan jag inte svara på.

Vid en snabb blick finns det en hel del som talar för att jag och sambon skulle bli ypperliga som föräldrar. Vi har ett stadigt och näst intill löjligt kärleksfullt förhållande, egen lägenhet i ett trevligt bostadsområde, god ekonomi och massor med goda föresatser.

Det hade till och med gått så långt att jag på allvar började överväga det. Men så kom den ödesdigra lunchen. Idag avhandlades den på en närliggande thairestaurang där en av bordsgrannarna råkade vara högst ett par månader gammal. Liten och liksom sladdrig. Hur håller man i en sådan? Och allvarligt talat, min filofax är större än så och den förlägger jag flera gånger om dagen. Eftersom man ändå måste inse sina begränsningar började jag vackla redan där. När knyttets mor sedan halade fram det största bröst mänskligheten skådat och satte igång att amma en meter ifrån mig och mina stekta nudlar stod saken klar. Detta är inte för mig. Åtminstone inte än på ett tag.

Synd, jag kanske hade varit lysande som mamma-bloggare.
 


 
 

Värmen. Denna värme.

Nej, jag är inte en sån som gnäller. Åtminstone inte på dagsbasis. Det enda jag egentligen tycker är fullt berättigat att när som helst på dygnet gnälla hejdlöst över är TV-avgiften. Men värmen. Denna värme. Jag börjar på allvar frukta för temperaturerna i sommar. Och avsaknaden av ventilation på jobbet så här i renoveringstider gör ju inte saken bättre. Idag har jag haft som en hjälm av huvudvärk och taskig vätskebalans på mig.

Svenskar i största allmänhet är som bekant ett soldyrkande folk. Jag har därför tvingats inse att jag tillhör en liten men förnuftig minoritet. Medan andra bryner sig i solen springer jag från markis till markis som en papier-machésvan i ösregn. Medan andra förtjust klapprar fram i flipflops och bikini på stan (what's up with that?!) tar jag med mig jacka var jag än går i pur förhoppning.

Jag tycker hösten är en alldeles förträfflig årstid. Man får plocka fram sina snygga stövlar, sitta inne och titta på film hur mycket man vill, tända ljus och dricka varm choklad. Och hela tiden utan att känna svetten rinna på ryggen. Härligt! Blir jag lynchad nu? 

Jag småsuper på jobbet


Denna, Chi San, fungerar verkligen. Jag var på vippen att trilla ihop över tangentbordet nyss. En slurk av detta och ögonlocken är åter lätta och spänstiga när jag blinkar. Ett tag fick jag till och med ett sånt där konstigt rus i kroppen precis som när kvällens första grogg börjar få fäste i venerna. Det var trevligt.

Jag är inte mycket för hälsokost, örter och dylikt hokuspokus utan inhandlade denna i ett ögonblick av deperation. Men den rekommenderas alltså. Smakar visserligen råtta, men det gör ju å andra sidan det mesta som intas i shot-form.


Gårdagens göranden och låtanden

Kom inte in på bloggen på hela eftermiddagen igår. Kan det vara så att jag också drabbats av det berömda blogg.se-strulet jag läst så mycket om? Äntligen är jag en i gänget.

Hur som haver. Gårdagen fick sig en något oväntad avslutning genom en afterwork tillsammans med - hör och häpna - nya kollegorna. Hittills har det sociala utbytet varit högst begränsat. Men så igår vände det. På grund av ombyggnationer sitter min enhet uppdelad i två hus om dagarna. Det innebär att jag inte fått möjlighet att lära känna hälften av styrkan. Korrektion, inte fått nöjet att lära känna dem. Igår var dock samtliga församlade över en bit mat på stans enda(?) indiska restaurang. Kollegorna från andra huset visade sig vara hur sköna, roliga och sociala som helst. I höjd med att det började skålas och kastas könsord över bordet fick hela min själ ro. Äntligen en social umgängesform jag förstår mig på. Jag ser ljust på framtiden.

Hur i hela glödheta kan detta ske?

image53

Hur i hela glödheta kan detta ske??? Sambon lånade min cykel igår morse. Jag har trampat på den sen jag var tretton utan några som helst problem, men nu så. Incidenten inträffade mitt i morgonrusningen i en av stans största korsningar. Tack vare en väl utförd balansakt slog han sig inte helt fördärvad. Det kommer att bli åtminstone några dagar i sorg innan jag får se mig om efter nya wheels. Min vapendragare har kilat vidare. Rest in pieces.
 

Dagens outfit

image50Man är inte bloggare på riktigt förrän man kramat ur sig en Dagens outfit har jag förstått. Eftersom jag är totalt schitzofren i min klädstil hade det kunnat bli riktigt intressant att se hur jag hoppar hejdlöst mellan rockigt, damigt, sportigt, slappt etc. Men att ta kort på sig själv i en spegel känns aningen för egocentriskt, till och med för mig. Så detta kommer nog inte att bli någon återkommande punkt på dagordningen.

Orange topp: Monki (där plockar jag väl poäng?)
Skärp: Indiska
Skor: Wedins
Leggins och linne: Känns väl ganska så meningslöst
Mobil: Min nya kompis från Sony Ericsson

Och så kjol: Köpt på HM för omkring tio(!) år sedan. Det kallar jag vintage. Varför kuska runt i second hand-affärer när man bara kan spara på sitt eget skit istället?


Btw, notera det korta håret.
  
   
  
  
  
  
  
 

Byggjobbare spanar inte på arbetstid

Min arbetsplats undergår just nu renovering och stället kryllar av byggjobbare, mer eller mindre trevliga att se på. Det var med viss bävan jag steg in här första gången. Byggjobbare faller ju liksom i samma kategori som vägarbetare, fasadmålare osv. Kategorin Visslare. Sådana som inte kan hejda sig utan måste vissla eller ropa så snart en tjej med ett någorlunda fördelaktigt utseende passerar. Men min vistelse här i huset har förblivit visselfritt. Knappast en blick faktiskt. Och ärligt talat, även om visslingar och dylika uppskattningsdemonstrationer gör mig mer än lovligt irriterad känns det förbaskat snopet när de uteblir.

Men så idag, på väg tillbaka från lunchen, passerade jag ett gäng som parkerat sig utanför huset. Som småfåglar på en telefonledning satt de där uppradade och tuggade smörgås i takt. När jag kom klivande tittade de upp en efter en och följde mig med stort intresse med blicken medan jag passerade. Jag hörde till och med ett par försynta kommentarer bakom mig. Byggjobbare spanar tydligen visst. Bara inte på arbetstid.
 

image51
Ungefär så här.

Kerastases solprodukter

Om ni inte redan anat det har jag ganska dyr smak när det gäller skönhetsprodukter. En shampoo från Coop är inte lika bra som det du hittar i hyllorna hos din frisör. Och jag skulle aldrig drömma om att kleta på något från Nivea i ansiktet. Tyvärr. På det här området är jag en snobb. Jag har nämligen funnit att man i nio fall av tio får det man betalar för. Denna gång blev nya solskyddande produkter från Kerastase. Ett riktigt halleluja-moment, skulle jag kunna säga om jag var en sån som använde det uttrycket. Håret är som silke idag. Rekommenderas varmt.

  

image49



Eftersom man bör hålla i slantarna så här inför semestertider kan jag bjuda på ett Tips från coachen. Be alltid om prover. Jag handlar sällan något utan att prova först (har samma filosofi gällande män). De allra flesta butiker ger gärna ut prover även om man oftast måste fråga om det själv. Just nu har jag exempelvis planer på att investera i en riktigt bra makeup-primer. Inför beslutet har jag fixat prover på inte mindre än sex olika. (En recension på var och en utlovas framöver.) Hittar jag en produkt jag gillar och fortfarande tycker det är för dyrt, avlägger jag helt sonika ett besök hos min gode vän ebay.com. Där kan man hitta det mesta för en spottstyver.

Studio Ronnie i all sin dar

Upptäckte just att min favoritkrönikor - hell, min favoritskribent alla kategorier, har börjat blogga. Där ser man vad lite planlöst surfande på arbetstid kan leda till. Ronnie Sandahl är bloggvakt åt Belinda Olsson medan hon förlustar sig på nåt charterresmål nånstans. Vilken underbar överraskning! Har ni ännu inte upptäckt karls briljans är det hög tid. Mina måndagar kännetecknas av andlös väntan tills jag kan klicka mig fram till hans senaste krönika. De är anledningen till att Aftonbladet Plus får fortsätta suga 19 kronor från mitt kontantkort varje månad.

Gammal kärlek

Idag blev det lunch i parken, balanserande en tapastallrik på knäna. Gott gott. Dagen har hittills varit lugn, som sig bör en måndag. På väg tillbaka till kontoret passerade vi ett gammalt par i åttioårsåldern, små, kutryggiga och skrynkliga som russin - och hand i hand. Det var vackert. Jag ville ta en bild men, i motsats till vad de flesta facebookentusiaster tycks tro, kan man inte gå omkring och ta bilder på folk kors och tvärs och lägga ut det på nätet. När jag blir gammal ska jag frossa i knalliga läppstift och alltid bära hatt, för det är först efter 65 man kan göra det utan att någon lyfter på ögonbrynen. 
 

image47

Glass

Jag upptäckte just ett paket ägglikörglass i frysen. Ägglikör. Vem äter ägglikörglass? Förutom möjligen Agda, 83, som festar till det med en skopa vid speciella tillfällen? Jisses, min sambo måste vara äldre än han påstår.

Dessbättre hittade jag också ett halvt paket Carte D'Or Crema di Mascarpone. Den godaste glassen genom tiderna. Samme sambo måste ha lämnat det åt mig och inhandlat ägglikörskräpet istället. Bless his heart.

Före- och efterbild

Vårt målarprojekt är äntligen i hamn. Det gick oändligt mycket smidigare än befarat. Vi blev bara osams en gång och det berodde nog snarare på sambons låga blodsocker än på målandet. Nu sitter färgen där den ska och våra väggar är så vackra, så vackra.

Givetvis glömde jag alldeles bort att ta en förebild innan vi drog igång. Jag var så ivrig att lägga det gamla gula bakom mig att idén att föreviga det med en kamera liksom aldrig dök upp. Men lyckligtvis har jag kvar bilderna vi tog när vi först var och tittade på lägenheten, innan vi flyttade in. Ignorera därför inredningen på den första bilden. De förra hyresgästerna hade en förkärlek för blanka svarta möbler. Ikea-kitch när den är som bäst. Den understa däremot, det är vårt skit. Vi har bara lite tavlor att hänga och diverse stegar och dylik utrustning att städa undan innan vårt cribb är helt up and running igen.

 

image45
Då...


image46
...och nu.


Vi är galet nöjda med både färgval och målarinsats. Det enda molnet på vår i övrigt soliga bostadshimmel är att allt annat i lägenheten plötsligt ser flera resor dassigare ut. Måste vara jeanssymdromet. Ni vet, man har köpt ett par nya snygga jeans och så snart de landar i garderoben blir alla de andra jeansen skitfula och helt ointressanta. Det är som om man i glansen från de nya plötsligt kan se allt som är fel med de gamla. Och så står man där och har istället bara ett enda par fungerande jeans. Det är anledningen till att ett jeansköp sällan kommer ensamt i min bok.

Närmast står därför inköp av ny soffa (allra minst ett nytt sofföverdrag) samt att övertala hyresvärden att lägga om golvet i köket.

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0