Copyright Dickinson

Nej, Heidi var inte först med Heidi Klum-luggen. Till vänster: Bruce Dickson i Iron Maiden.
 
       

Min käre sambo är i Göteborg ikväll och avnjuter en portion Iron Maiden på Ullevi. Han har redan sett dem ett tvåsiffrigt antal gånger, men tydligen mattas charmen aldrig av. Imorgon ska jag hämta upp honom på Jönköpings central och sedan far vi söderut. Roadtrip i Tyskland och Österrike. Härligt!
 

Nationalsocialistisk Front

Nationalsocialistisk Front hade "torgmöte" i stan idag. Med torgmöte menar de att stå på rad med sköldar framför sig medan någon av dem skriker och gormar i en megafon. Det hade samlats massor människor runt dem. Både gamla och unga som buade och skramlade med nyckelknippor för att visa sitt motstånd. Polisen hade fullt sjå med att se till att grupperna hölls åtskiljda. Det var ett jäkla liv helt enkelt.

Jag som skulle till Apoteket med entré alldeles bakom raden av skinnskallar var tvungen att bana mig fram genom folkmassan. Jag tog upp min nyckelknippa och skramlade allt vad jag orkade. En av NSF:arna tittade rakt på mig när jag gick förbi. Hela kroppen skrek efter att få kasta sig fram och klösa ögonen ur honom. Istället försökte jag att med bara blicken förmedla så mycket avsky jag förmådde.

När jag avklarat mina ärenden på Apoteket och gick ifrån torget började jag storböla. Det var en så otäck och upprörd stämning där. Den låg som ett pysande täcke över hela torget. Varför måste de invadera friden en så vacker julidag? Förstöra den med sina smutsiga budskap. Vad ska alla turister tänka om vår stad? NSF:arna bar t-shirtar där det stod "Allt för Sverige" på ryggarna. Inser de inte att det är människorna som är Sverige? Alla vi som skramlar med nycklar och inte vill ha dem och deras budskap där.
 


Hetaste bilden någonsin..!

Denna bild må vara av hur kass kvalitet som helst. Liten, kornig och svartvit. Men det är tveklöst den sexigaste bild jag nånsin sett. Den föreställer Ryan Ross, gitarrist i bandet Panic at the Disco (överst), och min celebra crush Pete Wentz (underst). Hett så det ångar.
 


Jag skulle kunna betala stora pengar för en högupplöst version av denna. Skulle printa ut den i storformat och tejpa fast i sovrumstaket.
 

Nu tar jag av mig kostymen

Jag känner mig som Stina-Lee som bloggar mitt i natten. Sambon är borta på ett gig några mil härifrån och headbangar väl som bäst framför överförfriskade skrikande tjejer just nu.

Jag är nyss hemkommen efter en bitvis jobbig kväll. Jag har som så många gånger förr hamnat som medlare mellan två parter i en diskussion (i brist på bättre ord) om ett gigantiskt livsval. Får skit från höger för att jag tydligen inte håller med den sidan tillräckligt mycket. Och skit från vänster för att jag tydligen inte håller med den sidan tillräckligt mycket. Allt för att jag ska vara så fin och positiv och förstå alla så himla väl. Men jag tar av mig medlarrollen här och nu. *Drar av en mycket tung kostym och stoppar den längst in i garderoben.* Åh vad luften blev lättare att andas nu.
 

Kluvna känslor

Jag känner mig så kluven. Jag har fått veta något som jag inte skulle vilja annat än vara glad över. För glad är jag. Nånstans. Men omständigheterna är långt ifrån de bästa. Glädjen och spänningen grusas av oro för någon jag älskar, oro för någon jag kommer att älska och en annan slags oro för någon jag nog aldrig kommer att älska. Sällan har jag önskat att jag kunde blicka framåt i tiden. Nu skulle jag så gärna vilja veta att allt kommer att ordna sig. Bli bra. Så att jag kan lägga den knagande oron på hyllan och hänge mig åt glädje istället.
 

Krogtafsande apropå Blondinbellas resa till Rimini

Blondinbella har blivit utsatt för ett övergrepp under sin semester i Italien. Hon lämnar ingen fullständig redogörelse, men man får väl anta att det var lite mer än tafsande. Det är dock vad det här inlägget ska handla om. Krogtafsandet. Den ofrivilliga sorten. Det är min absoluta övertygelse att det är steg 1 i Grundkurs för kvinnoförnedrare, 10 p. Inkörsporten. Sexbrottslingens brajja.

Vilken tjej som helst som barhoppar då och då kan berätta oräkneliga historier om nyp i rumpan och ibland ännu värre tilltag. Det hör till rutinen. Något man förväntas acceptera, precis som maskor på strumpbyxorna och alla dessa hårnålar man tappar och aldrig ser igen. Jag har hamnat i såväl djupa uppfostrande diskussioner som slagsmål med killar som tafsat på mig på ett eller annat sätt. Hinner jag bara reagera hugger jag nämligen alltid tag i förövaren. Nio gånger av tio får jag ett mesigt litet leende tillbaka från en kille som önskar att han hade lyssnat på mammas förmaningar om att vara snäll mot flickor, istället för att göra sig tuff inför polarna. För det är alltid de fegaste killarna som tafsar.

Min lillasyster har faktiskt gjort manövern alla tjejer önskar att de vågade/kom åt att göra när en kille tafsar. Tagit ett rejält tag om den stackarens ädlare delar och talat honom till rätta. Min lillasyster har hårda nypor. Den killen håller nog nävarna i styr i fortsättningen.

Det är aldrig ALDRIG okej att någon rör dig på det viset mot din vilja! Säg ifrån. Är du på krogen, gå till en vakt och tjalla. Jag har fått ett antal klåfingriga herrar utslängda på det viset.
  

 

Lyckad shopping!

Det är sällan jag känner något som helst sug efter en shoppingrunda som varar längre än femton minuter. När jag var yngre kunde jag gå på stan i timmar. Nu tröttnar jag halvvägs in i den första butiken. Ungefär en gång om året blir jag dock riktigt shoppingsugen. Igår var en sån dag. Jag är fortfarande lite rusig efter alla lyckade inköp. Som en skållad råtta sprang jag runt, hittade massor snyggt och allt jag provade satt som skräddarsytt. Två übersnygga par skor fick följa med hem, tillsammans med en jättesöt vit klänning, ett par jeans, en vit topp, ett flätat skärp och en del krimskrams.

Bästa köpet var två bh:ar. Jag har en lite udda bh-storlek. Eller egentligen inte, men HM och Lindex tycker det. Därför handlar jag mina bh:ar i renodlade underklädesbutiker. Betydligt mer välsorterat och personalen kan sin sak, men man får betala kring 500-lappen för en bh. Då gäller det att inte bli dumsnål utan inse att bra underkläder är a och o för hur paltorna sitter på kroppen. Inte minst för oss som har lite mer att bära på framtill.

En av bh:arna jag köpte är utan axelband. Den hade jag också på mig igårkväll när vi var på middag hos några vänner som precis flyttat till stan. Efteråt, när vi kom hem, insåg jag att trots att vi traskat genom hela innerstan hade jag inte rättat till bh:n en enda gång. Det är frihet, om något.

Till skillnad från detta:
  
 

 
          
          
 

Etta på topp 250-listan?!!


 
Nya Batman-filmen ligger ETTA på IMDb:s topp 250-lista! Den slår storverk som Fightclub, Shawshank Redemption (definitivt en av de bsäta filmerna som någonsin gjorts) och samtliga Gudfadern-, Sagan om ringen- och Star Wars-filmer. Wtf?! Det är inte möjligt.

Tyvärr är jag totalt uppbokad varje kväll tills vi åker på semester så jag kommer inte att hinna se (och utvärdera!) den förrän vi kommer tillbaka. Förväntningarna är naturligtvis skyhöga nu. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket filmen vinner på all tragisk publicitet - Heath Ledgers bortgång, Christian Bales arrestering och den där stuntmannen som dog. All publicitet är bra publicitet och det gäller nog inte minst i Hollywood.
 

Dyrt inköp = ivriga säljare

Det ringde nån tomte från ett husföretag nyss. Han ville träffa mig och min sambo och "prata hus". "Jag ser här att du har varit inne på vår hemsida," säger han. Det har jag säkert. Jag har varit inne på varenda husbyggesida norr om ekvatorn. Men hur ser han det?

Jag förklarade att vi har en egenritad planlösning och att huset vi tänkt oss ska vara i östgötsk lantlig stil. När han i luren meddelar att hans firma endast bygger funkishus med pulpettak (what ever that is) tappar jag intresset ögonblickligen. Talar om att då är vi inte intresserade, men tackar vänligast för samtalet.

"Jaha. För jag ser ju här att du har varit inne på vår hemsida två gånger..." säger han då lite dröjande och vill inte lägga på. Som om jag genom det upprepade besöket på deras www gjort mig skyldig till ett möte. Antagligen har jag gått in en andra gång för att påminna mig om att jo jo, det byggs faktiskt hus som ser ut som komposter, det var ingen dröm. Jag skyndade mig att bli så där lagom artigt avmätt och avslutade samtalet.

Man förstår för övrigt att det är ett dyrt inköp vi planerar. En del av katalogerna vi (fortfarande) får i brevinkastet är stora inbundna coffe table-böcker. Tjugo procent av innehållet ägnas åt deras husmodeller och tillval, resten åt recept från Smögen, poetiska strofer som "egen härd är guld värd" och glansiga bilder på skrattande barn framför diffusa husfasader. Åh, jag har en så lycklig barndom för mina föräldrar har huslån upp över öronen.
 
 

 
 

This is why I love Internet

Mina damer och herrar. Jag ger er Pearl the landlord.
 
See more Will Ferrell videos at Funny or Die



Nu lunch. Det vankas skabbig lasagne beställd på onlinepizza.se. Trodde jag skulle få en fluffig, ostig jättenportion. Istället ser det mest ut som sorglig omgång flygplansmat.

......................................

Uppdate: Skiten verkar funka dåligt. Följ länken i så fall: http://www.funnyordie.com/videos/74 
 
 

Max tio år kvar att leva..?

Jag har alltid haft en smygande aning om att jag kommer att sluta mina dagar i en bilolycka. Det låter så klart hur makabert som helst, men så är det. Jag har skyllt denna föraning på att jag istället för förare oftast är den maktlösa passageraren i en bil, i kombination med ett hejdlöst kontrollbehov. (Det enda jag och min sambo inte kan komma överens om är hur fort man bör köra i förhållande till hastighetsbegränsningarna.)

Men så fick en kollega för sig att leka spågumma på fikarasten. Hon hävdar att hennes mormor kunde spå i händer och förde vidare dessa kunskaper till henne. Under mycket tjo och tjim spådde hon kollegorna runt bordet. Så fick hon fatt i min handflata och blev alldeles tyst. Och sen bytte hon samtalsämne. Så var det med det.

Linjen som går från tumgreppet ner mot handleden ska visst vara den så kallade livslinjen. Hur den ser ut, och framförallt hur lång den är, avgör tydligen ens liv. Eller åtminstone hur trevlig fikarasten blir. Min är ungefär två centimeter lång.

Nu tänker jag inte åka bil mer förrän ni visar mig en 90-åring med två centimeter kort livslinje.
 

 
 ...........................................

Uppdate: Glömde för ett ögonblick bort att jag och sambon ska bila i Tyskland på semestern nästa vecka. Vilket dilemma.
 

Nähepp

Det gick inte alls. Efter att ha spenderat två timmar med att säkerhetskopiera all skit vi har samlat på datorn upptäckte jag mitt misstag. Fel skiva! Installationsskivan med windows XP som jag lånat av lillasyster var i själva verket en recoveryskiva för Delldatorer. Kommer således inte att fungera på min dator. Det var inte ens rätt version av XP. Inte för att jag vet om det spelar någon roll. Otroligt typiskt mig att inte kolla först vad det var hon satte i näven på mig. Skit också.
 


Nu sker det

Min dator härhemma har en hel massa år på nacken. Bara skärmen vore något för Antikdeckarna. Men den har fungerat bra hittills och räcker åt mig. (Mitt datorbehov på fritiden är ju begränsat eftersom jag sitter framför en hela dagarna på jobbet.) Enda felet är att den är lite långsam. Inte vansinnigt långsam, men tillräckligt för att det ska skapa irritation hos användaren. Jag har länge haft funderingar på att formatera om den primära hårddisken, men det har inte blivit av. En sökning på nätet visar att riktiga datorkännare formaterar om sina diskar regelbundet ett par gånger om året. Och rekommenderar att man själv gör likadant.

Ehh... Jag har haft min dator i cirka åtta år och aldrig formaterat om någon av hårddiskarna i den. Dessförinnan hade mina föräldrar datorn i ytterligare ett par år. Jag tvivlar på att de någonsin formaterade om den. Med andra ord är det hög tid. Så nu sker det. Hoppas jag inte fuckar upp. Kommer jag inte tillbaka mer så vet ni varför. Inte för att jag inte skulle ha tillgång till dator någe mer utan för att jag skulle skämmas för mycket för att någonsin mer visa mig online.

Håll i hatten.
 

Min sambo - en riktig mjukis?

"Den nye mannen - en riktig mjukis" heter en artikel på aftonbladet.se idag. I den nämns Måns Zelmerlöw och Ernst Kirchsteiger som exempel på en mjukare man som kan prata om känslor och filosofera över livet. I motsats till machomannen med prilla under läppen och som förväntar sig att maten ska stå på bordet när han kommer hem.

Detta får mig osökt att tänka på min egen mjuka man. Han är man ut i fingerspetsarna, men saknar helt machogenen. Och tacka f*n för det. Han har aldrig spelat fotboll. Han bygger inte ölmage "för att det är pondus". När polarna garvar rått och manligt åt f-ordet blinkar han bara förvånat. Vi tjafsar aldrig om hushållsarbete. Snarare kan jag ibland känna dåligt samvete för att jag gör för lite hemma. Välsigne honom, han tittar inte ens på tv-sporten. Bara det är ju anledning nog att ge honom kapstatus. Ja, avsaknaden av machofasoner är definitivt en av hans bästa kvaliteter.

Enda problemet med min fantastiske karl är att jag aldrig kan delta i tjejgängets gnäll över män som aldrig diskar, som rapar högljutt vid matbordet, lämnar toalocket upprest och som inte ser när de färgat håret. Min sambo ser direkt bara jag har en ny färg på ögonskuggan. Till alla singeltjejer därute: en meterosexuell man is the way to go.
 
 
 


Fall Out Boy live i Glasgow i oktober!!

Det har legat som ett mjukt täcke av lycka över hela den här helgen. Den 21 oktober far jag till Glasgow för att se Fall Out Boy live!! De har tre futtiga spelningar inbokade i år, alla  i UK. När jag fick nys om det messade jag lillasyster ögonböj och vi hade lite gemensam andnöd innan vi lyckats klicka till oss varsin biljett. Hur vi ska ta oss dit blir en senare fråga, men Ryanair flyger till Glasgow så det ska nog lösa sig. Lyckan är total.
 
I've got headaches and bad luck but they CAN'T TOUCH ME, no. Inte nu längre.
 
 

Nånstans där framme tänker jag stå. Sweet.
 

Tomatsoppa och mozzarellagratinerad bruschetta

Det är väldigt sällan mat ser fräsch ut på bild. Linda Rosing och Blondinbella är bloggare som nästan tvångsmässigt lägger ut bilder på allt de stoppar i sig. Hälften av gångerna ser maten ut som något som redan ätits en gång. Allt annat än aptitligt, med andra ord.

Men igår överträffade jag mig själv så till den milda grad att det bara måste dokumenteras. Tomatsoppa och mozzarellagratinerad bruschetta. Soppan var god (svårt att misslyckas med tomatsoppa) men det sistnämnda en ren fröjd. Min sambo såg på mig med förnyad dyrkan och menade att jag absolut borde öppna restaurang. Det är det allra bästa med att slita i köket. Det finns någon uråldrig primitiv drift att göda sin karl. Lyckas man i köket är man plötsligt en riktig kvinna.
 


 

Pro ana

Lite surfande på fikarasten imorse ledde mig in på en pro ana-blogg. Pro som i för, och ana som i anorexia. I bloggen skriver en svensk tjej om hur mycket hon hatar sin kropp, hur fet hon känner sig och vilket usel människa hon är som inte kan stå emot frestelser (mat). Enligt hennes BMI är hon gravt underviktig.

Bloggen är till bredden fylld av bilder på Mary Kate Olsen, Nicole Richie och andra superskinny kändisar och modeller. Sådana som ser ut att kunna gå i kras av en vindpust. Dyrkande bildtexter lyder: "Perfekta armar, perfekta höftben och kolla revbenen! Perfektion. Varför kan inte jag se ut så???" Då och då dyker det upp "hoppfulla" inlägg där hon lyckligt beskriver att hon cyklat 5 mil på morgonen och de senaste tre dagarna bara ätit en skiva melon och ett äpple.

Det där har tumlat runt i mitt huvud hela dagen. Smalhysterin. Enligt mitt BMI är jag normalviktig. Jag är kurvig och skulle vara kurvig om jag så droppade till 40 kilo. Så är jag byggd och jag älskar min kropp. Den är ju jag. Trots det kan jag känna att jag påverkas av smalhysterin. Då och då störtar den över mig och jag känner mig som en val. Plötsligt sitter inget i garderoben snyggt och jag funderar på börja vrålbanta. Sluta äta. Hur skulle det vara att bli riktigt fotomodellsmal? Att aldrig behöva dra in magen, aldrig hänga tillbaka ursnygga kläder för att de är för små, aldrig undvika att sitta ner i tajta jeans, aldrig oroa mig för att jag ska se tjock ut när någon har taggat mig på en bild på Facebook. Känner ni igen er?

Jag hade tänkt lägga upp några skinnybilder för att visa hur snedvridet dessa pro ana-tjejer tänker. Men jag vill inte ha det på min blogg. Dessutom flödar bloggvärlden redan över av bilder på pinnsmala tjejer. 
 



Visst är hon fantastisk?

 

Hylexin minskar det mörka under ögonen

En liten uppdatering på ögonfronten. Denna har jag använt ett bra tag nu och jag måste säga att min första besvikelse inte riktigt stämmer. Nu ser jag tydligt att mina mörka ringar under ögonen inte är lika framträdande. Ringarna är kvar, visserligen. Men den mörka färgen är svagare.

Hylexin "hjälper till att minska nedbrytningen av hemoglobin genom att optimera enzymernas aktivitet i vävnaden runt ögonen vilket bidrar till att de blåröda pigmenten tonas ned och försvinner." Den finns bland annat på Kicks, för hutlösa 995 kronor. Köp den därför bara om du är desperat, eller ännu hellre, ropa hem den på E-bay, som jag gjorde.

Jag kommer att fortsätta använda Hylexin. Jag använder den - så klart - tillsammans med mina superba ögonprodukter från Mary Kay och nu är jag nöjdare än nånsin med mina gluggar.
 

Bloggtopp

Rösta på mig! Rösta på mig!


http://www.theguide.nu/bloggtoppen.htm
 

Alla tjejers dröm

Jag har mycket kläder. Mindre än Paris Hilton men helt klart mer än medelsvensson. Tillräckligt mycket för att det ska fordra ett rejält dressing room i vårt nya hus. Sambon verkar med på noterna. Han inser väl begränsningarna hos en vanlig garderob à la hyreshus. Dessutom är han blidkad med ett alldeles eget musikrum, som på sikt kan ersättas av en friggebod. (Allt är "på sikt" när man planerar drömboende. Även vi inser begränsningarna.)

Jag har goolat ihop lite inspiration. Se och njut! Och försök att inte dregla ner tangentbordet allt för mycket.
 


 

 

 

 

 

Shopping på lunchen

Shopping på lunchen igen. Satan. Jag som varit så duktig i att hålla i mina surt förvärvade slantar på sistone. Köpte ett par korta svarta leggins (förlåt Fräcka Fröken..!), ett par supersköna jeansshorts och en vit klänning. Klänningen är en sån där slinkig kort sak. En sån man har en kväll och känner sig som en miljon kronor. Sen kan man aldrig ha den mer för att alla kommer ihåg den. Och för att den är täckt av rödvinsfläckar som aldrig går bort.
 

Min sambo - persiennfascisten

Min sambo har pippi på att dra ner persienner. Han säger att det är för att solen inte ska värma upp vårt hem så fasligt. Men han drar aldrig upp dem igen efter sig, trots att solen passerat runt husknuten. (Kanske är han rädd att nån av grannarna ska ta honom på bar gärning med frukostmackan i handen.) Varje dag när jag kommer hem är det mörkare än i Hitlers bunker och jag får springa runt och dra upp persienner det första jag gör. Jag kan riktigt se hur våra växter vaknar till liv igen när ljuset åter strömmar in. Och gudarna ska veta att de lever en tillräckligt skör tillvaro som det är.
 

Digitalkamera åt Bitten

Det är tur att jag har lite reklam här och där i bloggen. Annars skulle det kanske bli alldeles bildlöst. Jag borde köpa en ordentlig digitalkamera. Luret är att när jag gör något kan jag sällan göra det bara lite lagom. Ett kamerainköp för mig innebär timmar av research. Råd & rön, prylbloggar, recensioner och forumdiskussioner. Allt för att hitta den överlägset bästa kameran för överlägset bästa priset. To much hassle liksom.

Jag vill ha en kamera som:
- är tillräckligt liten för att bo i en kuvertväska på krogen.
- tar bra bilder både inne och utomhus.
- tar bra konsertbilder - det vill säga trots mörker och blinkande lampor
- tar varma bilder, alltså med varma toner (inte med ett filter av kallt blågrått, som min nuvarande gör).
- är billig (åtminstone inte dyr)
- och söt.

Tips som leder till ett lyckat inköp belönas med en stor stark och ett personporträtt på bittens.blogg.se
 
Japp.

Husexpo

Jag och min snubbe var på Husexpo i Stockholm igår. Det en slags permanent mässa med "ett 50-tal fullt möblerade villor och fritidshus från olika hustillverkare", om man ska citera deras hemsida. Ett 50-tal fullt möblerade är väl att ta i. Några av dessa visade sig vara ekande tomma friggebodar som gav föga inspiration för vårt framtida husbygge. Men men.

Jag ska ta det från början. Ett besök på Husexpo verkar vara mer eller mindre obligatoriskt för alla i husbyggartankar. En semesterdag, en billig hyrbil från Statoil och min sambo vid ratten så var även vi iväg. Tyvärr ingick varken GPS eller karta och kompass i den packningen så vi irrade omkring på vägarna mellan Globen och Farsta bra länge innan vi hittade rätt.
Säga vad man vill om huvudstaden, men enkelt att hitta är det inte. Bara för att en väg pekar åt ett håll behöver inte det betyda att det är där man hamnar. Det ska jag lägga på minnet till nästa gång jag sitter hemma framför eniro.se's kartor och tänker "jamen, det här ser ju enkelt ut, det är ju bara raka spåret". Inget är raka spåret i Stockholm.

Hittar man väl till Husexpo kostar det 50 kronor att gå in. Sedan får man traska runt bland husen och inspireras bäst man vill. Det tog ett tag innan jag vande mig vid att det bara var att rycka upp dörrarna och kliva in. I början väntade jag mig halvt om halvt att stiga rakt in familjens Svenssons liv och vardag, med mamma vid spisen och pappa framför Tipsextra. Istället lurade en och annan husförsäljare bakom dörrarna och det var riktigt skönt att få prata med någon istället för att bara bläddra i huskataloger.

Trots det något magra utbudet drömhus hittade vi några detaljer och lösningar som vi gillade. Det var i alla fall tillräckligt för att locka fram snilleblixtarna vi behövde för att få ihop vår drömplanlösning. Väl hemma slog jag mig ner tillsammans med papper, penna, linjal och de slumrande arkitektkunskaperna från gymnasiets bygglektioner - och voila! Nu har vi faktiskt en riktig idé att komma med. Det börjar närma sig dags att begära in offerter från tillverkarna. Så får vi se om vi är lika sugna på hus efter det...

 


Apropå grabbfester och nakenhet

Jag drar mig till minnes en kväll för länge sedan. Omkring åtta år sedan för att vara mer exakt. Under en pågående tjejfest hade killarna i gänget egen fest i grannstaden. Inför kvällen hade de små liven kaxigt proklamerat att de endast skulle släppa in oss brudar på festen var om vi kom i bara stringtrosor. Sagt och gjort.

Efter några glas stursknade vi tjejer till, tog tåget till "deras" stad och fixade skjuts ut till villan där de befann sig. Väl där strippade vi av alla kläder utom stringtrosorna och ringde på dörren. Gissa om vi blev fort insläppta?!

Det var tider det. När jag var ung och vild.


.....................................

Uppdate: Till saken hör att en av grabbarna hade en filmkamera med sig och att det någonstans i trakterna av Linköping fortfarande cirkulerar ett videoband av en handfull tjejer i stringtrosor som crashar en fest i Hjulsbro.
 
 

Grabbfest 2.0?

I lördags var min sambo på grabbfest. Grabbfester är ett bedrövligt fenomen, enligt mitt tycke. Jag har full förståelse för att karlar behöver ses och öva upp basrösterna ibland, utan oss brudar. Jag menar, tjejmiddagar och dylikt är ju hur trevligt som helst. Men grabbfester har något rituellt över sig som retar gallfeber på mig. Det ska planeras och styras upp. Inhandlas plattvis med öl naturligtvis. Deltagarna triggas i veckor innan med e-postkorrespondens innehållande bilder från förra grabbfesten. Ingen ska behöva tvivla på att Detta Är Årets Händelse. The shit liksom. 

I egenskap av kvinna var jag så klart bannlyst från grabbfesten. Istället tillbringade jag lördagkvällen i min lillasysters sällskap. Söndagförmiddagen spenderade jag på en bra film och en god bok. Klockan närmade sig 15 när min sambo äntligen trillade in genom dörren. I sedvanlig ordning tvingade jag ur honom en hopplöst detaljfattig beskrivning av festen. Femkamp, grillning och musik. Och så den där lilla punkten på festordningen jag inte förstår mig på...

Så här va. Någon gång under dessa grabbsammankomster är det alltid någon i gänget som tycker det är en bra idé att ta av sig alla kläder. Sedan hakar nästa på. Och nästa. Detta sker utan undantag varje grabbfest och så även denna gång. Inte bara har jag fått det återberättat för mig, jag har även sett bildbevis (tyvärr, får jag väl tillägga). Min sambo påstår förstås att han inte deltar, utan behåller byssorna på. Han begriper inte lockelsen i att vifta på pillesnoppen inför sina kompisar. Säger han.

Är det här något som gäller exklusivt för min killes kompisgäng (och kanske Jean-Pierre Bardas)? Själv har jag inget som helst behov av att visa snippan för mina tjejkompisar när vi ses. Och jag är hyfsat säker på att den uppfattningen delas av mina väninnor. Jag har också oerhört svårt att föreställa mig att min far och hans generation dansade nakna på sina grabbfester när det begav sig. Men jag kan ha fel. Är detta det nya - och djupt oroande - sättet för dagens män att umgås? Eller är det bara dags att allvarligt se över min sambos bekantskaper?
 
 

Beyonce baby

Ännu ett underbart videoklipp..!

 

Frisyrtips

Orkar du, liksom jag, inte alltid tvätta håret när du borde? Då har jag ett tips till dig. Jag är ett stort fan av den höga knuten och just denna variant är synnerligen bra för att dölja en dålig hårdag. Kommer att rädda mången förtvivlade morgnar framför badrumsspegeln framöver. Frisyren förutsätter dock att du har åtminstone halvlångt hår.

Sätt upp håret i en hög tofs och tupera den till vansinne med en pinnkam. Ta en slinga av håret, vik den i båge ut från snodden, vik in topparna och fäst slingan en bit ifrån snodden. Ju längre ifrån desto större knut, men det beror ju på hur långt hår du har. Det ska se ut som en liten cirkel som balanserar på huvudet när du kommit så här långt. Fortsätt sedan med nästa slinga och fäst den intill den första. Arbeta dig runt snodden tills alla slingor och toppar sitter fast runt om. Jag tuperar oftast luggen och håret närmast huvudet också innan jag börjar, för att få lite lyft. Pryd verket med ditt sötaste diadem (demadem!).

Enda nackdelen är att du förmodligen kommer att strunta i att tvätta håret även nästföljande dag. Och nästa. Fast det ska väl vara bra att inte tvätta håret så ofta?

Katten i hatten 2

Det har varit lite ont om bilder på senaste så här kommer en. Jag är svag för katter med huvudbonader.
 

The Chronicles of Narnia: Prince Caspian



 
Narnia var bra. Inte lika bra som den första filmen, men så är ju ofta fallet. Att se fantasy på vita duken är något alldeles extra tycker jag. Det närmsta man kan komma till barndomens sagoberättande. Dessutom minns jag hur jag och lillasyster brukade sitta fängslade framför serien Narnia när det begav sig.

Men nu var det ju filmen det handlade om. Själva upplägget har vi sett förut. Påminner inte minst om Robin Hood: Prince of Thieves, med Kevin Costner. Långhårig snygging sparkas ut ur sitt hem av svartmuskig elaking med ännu svartmuskigare hejdukar. Flyr till mytomspunnen skog, attackeras av dess invånare och i storslaget tal förenar dem i kamp mot elakingarna. Men istället för Christian Slater och smutsiga karlar i skinnkläder är det talande grävlingar, kentaurer och svärdsvingande möss som sluter upp bakom vår hjälte.

En sak förstår jag dock inte. Varför måste de stackars barnen lämna Narnia och återvända till England varje gång? Där det med all säkerhet regnar stup i kvarten och där pojkarna har runda glasögon och rutiga halsdukar istället för sexiga latinoaccent. Var jag som dem skulle jag knäppa den där Aslan på nosen och vägra

Betyget: tre bajskorvar.



Det hade kunnat bli en stark trea om manusförfattarna inte sjabblat sig i slutet. Susan (den äldre tjejen), som är så stark och tuff och aldrig missar när hon skjuter pilbåge, trillade naturligtvis omkull i ett kritiskt ögonblick och behövde bli räddad av den modige prins Caspian. Det retade mig lite. Men det är ju tur att flickor i biosalongerna runt om i världen inte sitter och får för sig att de skulle kunna klara sig utan ett manligt handtag då och då (med eller utan nystrukna hundralappar). Det blir ett litet avdrag på betyget där alltså.
 

Rörigt biobesök

Biobesöket igår höll på att alldeles gå om intet. Eftersom jag vann en herrans massa biocheckar för en tid sedan skulle jag betala min plats med en sådan. Döm om min förvåning, men checkens datum hade passerats! Hur kan man dela ut ett pris på tio biocheckar om de går ut efter en månad! Ett klagomål till tävlingsledningen är på ingång.

Jag fick helt enkelt bita i det sura äpplet och betala för min biljett. Tror ni då inte att mitt visakort strejkar! Som tur var kunde min gulliga sambo i sin skinande rustning rädda mig med en nystruken hundralapp, så att jag kunde få min biljett. Då passar kassörskan på att röra till det genom att skriva ut dubbla uppsättningar biljetter. Det hela var helt enkelt väldigt rörigt innan vi äntligen fick sjunka ner i biostolarna.

Vad jag tyckte om filmen? Kommer efter lunch.
 


I väntan på kvällen

Det blev en riktig långlunch i solen med mumsig thaimat samt konstant prat om sommarplaner, jobb och bekanta. Tänk vad avslappnande det kan vara att träffa gamla kompisar. De är på något vis ens rötter. Behövs ingen ansträngning att vara kul, trevlig, social och så vidare. Man kan bara vara sig själv och veta att det räcker gott. Har vi varit polare så här länge kommer vi nog vara det några år till liksom.

Nu sitter jag och väntar på min älskling. Vi ska gå på bio ikväll. Att stänga in sig i biosalongen när vädret är strålande vackert är helt i sin ordning, tycker jag. Dessutom behöver jag alla distraktioner jag kan få. Husprojektet är bara inne i vecka 2 och jag är redan urless på allt researcharbete. Ni anar inte hur mycket det är att ta reda på innan man ens kan åstadkomma något handfast. De närmaste timmarna kommer mina tankar dock att befinna sig i C.S. Lewis fantasifyllda värld. På återseende.
 


Lunch med exet

Nu ska jag käka lunch med mitt ex. Egentligen är vi mest gamla klasskompisar. Det var snart tio år sedan vi var ihop. Men det låter så mycket mer raffinerat på det här viset.
 

Märkliga pojkar, märkliga män

Min vän Malin träffar de mest märkliga karlar. Varje gång vi ses får jag en uppdatering med de senaste raderna i hennes singelsaga. De här stunderna är verkliga höjdpunkter i min tillvaro. En källa till ständig förundran. Hennes dejtingliv är som en film av Tim Burton. En snubbe har suttit i fängelse för vapenvägran (ofrivilligt, egentligen låg han på sjukhus med kallbrand i ett finger). En annan lämnade sitt gangsterliv för Israel, kom hem som kock och driver nu en framgångsrik restaurang. En tredje har dreads och kör taxi. Bara det liksom.

Min favorithistoria är ändå den om den bipolära unge mannen som ständigt är på jakt efter nästa kick. Vi kan kalla honom Benny. Benny har enligt uppgift skägg och långt hår som alltid spretar åt ett bestämt håll. Han gör sånt som att åka till Stockholm och bestämma träff med tre personer, samma klockslag i olika delar av stan bara för att göra livet lite mer spännande. Han lurar med Malin till Bratislava utan att ha några pengar med sig. Han lämnar matlådor utanför hennes lägenhetsdörr. Han köper rosor för tusentals kronor till henne. Han åker på nattliga utflykter till Berga (en invandrartät stadsdel från miljonprogramstiden), som han påstår är Linköpings L.A., bara för att röka en cigarett. Han spontanköper tre lägenheter på ett bräde, renoverar och säljer dem när han tröttnat.

Just nu befinner sig Benny på resande fot. Innan han åkte sålde han allt han ägde och bytte namn. Malin vet alltså inte vad han heter numera. Benny? Hur som helst, han och en vän flög till Turkiet, köpte en bil och håller nu på att bila till Kina. Från Turkiet. De ljuger sig via ambassader in i länder som är mer eller mindre stängda för omvärlden. Jag hoppas verkligen att han inte blir fast i något fängelse i Kirgizistan, utan kommer hem igen så att jag får nöjet att träffa honom. Finge jag lära känna den här unge mannen skulle jag förmodligen få tillräckligt med material för att spotta ur mig nästa stora generationsroman. 
 

Kategorier

Se där. Då har man kategoriserat sina blogginlägg då. Med tanke på att jag tilltalas så av ordning och reda (reserverar mig för vissa undantag) är det underligt att jag inte tagit tag i detta tidigare. Nu ska jag bara dona ihop en vettig header och en profiltext så är detta är riktigt respektabel blogg.
 

Det är därför jag aldrig solar solarium


 

Hus hus hus

Ledsen att jag dragit ner takten på inläggen den senaste veckan. När jag inte jobbar uppfylls mina tankar av vårt kommande (mar)drömbygge. Varför kan inte nån lämplig person tröttna på sin fantastiska sekelskiftesvilla på landet och sedan sälja den till oss billigt? Så kan vi roa oss med skojsiga renoveringar istället för husgrunder och vvs-installationer.

Ett tips till dig som bygger nytt, bygger till, renoverar eller bara är allmänt husnyfiken: www.byggahus.se. Där finns all info om allt som har med bygge att göra, inklusive ett gediget forum fyllt av okunnigt folk (jag) som frågar och kunnigt folk som svarar. Var hämtade man sina kunskaper innan Internet fanns?
 

Vackra pojkar, vackra män...

Ni kommer väl ihåg Rikard Wolffs gamla dänga? Den börjar jag omedelbart humma i huvudet varje gång jag ser grabbarna i Gossip Girl. Termen "ögongodis" har väl aldrig passat bättre? Titta bara!
 
 
 
Ibland roar jag mig genom att besöka perezhilton.com. Egentligen är det mest för bildernas skull, för jag har sällan tålamod att krångla mig igenom de kvasiambitiösa textinläggen. Sen håller jag förstås också utkik efter skvaller om Pete Wentz och Asslee Simpsons förehavanden. Det här fick mig dock att sätta päron-Lokan i vrångstrupen imorse. Chuck och Nate canoodling? Helt plötsligt ackompanjeras hummandet i mitt huvud av alldeles fantastiska syner. Kan ni tänka er en hetare förening? Vackra pojkar, vackra män...
 
 

Bilder från spelningen

Här kommer lite bilder jag snott.


På restaurangen, innan det började vrålregna.
 

Min hunkiga älskling...
 

Guitar face. 
 

Vi mådde i publiken.
 

Dagens husskörd



Sen beslutet om husbygge fattades har jag beställt hem tonvis med huskataloger i förhoppningen att vi endera dagen ska hitta vårt drömhus i någon av dem. Därför landar varje dag en handfull tjocka kuvert på vår hallmatta. De kommer från hustillverkare fyllda av löften om nybyggarglädje och lantlig bullerbykänsla. Idag låg där dessutom ett från CSN, som för att påminna mig om att jag i tider för huslån inte ska gå och glömma bort den nätta lilla summa jag redan är skyldig staten.

Samtidigt som huskatalogerna rasar in plöjer jag Internet på jakt efter öppna planlösningar, spröjsade fönster och vita knutar. Ett digert arbete. Det renderar en daglig skörd av omkring ett dussin utskrifter för oss att gå igenom framåt kvällskvisten. Utöver katalogerna. Just när jag pustade som mest över detta insåg jag att ett sådant här projekt definitivt kräver en pärm. En pääärrm! Med register, plastfickor och färgglada flikar. Så underbart. Projekt som kräver en pärm är ju per definition av godo.
 

Lördagens spelning/besök i Vadstena

Ännu en bra helg att lägga till handlingarna. Besök på favoritrestaurangen Riva, oväntad påhälsning från luleåborna med vovve och den återkommande promenaden i regnet.

Höjdpunkten var dock lördagen. Då drog det ihop sig till scendebut för min sambo med nya coverbandet. Platsen var en charmig krog i lilla sommarstaden Vadstena. Publiken bestod med andra ord av den hemvävda lokalbefolkningen. Människor som kvällen till ära dammat av sina gamla hårdrocksminnen, letat längst in i garderoben efter sina mest glammiga kläder och hungrigt begett sig ut i natten. Eftersom jag var föga lockad av tanken att stå ensam i publiken hade jag lurat med mig min kompis Malin. Vi passade på att göra det till en helkväll med middag innan och utgång efteråt.

Redan på restaurangen blev det uppenbart vilken liten stad Vadstena är. Folk satt tillsammans i dussinet runt borden, hejade och hojtade på varandra och alla verkade känna alla. Det hela påminde närmast om ett enormt släktkalas. Malin och jag var de oinbjudna gästerna som smugit sig in bakvägen. Kusinerna från stan, de som ingen känner. Folk stirrade på oss tills jag trodde ögonen skulle trilla ur huvudet på dem. Maten var dock utsökt och uppmanar definitivt till fler besök.

Inne på krogen, när spelningen drog igång, kom vadstenaborna till sin rätt. Stället var fullpackat av människor som hoppade, dansade och skrek med i låtarna. Min sambo var i vanlig ordning kvällens mest lysande stjärna och levererade det ena överdjävulska gitarrsolot efter det andra. Jag var förstås mäkta stolt. En mer nedtonad anledning till att jag gärna närvarar vid hans spelningar är för att demonstrera för eventuella groupies att han minsann är upptagen. To claim my man. Så att säga. Jag tror att det vid denna spelning behövdes mer än nånsin.

När de sista tonerna klingat ut for jag och Malin tillbaka till tryggheten och anonymiteten i Linköping. Planen var ju att gå ut, och det gjorde vi också. Men det blev mest en förvirrad avslutning på kvällen. Jag tappade bort Malin nästan genast. Par som jag trodde skulle hålla sams bråkade, och par jag trodde skulle bråka höll sams. Jag värmde dansgolvet någon timme med två polare, tillika de mest dansanta gossar (var får de all energi ifrån?) jag någonsin haft turen att lära känna. Sedan tog jag taxi hem.
 
  


Min vän och vapendragare Malin var kvällens chaufför.
Och fotograf. Kan hon bara hosta ur sig några bilder
från spelningen lägger jag ut dem här.
 
 

Fina små djur säljes dvärg vädur hamster marsvin

Jag älskar text. Ord och meningar. Det är ett av de få områden där jag möjligen kan anklagas för att vara en bakåtsträvare. Det pubertala skrivsätt som sms-generationen krystat fram gör mig med andra ord alldeles kallsvettig. Sådant som "jag e på väg" får mina tånaglar att krulla sig.

Missförstå mig rätt, jag är ingen språkfascist. Även om jag finner nöje i att vrida och vända på ord tillhör jag inte skaran som blir blöt i trosorna av semikolon. Små slarvfel kan alla råka ut för och jag kan faktiskt smälta en hel del i kreativitetens namn. Svordomar i varje mening kanske inte är bästa sättet att krydda sitt språk, men gärna slang eller för all del egna hittpåord - jag har högvis med sådana själv. Att bryta mot skrivregler, vilket jag själv gör jämt och ständigt, är också helt okej. Men man ska göra det medvetet och med lite finess. Med ett syfte. Inte för att man inte begriper bättre. Då finns det så många andra mer lämpliga forum att uttrycka sig i.

Tyvärr är det många bloggare som struntar i det. Folk vars språkliga och grammatiska färdigheter befinner sig på schimpansnivå. De gör glada ihågen slarvsylta av varje inlägg de komponerar. Vissa bloggar kan jag bara inte läsa utan att få lite kräkssmak i munnen. Som Linda Rosings till exempel - en orgie i felstavningar, svajande interpunktion och isärskrivningar. Isär skrivningar. Det är för bedrövligt. Annars gillar jag Linda. Faktum är att jag nog tillhör en av de få personer i landet som aldrig haft några problem med Linda Rosing. Visserligen såg jag aldrig Big Brother och förskonades därför från hennes göranden och nuppanden i tv, som ju satte ribban för folks uppfattning om henne. Vad jag vill få sagt är att jag gärna läser hennes blogg. Men att jag inte kan låta bli att kisa lite när jag läser den. Och hålla mig hårt i skrivbordskanten.

På ett sätt tycker jag det är lite härligt att bloggar ger möjlighet för vem som helst att utrycka sig. Så klart. Jag menar, jag är ju ändå en fin människa. Men min oavoga inställning till textslakt kan jag inte blunda för. Den är anledningen till att jag sällan surfar upp nya bloggar att läsa. Risken är för stor att jag landar hos Mimmi, 17 år, som "e helt craaaazy o bara älskar att shoppa" och skriver sånt som "ida har ja träffat pelle o de va zuuuuperkul o se han igen.!!!!!!" Lär de sig ingenting i skolan längre? Horribelt. 

 

 
 

I solen med sushi och husprat

Nu är det så trist på jobbet att klockorna stannar. Alla kollegorna räknar ner dagarna till semestern. "Sex dagar kvar!" och "Bara en dag kvar nu!" Själv har jag så många dagar kvar att jag inte ens idds räkna efter. Gjorde jag det skulle jag förmodligen deppa ihop.

Igår kväll åkte jag och sambon på utflykt. Köpte med oss sushi, bröd och hummus, och stuvade i oss alltihop sittande på en brygga vid slussen utanför stan. Kanske hade min älskade läst gårdagens inlägg om hans ätfobier och ville bevisa motsatsen. Mysigt var det i alla fall. Vi pratade hus och schasade bort ankor medan solen toksken. Det mesta i vårt liv handlar om hus just nu. För att gå vidare och söka bygglov måste vi å det snaraste besluta oss för vilket hus vi vill ha och vem som ska bygga det. Sen blir det till att dra på sig finskjortan och trava till banken för att med mössan i hand be om ett banklån.

Eftersom vi båda är ena riktiga blåbär när det kommer till husbygge vill vi helst hitta ett färdigt kataloghus som kräver så lite ändringar som möjligt. Men trots den uppsjö av hustillverkare och husmodeller som finns (ni anar inte) är det knivigt. Husen är antingen för funkiga, för tråkiga, för fyrkantiga, för intetsägande, för små eller för stora. De flesta känns bara inte som oss. Dessutom ska man ju gärna kunna bo i huset ett antal år efter inflyttningen. Det innebär att vi inte bara måste klura ut vilka behov vi har just nu, utan även vilka behov vi kan komma att ha om tio år.

Hur stora hus har ni? Jag vet åtminstone två husägare som påstår sig vara hängivna läsare av min blogg, så minst två svar borde jag få på den frågan. Huh???
 


Typexempel på hus som vi inte vill ha. Svärfar skulle få en
stroke om vi slog upp ett sånt här på hans mark.
 

Det omoraliska i att äta

När jag ändå är igång och avslöjar egenheter kan jag passa på att outa min sambos. Han har djävulska issues när det gäller att äta/bära/synas med onyttigheter på offentliga platser. Inköp av exempelvis en chipspåse i en mataffär måste maskeras med andra matvaror. Eventuellt smågodis inför en biokväll myglas ner i min väska innan vi lämnar butiken. Och att bära omkring på läsk och popcorn är inte att tänka på. "Det visar att man faller för frestelser och är svag som människa" menar han. Istället tvingas jag bära på det tills vi är i skydd av biomörkret. För jag har ju inga problem med att vara svag som människa om det innebär att jag får sätta i mig en hink biopopcorn.

MacDonalds drive thru ska vi inte tala om. Vi är inga frekventa donkenbesökare, men det händer ibland att lättillgängligheten kompenserar de slokande pommesarna. Och just drive thrun representerar för min sambo det mänskliga förfallets högborg. Han vrider sig som en mask i sätet av obehag och det blir svarta gummistreck i asfalten när vi gasat därifrån med skammen i bakrutan.

Häromdagen inträffade just det. Jag övertalade honom om att åka och storhandla direkt efter jobbet, med ett stopp i ovan nämnda tjockisfil. Min sambo var sedan tvungen att vänta och äta sin burgare parkerad på Icas kundparkering. Att kombinera hamburgerätande med ansvarsfull körning är nämligen i stort sett omöjligt. Olyckligtvis valde han en burgare i låda till skillnad från en inslagen i papper. Det vet ju varenda människa att det resulterar i att salladen trillar ner i knät och dressingen rinner längs armarna. Till saken hör att han alltid äter glass med pappret kvar kring pinnen. Att svulla flottig burgare i dagsljus var därför en prövning för honom. När en bil dessutom stannade alldeles intill vår bara en meter ifrån honom och hans havererande måltid höll han på att gå upp i limningen. Jag har aldrig sett en människa sluka en hamburgare så fort.

Det ironiska i sammanhanget är att han är så smal. Med 50 kilos övervikt skulle jag också tveka innan jag slickar dressing på stan. Tyvärr är det ju så. Men han tillhör en av de få karlar i min ålder som inte bär omkring på en begynnande ölmage. 

 

 

May I smell you?

Jag har en jäkla ovana. Jag blir alltid påmind om det när jag, som igår, är ute och joggar eller promenerar. Jag luktar på folk. Helt reflexmässigt. När jag möter människor måste jag lukta på dem genom att liksom fånga upp vinddraget när de passerar. Jag gör det bara med vackra människor - min näsa diskriminerar hejdlöst, men både män och kvinnor. Det låter inte som något stort problem, om än inte något man kanske basunerar ut på öppen gata (bättre då i en blogg...). Problemet ligger egentligen i de grova missräkningar som ibland inträffar. Inte alla vackra människor luktar gott, särskilt inte i joggingspåret.

Är det någon mer än jag som har den här delikata lilla egenheten?
 

Börja träna!

Jag hyser ett enormt medlidande med människor som aldrig upptäckt tjusningen med träning. Är nyss hemkommen från en timmas jogg runt ån här i stan. Endorfinerna strömmar i kroppen och ögon och näsa är fulla med omkomna flygfän. Underbart!

Träning är en rätt stor tårtbit av mitt liv. Var länge en inbiten hästtjej (alla som pysslar med ridning vet vilken kanonträning det är) och slutade strax innan jag tog studenten. Raskt kom ryggvärken som ett brev på posten. Efter cirka halvåret med värktabletter, sjukgymnastik och elterapi (japp!) konstaterades att jag har ett ryggfel som gör mig sned och allmänt ranglig. Enda sättet att hålla det stången är träning. Sen dess har jag tränat som om jag hade eld i baken. Under en period styrketränade jag fem dagar i veckan och gick upp nästan åtta kilo i bara muskler. Kände mig som G.I. Jane.

Nuförtiden tränar jag allt möjligt. Favoriten är bodypump - särskilt när Nautilus egen hottie Tobias instruerar. De senaste paret veckor har träningen dock bara bestått av promenader i regnet ute på landet (vårt blivande kungarike!). Jag tränar nämligen ALDRIG om jag inte har lust. Det skulle ta död på hela idén för mig. Ikväll lockade dock det fina vädret ut mig - och ungefär hälften av stans övriga invånare. Jag var inte riktigt lika kvick under sulorna som annars så det känns att jag legat på latsidan ett tag. Men skönt var det. Jag känner mig aldrig så sexig som när jag är ute och springer. Tajta träningskläder som smiter åt runt varje kurva (valk), svettig, högröd i ansiktet och helt oövervinnerlig. Inget slår den känslan! Som sagt, jag sörjer de arma stackare som aldrig får känna den känslan.
 

Katten i hatten

Inte för att det behövs idag. Jag är på synnerligen gott humör. Men jag har ett litet trick att dela med mig av. Syftet med tricket är att bli på gott humör, eller allra minst få skratta en liten stund. Varje gång jag känner mig lite deppig eller bara så där träligt avdomnad inför livet tar jag till detta trick. Det är snabbt, pålitligt och kostar mindre än Prozac.

För att ge maximal effekt krävs en liten konstpaus. Scrolla därför ner långsamt.




















Lite till....



















Snart så....


























I give you... The Cat in the Hat - citrus style.




Funkar varje gång!
 
 

Bygga bo

Och så tog vi de första stapplande stegen mot det som kommer att få saldot på vuxenpoängkontot att stiga genom taket. Husbygge. Hick! Siktet på ett hus på landet har vi haft ända sedan jag förälskade mig i min sambos hembygd. Men alternativen har varit lite luddiga. Köpa gammalt och renovera? Överta gammalt och renovera? Bygga nytt?

För det första verkar husköp vara en segdragen och alldeles för godtycklig process för mitt bristfälliga tålamod. För det andra är mina svärföräldrar inte redo att flytta ur sitt hus än och låta nästa generation ta vid. Eftersom det heller inte är läge att sparka ut någon av de boende i de andra alternativa kåkarna i närheten, föll lotten på nybygge. Så nu har äntligen en konkret plan börjat ta form. Konstigt hur lätt och snabbt allt går när man väl fattat ett beslut. Satt bollen i rullning. Det känns lite som att stå inför ett stort äventyr. Eller ett oöverstigligt jätteprojekt som kommer att ha oss släpandes fram på knä innan det är i land.

Min svärfar är markägare. Ett faktum som både underlättar och påskyndar vårt beslut avsevärt. Lite som i brädspel - "ta fyra steg framåt". Igår kväll åkte vi ut och rekade på de platser där vi skulle kunna slå ner våra bopålar. Svärfar har sett ut tre tomter åt oss: en skogstomt, en sjötomt och en med storslagen utsikt över hela bygden. Första stoppet vi gjorde var jag så till mig i trasorna att jag alldeles glömde bort kamerafunktionen på mobilen. Men på de två sistnämnda tog jag lite bilder. 
 


Nånstans därnere. Hundra meter från strandkanten måste det vara pga strandskyddet, i höjd med huset till höger (som för övrigt inhyser vänner till oss). Träden måste ju sågas ner, väg dras och en brygga angöras. Sen är vi i hamn.
 


Nästa ställe. Bilder tagna med mobilkamera kan aldrig nånsin göra denna utsikt rättvisa. Känslan när vi klev ur bilen var fantastisk. Alldeles tyst, solen är på väg ner och hela östgötaslätten breder ut sig framför fötterna. Svärfar Henrik hävdar att en klar dag ser man en mil bort och inte mindre än fyra kyrktorn. Jag blev lite kyrklig bara av att stå där.
 


Här blir vi grannar med både solnedgången och en omgång bondeägg! Där borta bakom träden bor förresten paret vi härjade hos i lördags.
 

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0