Lilla Bronx

Första offentliga bilden på Bronx Mowgli Wentz. Vilken cutie pie. Pappa alltså. Och mamma ser mest ut som hon skulle behöva tvätta håret.


 

Bitten "D-Fens" Foster?

Ibland blir jag så trött på folk. Så trött så trött så trött, som jag sa när jag var liten och tyckte att livet var besvärligt. Jag arbetar i en organisation där gnäll, tjur och vresighet är kutym. Det är en del av kulturen och den inofficiella arbetsbeskrivningen. På vissa håll säkert ett måste för att antas i gemenskapen. För att få vara med och skvallra i rökkuren. Dela vetekransen på fikarasten.

Eftersom jag tycker att ändlöst gnällande är ett rätt meningslöst sätt att spendera livets stunder är jag en exotisk fågel i ganska många sammanhang. Om någon ringer mig gör jag till exempel alltid mitt yttersta för att vara tillmötesgående och hjälpa till. Och tänk, ibland begår jag till och med den enorma blundern att faktiskt förvänta mig detsamma tillbaka. Inte alldeles sällan slutar det med att jag sitter där med luren i handen och hakan i bordet, en avspisning rikare, och undrar vad jag gjorde för fel. Annat än att vara trevlig och göra mitt jobb. 

Det är tur att dessa händelser endast sker sporadiskt. Annars skulle de bygga upp frustrationen till nivån av Michael Douglas i Falling Down.
 
 

Jul jul strålande jul

Julledigheten har varit underbar. Jag har slappat och hållit mig borta från datorn så mycket jag orkat. Men nu är jag tillbaka i sadeln igen. Åtminstone fram till imorgon kväll när nästa långhelg inleds. Gott.

Det här kan ha varit första året nånsin som jag verkligen verkligen behövde vara ledig. De senaste veckorna före jul var gruvliga. Jag jobbade över varje kväll för att sedan komma hem till en sambo som hålögt stirrade in i laptopens skärm, blind för allt annat än kommande prov och kursmoduler. Med mitt arbetande och hans pluggande reducerades vi till två lätt genomskinliga skuggor som levde parallellt med varandra utan att nånsin umgås. Det går att leva så under en begränsad period, men till slut blir själen så urvattnad att man torkar bort. Jag nådde min gräns någon gång på fredagen veckan innan julafton. I grevens tid.

I grevens tid fick vi också lägenheten städad och julpyntad (sparsamt, men ändå) och julgodiset bakat. I ett försök att plocka poäng hos våra svärföräldrar gjorde jag och lillasyster i ordning söta burkar med hemlagad kola och annat gott att ge bort till dem. Visst blev det fint? Och visst ser de ut att vara gjorda av två väldigt husmoderliga och rediga unga damer? Mer om julen senare.


 

Nu är jag i vecka 24!

Idag seglar vi in i vecka 24. Bäbbilon är nu så stor att den skulle ha en chans att överleva om den föddes nu. Visserligen bara 20-25 procents chans, så jag kniper nog ihop ett tag till tror jag. Andra framsteg så här långt är att bäbisen känner vad som är upp och ner i magen, uppfattar och hör skillnad på ljud från omgivningen (till exempel mammas och pappas röst) och har börjat utveckla sitt medvetna tänkande, vilket alltid är bra att ha. 

Den väger cirka 550 gram och är ungefär 30 cm från huvud till fot - som en skollinjal. Om man slår ihop bäbisens vikt med vikten på moderkaka och fostervatten får man min totala viktuppgång så här långt. Tjusigt va? Det låg på nollan bra länge, men efter ett par julbord satte det lite fart. Får se om jag inte kan äta upp mig ännu mer i jul.
 

Indiern är åter


 
Nu är hon hemma igen, finaste Malin. Hon läser till socionom och har varit i Indien hela terminen. Om ni tycker hon är brun på bilden skulle ni se hur hon ser ut nu. 

Hemkomsten firades med överraskningsfest. Närmaste vännerna samlade ihop sig, smög hem till Malins föräldrar och dukade upp middag. Hon själv var utlurad på promenad och ovetande om intrånget. Medan vi väntade på att hon skulle komma tillbaka igen knölade vi ihop oss i vardagsrummet. Överraskningar gör mig alltid helhispig och jag var på vippen att kissa på mig av spänning. Inte blev det bättre av ett falsklarm när en förlupen grannen plötsligt tittade förbi. Men så kom hon äntligen och hon blev givetvis jätteglad och förvånad över att hitta oss där.

Det blev en mysig kväll med god mat och massor prat. Malin, som är snackeglad även i vanliga fall, var i sitt esse och höll hov med anekdoter och berättelser om allt hon upplevt och varit med om. Det är gott att ha henne hemma igen.
 

Julstädning

Dan före dan före dopparedan och vi har äntligen städat rövarkulan därhemma. De senaste veckorna har sambon och jag varit så gruvligt upptagna och stressade över jobb och skola att vi inte hunnit vare sig städa eller ens hålla ordning efter oss. Julpynta ska vi bara inte tala om. För mig har hemmet bara varit en plats att sova och en slags tillfällig anhalt på väg till nästa möte. Sambon, som pluggat sig blå i huvudet för att hinna med det sista innan examen, har istället varit instängd hemma dygnet runt. Han har bara resolut skjutit undan alla prylar och grejor lagom mycket för att kunna ställa ner laptopen, några böcker och en kaffekopp.

I helgen var det med andra ord brännande angeläget att städa. Särskilt om vi ville plocka fram adventsljusstaken innan julafton. Stället var så dammigt att vi var tvungna att damma för att kunna damma. På riktigt. Men vi kavlade upp ärmar och byxben och högg i. Till och med skurade golv. Det visade sig att vi har en riktigt fin lägenhet under allt damm och elände. Det hade jag glömt bort. Men nu lyser stjärna och stake i fönstret och röda julduken ligger tjusigt på matsalsbordet. Skönt. Och bara två arbetsdagar kvar innan julledigheten. Ännu skönare.
 

Att kallprata eller inte kallprata (the sequel)

Gårdagens dilemma inträffade oväntat i ny kostym på väg till jobbet imorse. Denna morgon var det inte en avlägsen arbetskamrat utan en för mig okänd tjej, med sladdrig kjol och brun mockaväska. Hon kom girande över ett övergångsställe (till fots då) just som jag passerade på trottoaren intill. Jag såg redan innan vad som var på väg att ske, men lyckades inte avstyra det hela. Vi hamnade givetvis sida vid sida.

Jag som redan höll en hög fart tänkte att "henne knatar jag snabbt ifrån". Olyckligtvis tänkte hon likadant. Och olyckligtvis höll våra respektive maxfarter exakt samma hastighet. Jag var sen till ett möte och hon hade lika bråttom. Till bussen, skulle det senare visa sig. Min eventuella nedsättning på grund av magskump och bristande kondition kompenserades av hennes alldeles för höga klackar och veka vrister.

Till en början utgjorde vårt ofrivilliga sällskapande ingen större olägenhet då trottoaren var bred. Värre blev det när vägen smalnade av och vi fann oss axel vid axel, envist stressande i takt. Så traskade vi i gott och väl 100-150 meter. Oerhört obekvämt. Att kallprata var givetvis inget alternativ. Inleda konversation med en främmande människa en mulen morgon på väg till jobbet? Det gör man bara inte.

Räddningen blev till slut en välstajlad mammafigur med barnvagn som kom emot oss (välsigne alla morgonpigga lattemammor!). På kjoltjejens sida av trottoaren. He he. Hon var alltså så illa tvungen att slå av på takten och släppa fram det mötande ekipaget. Varpå jag kunde traska vidare ett par meter framför henne. Men jag kände hennes flås i nacken ända tills vi passerat nästa busshållplats, då det plötsligt upphörde. Till slut.
 
 

PS. Jag hann till mötet.
 

Afterwork!

Ikväll blir det afterwork med gamla jobbagänget. VTI-style. Nykter. Vilket är en paradox bara det. Får se hur det går. Sist drack jag så många söta alkoholfria att jag blev hög av bara sockret.
 

Att kallprata eller inte kallprata - det är frågan

Jag blir stel av fasa när jag ser någon ytligt bekant närma sig på stan. Blicken irrar och pulsen skenar. Känner vi varandra tillräckligt väl för att hälsa? Är det inte lite barnsligt att inte hälsa? Måste jag - ack och ve - stanna och prata? Allt som oftast pågår denna enmansdebatt i mitt huvud ända tills personen passerat utan att vi hälsat på varandra. Och jag kan pusta ut.

Detta bottnar i min allmänna motvilja till kallprat. Samma motvilja som infinner sig när jag springer på en vän på Ica en söndagkväll när Gossip Girl väntar där hemma. Eller som ikväll, när jag ofrivilligt råkar slå följe med en mycket avlägsen arbetskamrat. Ni vet när man på kvällen lämnar jobbet samtidigt som någon man aldrig pratat med, utan på sin höjd nickat hemtrevligt åt i korridoren. Han håller värdigt upp entrédörren åt en, man tackar för artigheten och gör samma sak för honom i nästa dörr (varför har alla kontorsbyggnader dubbla entrédörrar förresten?). Sedan inser man att han ska åt samma håll som en själv. Satan.

Helt oförberedd står man inför dilemmat att dra benen efter sig och släppa före den andra, alternativt skynda på stegen och gå ifrån honom. Det finns inga enkla lösningar här (bortsett från att välja en annan väg hem, vilket jag gjort vid åtminstone ett par tillfällen). Risken finns alltid att den andre väljer samma alternativ som en själv. Och då finner man sig likt förbannat sida vid sida med varandra. Och inte kan vi väl bara gå där intill varann och inget säga? Eller kan vi det? Måste jag säga något? Kommentera det kalla vädret och hur snabbt veckorna går? Låtsas att jag glömt mina vantar på kontoret, svära lite och le ursäktande, vända om och sedan trycka bakom en pelare tills han hunnit en bit på vägen.

Att vara en (o)social varelse är ett aber ibland.
 

Kattskalv

I natt har det varit jordskalv i Skåne. Känns exotisk då lilla Sverige vanligtvis är förskonat från sådant. Tydligen kändes det så långt norrut som ändå uppe i Norrköping. Skalvet ska ha inträffat tidigt imorse. Jag låg och sov - naturligtvis. Men sambon, som är på upploppssträckan i sina studier denna vecka och var uppe och pluggade hela natten, var nog vaken men verkade inte ha känt något.

Nyhetsmorgon i tv4 tog givetvis tillfället i akt att blåsa upp händelsen stort. De intervjuade geologer och diverse "vittnen" hela morgonen. Roligast var tanten från Päronvägen i Lund. På frågan om hennes första tanke när hon kände skalvet svarar hon att hon trodde det var katten som kräktes upp i hennes säng. De måste ha ena sjuhelvetes katter i Lund. 
 
 

 

Ja till dig, nej till dig

Den anställning jag har nu är min första tillsvidaretjänst. Bakom mig har jag ett par tre hundår av vikariat, projektanställningar och ett och annat riktigt magplask. Under min livstid har jag sökt säkert uppåt 200 jobb. Jag skulle kunna göra stans största majbrasa med alla nej-tack-vi-har-anställt-någon-annan-brev jag fått genom åren. När jag kände mig som futtigast brukade jag ibland tänka att den dag jag själv får sitta och välja bland ansökningar har jag lyckats. Det ögonblicket har tydligen kommit nu.

Jag fick med mig en tjock bunt papper hem i fredags. Nära 60 ansökningar till mitt mammavikariat. Omkring 60 personer som under ett halvår vill låna mitt jobb när jag är hemma och leker mjölkmaskin och tittar på Oprah dagarna i ända. Jag såg verkligen fram emot att läsa igenom dem och äntligen få prova ut stolen på andra sidan.

Det var skojigt i ungefär fem minuter.

60 ansökningar innebär nämligen också 60 mer eller mindre hoppfulla förfrågningar om att välja "just mig". Och en hel drös säljande/bedjande formuleringar som jag känner igen så väl från mina egna ansökningar. Dessutom dök det upp flera nära och kära i den där tjocka bunten papper. En och annan som jag inget högre önskar än att se på ett nytt jobb. Eller ett jobb överhuvudtaget. För varje timme av läsande som passerade, med en stadigt växande nej-hög och en inte lika stadigt växande ja-hög, kände jag mig allt mer beklämd. Och allt mer tacksam (och förundrad) än någonsin över att jag befinner mig på det jobb jag har. 
 

Nyårsplanering

Åter från en nyårsplaneringslunch med brudarna. Bäbisen trängs med en massa thaimat och jag är sömningare än någonsin av all mat. Känner på mig att det blir ett ypperligt nyårsfirande i år. Skönt att för en gångs skull ha planerna för aftonen färdiga i god tid. Och slippa sms:a runt till folk och fä i mellandagarna för att hitta en lämplig fest att våldgästa.
 


Blöta skor

Ett säkert vintertecken är när skorna får snuva på väg till jobbet.
 

 

Bitten anno 1984

Ett kanske bättre sätt är att kika på hur man själv såg ut som liten. Här är jag. Lockig lintott med ont i magen. Jag har typ samma kroppsprofil nu som då.


 

Så kan "liten" se ut färdigbakad

Det finns ju en uppsjö sajter på webben där man kan laborera med bilder på sig sjäv. Prova kläder, frisyr och smink, och se hur man kommer att se ut som 80-åring. Det är nästan alltid skojigt och dessutom ett utmärkt tidsfördriv. www.makemebabies.com är sajten som gör anspråk på att kunna förutsäga hur våra barn kommer att se ut. Roligast är ändå att pojken (till vänster) har mina öron - exakt. Utan att mina öron ens syns på bilden jag använde. Tänkte att jag skulle ta en bild av mina öron, men det behövs inte. De ser ut precis som nedan.


Elektronikpanik

De senaste dagarna har jag av och till pendlat mellan hysteriska utbrott och djup förtvivlan. Orsaken är hemmets utbud av elektroniska apparater. Eller själva utbudet är det väl inget fel på egentligen. Vi har allt det där som hör till den moderna människans livsnödvändigheter: tv, dvd, dator, stereo, wakeup light, popcornmaskin. Problemet är skicket dessa prylar befinner sig i. Eftersom varken jag eller sambon har något egentligt teknikintresse och hellre lägger pengarna på annat har saker och ting sakta förfallit hemma hos oss.

Tv:n
Härstammar från cirkus 1985. Givetvis en tjocktv. En svart så att man inte ska råka undgå att se lagret med damm ovanpå. Fjärrkontrollen försvann någon gång under nittiotalet och på den vi använder nu fungerar endast två knappar. Givetvis hänger den ihop tack vare ett tjockt lager tejp. Strömbrytaren på tv:n är trasig varför den alltid måste stå på standby. Inte bara strider det mot våra miljöambitioner. Det ställer också till väldiga problem när vi har gäster som vill vara artiga och stänga av tv:n efter sig. Då går den inte att sätta på igen förrän man tryckt på knappen ungefär ett femtiotal gånger. Och just det, bakstycket på fanskapet är löst också.

Video
Jag vet, vem tittar på videoband. Men eftersom vår tv är så gammal har vi ingen fräsig hårddisk att lagra tillfällig skit på (typ Boston Tea Party som går så sent på kvällarna att jag sällan orkar hålla mig vaken länge nog för att se det). Hur som helst har en av knapparna nyligen lagt av. Just det - playknappen. Sopptippen nästa med andra ord.

Stereo
Är av modellen cd-växlare som var så poppis för några år sedan. Problemet är bara denna skramlande växlare lever sitt eget liv och spelar de skivor den själv tycker är bra. Det är alltså en ren slump när den faktiskt plockar upp den skiva man vill att den ska spela. Vidare, ena kassettbandluckan går inte att stänga utan hänger på vid gavel mest hela tiden. Och volymknappen. Volymknappen. Om man så mycket som funderar på att röra den åker volymen upp i 200 decibel och spräcker trumhinnorna på alla i rummet.

Dator
Har jag ju redan begnällt mig över här på bloggen. Den är från 2001, vilket är stenålder i datorvärlden. Trots omformatering, utökat RAM-minne och dylika åtgärder är den bara seg. Seeeeg.


Jag är ett hårsmån ifrån en total melt down där jag utan omsvep lägger alla mina besparingar på en sprillans ny elektronikpark därhemma. Alternativ säger upp lägenheten och flyttar ut till en stubbe i skogen.
 

En till kik på "liten"

Lillasyster, som är gravid samtidigt som mig (nej, det var inte planerat, vi ringde inte varandra och sa "ikväll skippar vi kondomerna, ok?"), var på sitt tredje ultraljud igår. Normalt får man inte tre ultraljud utan får nöja sig med två, eller i många fall bara ett. Men hon begagnade sig av en privat kvinnoklinik, skrapade ihop hundralapparna de begärde och betalade för en extra kik. Med sig hem fick hon inte bara besked om vilket kön bäbisen har (ett så klart besked det går att få utan fostervattensprov) och dessutom en hel bunt med ultraljudsbilder.

Och det är här stövletten klämmer på Bitten.

Jag och sambon var ju så begeistrade inför utsikten att få en ny titt på vårt eget pyre häromsistens att vi helt glömde bort att be om att få en bild med oss hem. Detta grämer mig ända in i ryggmärgen. Sambon är i vanlig ordning lugn som en tallrik fil och menar att när bäbisen väl anlänt kan vi ta så mycket bilder att den får kamerablixt-epilepsi om vi vill. Men det är ju så lååångt kvar dit.

Här är en av ultraljudsbilderna, som jag helt utan att fråga just snodde från syrrans blogg. Jag tycker det ser som bäbisen har såna där night visionbrillor på sig. Jag kommer få den fräsigaste systerdottern/systersonen. Word.
 










Slår ett slag för päronet

Förra veckan var det dags att återförenas med brudgänget igen. Denna gång övergav vi Harrys spritkladdiga bardiskar och bokade in mysig tjejafton med mat och prat hemma hos mig istället. Det var samma kväll som jag kom hem från Malmö och jag hann precis städa undan sambon och den värsta röran i lägenheten innan de trillade över tröskeln med famnarna fulla av kassar. Innan jag visste ordet av hade de tagit kontroll över köket. Som alltid i sällskap av denna underbara trio blev det en superkväll. Plockmat i alla dess former och färger stod på menyn; hummus, getost, mozarella, grillad kyckling och chokladmousse var bara några av läckerheterna som passerade över bordet i olika omgångar under kvällen. Helt i sin ordning åt vi alldeles för mycket.

Hur som haver, ända sedan dess har jag haft pippi på päron. Inte hysterisk pippi, som i en gravidcraving, utan vanlig sund pippi. Någon av dem kom nämligen med genidraget att addera päron till vår plockmatsbuffé. (Kan det har varit Therese, som så mästerligt inhandlade alla matvaror, så att vi andra dönickar slapp?) Päronet är en klart underskattad frukt tycker jag. Av nån anledning hamnar den alltid i oförtjänt skugga av äpplet. Därför vill jag denna mörka torsdag slå ett slag för päronet. Givetvis uppskuren i klyftor, så som all frukt bäst bör avnjutas.
  



 

Bloggpremiär för min mage

...eller nu är det väl egentligen bäbisens mage. Eller bäbisens "etta med kokvrå – compact living", som barnmorskan sa under senaste ultraljudet, och kluckade hemtrevligt av skratt.

Ja nu kommer den alltså. Min första magbild. Känns som en milstolpe. Den togs förra veckan, därav noteringen "v. 20" (skrivet med min bästa kajalpenna). Tanken var inte i första hand att lägga ut bilden på bloggen utan den togs i rent dokumenterande syfte. Halvvägsmagen liksom. Men efter att jag illustrerat ett inlägg med denna bild känner jag mig nästan tvungen att dela med mig av min egen kabyss. Den bilden föreställer istället någon annans mage, troligen efter en vända i photoshop. Men oklarheten därom var tillräcklig för att placera kvällskaffet i vrångstrupen på både den ena och den andra, med skärrade telefonsamtal som följd. 
 



Dagens klur: Varför sitter så många usb-portar på datorns baksida? Förstår inte tillverkarna att det blir en strid mot både ryggskott och dammråttor var gång kan måste plugga in sina manicker?
 

Trött i hatten

Idag är jag så trött så trött. Denna gång har det dock inget med pysslingen i magen att göra. Min inneboende måste nämligen ha tagit åt sig av gårdagens frustande inlägg, för det har varit kav lugnt under västen de senaste 12 timmarna. Däremot har min graviditetströtthet på kvällarna börjat ge med sig lite. Det kan låta som ett uppsving, men tvärtom innebär det att jag raskt är tillbaka i gamla vanor med läggdags klockan 22.30. Fast jag vet att det är för sent för mig.
 

En kickboxare har flyttat in

Det som började som försynta vingslag från en skör liten fjäril har förtrollats till vansinnessparkar från en vettvilling med sömnkomplex. En blivande kickboxare har flyttat in i min mage. Det går inte en timme utan att jag får en knuff, ett pet eller en dutt. Antingen sparkar bäbisen i sömnen eller så sover den helt enkelt aldrig. Jag har ännu inte bestämt mig för vilket som är mest oroande. Kanske brås bäbisen på sin farbror, K-1-fantasten. Vilket inte är helt orosfritt det heller.

Häromkvällen var det ett sånt liv på pysslingen därinne att det nästan blev lite läbbigt. Sambon fick flera hårda sparkar i handflatan och gjorde stora ögon. Givetvis kunde jag inte sova, utan fick vackert ligga vaken i mörkret tills den lille behagade lugna ner sig. Observera att jag nätt och jämnt är i 21:a veckan. Hur ska det bli när den blir större och, ve och fasa, starkare?
 


 

Jesus Christ Superstar

Vad gjorde jag mer förra veckan? Det var ju en så hiskeligt skojig vecka att den bara rusade förbi. På onsdagen for vi i alla fall till blåsiga Malmö och såg Jesus Christ Superstar. Jag hade för en gångs skull lyckats med bedriften god framförhållning. Hade biljetterna i säkert förvar redan i mars månad, vilket belönades med platser på andra raden. Vi satt så nära att jag såg Ola Salos porer i ansiktet och fjun på bröstet. Det var blont. Vilket förvånade mig, eftersom jag alltid tänkt mig att det skulle vara mörkt. Vilket förvånade mig ännu mer, eftersom jag om någon borde veta att en människas hårfärg inte alltid är vad den ser ut att vara.

Musikalen var mycket bra. Talangfull sång och trovärdigt skådespel, men framförallt en häftig tolkning. Ola Salo var givetvis som klippt och skuren i rollen som Jesus. Andra starkt lysande stjärnor var Patrik Martinsson, som spelade Judas, och Fred Johanson - Mannen Med Pondus - som Pontius Pilatus. Jag hade dock förväntat mig att bli mer gripen av historien. Att jag inte blev det berodde nog mest på min ovana inför musikaler och teater i största allmänhet. Vi satt så nära att det stundtals kändes oförskämt att stirra på människorna på scenen, när de grät, skrek, förtvivlade och dog.
  
Hur som haver, jag kan varmt rekommendera en tripp till Malmö och Jesus Christ Superstar, om det nu finns några biljetter kvar.
 

Några pressbilder i ungefärlig kronologisk ordning:


 

 

 

 

 

 
 

Pastafest

Nu har jag varit riktigt frånvarande här på bloggen ett tag. Ser att ni tittar in ändå och det uppskattas.

En bild från förra veckans pastafest med kollegorna. Det vore fel att säga att den spårade ut. Det vore att antyda att något otillbörligt inträffade. Det var mest själva konstskapandet som inte riktigt höll den nivå vi tänkt oss. Planen var att med hjälp av lim och allsköns sorters pasta skapa fantasifulla och eleganta tavlor att hänga på väggarna i vårt konferensrum. Slutresultatet blev väl så där. Det har varit väldigt tyst om de där tavlorna i efterhand, så jag misstänker att det är fler med mig som är av den åsikten.
 

Nej, det är ingen femåring som gjort denna. Det är en spik nykter och djupt
koncentrerad vuxen människa (med 220 högskolepoäng på sitt cv).
 

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0