Fortsätter på temat Fäder och deras bilar

Motsatsen till ödet som drabbar min svärfars fordonsflotta hittar vi bekvämt nog alldeles runt knuten. Nämligen hos min egen far. Han kör en Saab av senaste årsmodell. Det är en tjänstebil som han snyggt kan byta ut vartannat år. Han hävdar att han kör tjänstebil för att slippa mecket med att laga bilar som går sönder. Men jag vet att det är för att han vartannat år ska garanteras en ny och fullständigt kliniskt ren bil att köra runt i.

I likhet med sitt hem och allt annat han äger håller min far sin bil i toppskick. Jag ertappar honom ofta med att energiskt borsta bort obefintligt smutseri från sätena. Det skulle utan problem gå fint att inmundiga fil och flingor direkt från gummimattan på golvet. Tänk, jag minns med värme hans bultande stressåder i pannan de gånger han hämtade mig och lillasyster från stallet och vi glatt skuttade in i bilen med leran dinglande från stövlarna.

I somras hjälpte han mig att städa svärfars Peugeot, som jag och sambon i vanlig ordning lånat. Det blev en kulturkrock av episk magnitud. Min far blev naturligtvis fascinerad över den exotiska förödelsen som rådde både inuti och utanpå bilen. Förundrade utrop följde mig allt medan jag fiskade upp tomflaskor, pennor och allsköns bråte från bilens alla skrymlens och vrår. Ordet avfettningsmedel nämndes upprepade gånger. Jag är säker på att upplevelsen kommer att ge virke till mången berättelser runt matbordet i framtiden. Man måste nästan beundra honom. Nästan.
 

Min håriga karl - badrumsfilosofen

"Vad lustigt att ni tjejer tycker om killar egentligen. Jag menar, tjejer är ju så härliga. Ni är alldeles kurviga och mjuka överallt. Och ert fina hår. Och så luktar ni jordgubb jämt. Hur kan bögar välja bort det för en hårig äcklig karl?"

Hehe, mitt nya juicy tube-glans med hallonsmak är mitt bästa lur.


...........................
Update: Detta
 
 

Nu är det officiellt

Nu är det officiellt. Vår förlovningsannons har varit i tidningen. Har inte sett den själv eftersom vi läser tidningen på nätet, men den ska visst vara jättesöt.
 

Min förlovningsring!


 
Sambon sa att jag fick välja precis vilken ring jag ville. Kosta vad det kosta vill. Han var bara lite lite blek om nosen när han sa det. Tur för honom att min smak lutar åt det enkla och stilrena hållet snarare än hollywood-glam med stenar stora som framtänder. Till slut föll jag för en rak modell i vitt guld från Sandström de Wit. Den är så fin. Alla år som återkommande kund på Glitter gör dock att jag fortfarande tror att den ska börja rosta om jag inte tar den av mig varje gång jag tvättar händerna.
 

Det var en gång en trevlig bil - inte nu längre

Vi har ingen bil. Ingen cykel heller, sedan min gick av. Lyckligtvis är svärföräldrarna mycket generösa med att låna ut sina bilar. Idag föll lotten på den lilla svarta golfen - huvudpersonen i det här inlägget. Min sambo får alltid ett lätt glasartat uttryck i ansiktet när han tvingas köra den. Om det beror på den högljutt gnisslande motorn eller på bilens estetiska kvalifikationer vet jag inte. Men en sak är säker. Den här bilen har sjungit på sista versen så länge att ingen längre kommer ihåg hur sången började. Det är uppenbart för alla som ser den eller nödgas komma i kontakt med den. Alla utom min svärfar, som tycker att det är ett alldeles utomordentligt transportmedel.

Till att börja med, bucklorna i karossen är oräkneliga till antalet. Hela bilen tycks liksom ha sjunkit ihop. Snart kommer den bara att vara en trave knöliga metallskivor med hjul balanserande runt om. Interiören i bilen är täckt av en mustig blandning av jord, djurhår, spannmål, motorolja, fett och hudavlagringar - tjockast i taket strax över förarsätet. Lädret som en gång så flott måste ha klätt ratten hänger i ledsna trasor. Ett oväntat gupp i vägen och delar av instrumentpanelen rasar ner i knät på passageraren i framsätet. Naturligtvis är bakluckan av en annan färg än resten av bilen. Själva kriteriet för en skitbil. Och givetvis går bilen inte att låsa. Men det är knappast något problem då potentiella biltjuvar av rädsla för dystenteri förmodligen går långa omvägar runt den.

Skruven i den här historien är att detta inte är min svärfars värst åtgångna fordon. Hans traktorflotta befinner sig nämligen i ett ännu bedrövligare skick. Det fordon som är mest illa däran saknar både dörrar och bromsar, har en skiftnyckel istället för växelspak och ett förrädiskt sönderrostat golv. Förarhytten är en potentiell dödsfälla, men det rör inte svärfar i ryggen. Han kuskar vägarna fram glad i hågen. Och hoppas att inga situationer ska uppstå där bromsar hade varit en bra grej att ha. Man måste nästan beundra honom. Nästan.
 

Var tar all försvunnen kärlek vägen?

Tankarna borde förmodligen kretsa kring ett kommande bröllop just nu. Men jag har fortfarande inte riktigt kunnat smälta att det faktiskt är på allvar. Dessutom blir jag en aning opepp av alla förhållanden som mer eller mindre ljudligt går i kras omkring mig. Här traskar jag i tron att lyckliga par är lika lyckliga som de ser ut på sina Facebook-bilder. Men så seglar plötsligt orden "X and X has ended their relationship" upp i news feeden, följt av ett litet brustet hjärta. Det ser för sorgligt ut.

Inte för att jag tvivlar ett ögonblick på att jag och sambon kommer att älska varandra tills döden skiljer oss åt. Inte för att jag oroar mig. Men jag vet av erfarenhet att kärlek kan dö. Bara tunnas ut och försvinna utan att man ens märker att det händer. Rätt som det är upptäcker man bara att det som fanns inte längre finns. Och att det förmodligen försvann för länge sedan. Ungefär som den sista slatten Loka (älskade mineralvatten!) man sparat till ett speciellt suget tillfälle, men som man visst glömde skruva åt korken på.

Läbbigast ändå är när ett par splittar och går åt varsitt håll. Den man delat tankar, säng och luft med reduceras till en diffus figur i utkanten av både livet och bekantskapskretsen. Och man är nöjd med det.

Jag vill aldrig vara nöjd med att vår kärlek försvinner. Om det vi har någonsin tar slut svär jag att bli som Rose i 2½ Men.
 

Sugig dag

Idag blir ingen bra dag. Det känner jag i hela kroppen. Efter en mentalt påfrestande helg är jag sjukligt trött. Inte orkade jag tvätta håret imorse heller. Nödlösningen blev ett par råttsvansliknande kreationer i nacken. Och de största örhängen mitt smyckeskrin kan uppbåda för att distrahera från det pågående förfallet. Jag är bortom en bad hair day och det är ju sällan bra för humöret. Inte ens vädret, som idag gör ett tappert försök att klamra sig fast i återstoden av sommaren, kan muntra upp mig. Ge mig en säng i ett mörkt rum och jag lovar att återkomma fräsch och leende. Om inte tänker jag sitta här på kontoret och tjura hela dagen. Planera min hämnd på den som bestämde att måndagar ska vara en arbetsdag, att människor kan dö i förtid och att mensvärk inte per automatik leder till sjukskrivning.
 

Knepigt att leva

Imorgon ska sambon och jag på begravning. Det är inget jag tänker gå in närmare på. Men vad märkligt livet är. Det består liksom av en massa små berättelser som rullar bredvid varandra. En är fylld av lycka och framtidstro. En annan lämnar en i andlös sorg. En tredje kan handla om ett par prissänkta skor från Scorett. Det är egentligen bara fokuset som flyttas.

Det är jäkla meckigt att leva ibland kan jag tycka. Undrar om jag en dag kommer kunna luta mig tillbaka i min gungstol och känna att jag har koll? Sådana tankar kan få mig att längta till ålderdomen. Men förmodligen är ålder ingen garanti för lugn i själen. Det känns lite tröstlöst. Jag hade nog som mest koll när jag var fem. Typ. När mamma bestämde allt åt en och största utmaningen var att lära sig skriva alfabetet utan att spegelvända alla bokstäver. Nu är alla beslut så stora och alla sorger så förtvivlade. Till och med glädjeämnena bär spår av oro, för man har ju en  hel lista av saker som kan gå snett. Det var nog bättre förr trots allt.
 

Namn- och ansiktsminne är tecken på hög intelligens

Spinner vidare på inlägget nedan. Jag känner nämligen alltid igen folk. Kan gratulera mig själv till ett ruskigt välordnat minne vad det gäller namn och ansikten. Du behöver inte göra ett speciellt stort intryck för att vara för evigt lagrad i min hjärnas vindlingar. Bara jag har träffat dig en gång minns jag för alltid vem du är. Förmodligen har jag också stenkoll på vem din pojkvän/flickvän är, var du bor, arbetar med och allt annat du väljer att avslöja för mig. Sådant du tar för givet bara är ytligt kallprat som ingen ska lägga på minnet.

Ibland roar jag mig med att rapa upp alla dessa fakta när jag träffar någon för andra gången. "Jomen, det är ju du som heter Bosse, som nyss flyttat till Johannelund och hade en blå Acne-skjorta på dig på krogen förra helgen..." Personen ifråga har ju själv nio gånger av tio glömt bort att han nånsin träffat mig (eller åtminstone att det är jag som står framför honom). Detta skrämmer vanligtvis skiten ur folk. De föreställer sig antagligen att de fått en värsta sortens stalker på halsen. Därför mörkar jag oftast att jag minns dem och ansluter mig till samlingen som alltid tokroligt utbrister "Visst är det knasigt när någon hälsar och man vet att man känner personen, men man kan bara inte placera honom!" I verkligheten händer ju detta aldrig mig.

Kom ihåg det nästa gång du blir för full på en fest och hasplar ur dig till någon till synes okänd person att din snubbes snopp är mindre än ett genomsnittligt pekfinger (det har hänt!). Jag känner igen dig. Och din pojkvän. Och din postlåda.
 


Idag ser jag ut så här. Så ni vet det.

  

Trollet känner alla, ingen känner trollet

Såg en gammal barndomsvän komma emot mig på stan igår. Funderade raskt ut ett par tänkbara samtalsämnen och smilade upp mig inför mötet. Men. Inte en min av igenkännande. Han passerade rakt förbi mig utan att blinka. Visserligen begränsar sig vår kontakt idag till en ytterst ytlig relation på Facebook, men ändå. Liksom. Eftersom jag inte är den som gastar "hej!!" i örat på personer som uppenbarligen inte känner igen mig, blev det inget möte. Istället traskade jag vidare med mina tänkbara samtalsämnen och ett övergivet smil på läpparna, som jag kvickt fick torka bort. För man kan ju inte bara gå och le så där mitt på gatan, åt ingenting. Vi bor ju trots allt i Sverige.

Sådana här situationer är återkommande i mitt liv. Folk minns mig inte, alternativt känner helt enkelt inte igen mig. Jag tar det naturligtvis som en djup förolämpning var gång det inträffar. Visserligen är jag ganska ombytlig när det gäller både hårfärger, makeup och klädstil. Men ändå. Liksom.

Nuförtiden utgår jag från att ingen nånsin känner igen mig. Släktingar hälsar jag till exempel aldrig på om jag ser dem på stan. För jag vet att mitt hejande oundvikligen måste följas av en förklaring. "Känner du igen mig? Det är jag. Bertils dotter? Jag var blond sist vi sågs..?"

Det har till och med hänt att folk jag träffar på daglig basis inte känner igen mig direkt. Häromdagen satt jag och tuggade smörgås i cafeterian här på jobbet när en kollega slår sig mitt emot. En fullt frisk (och seende) person som huserar några rum bort från mig i korridoren. Efter två minuters kaffesörplande tittar hon häpet på mig. "Nämen, hej! Jag såg inte att det var du! Så lustigt!" Och det här var innan jag klippte mig så det gubben går inte.

Jag får börja gå omkring med namn och personnummer på en skylt runt halsen.
 

Det gick bra

Idag är jag dressed for success i förnuftig kavaj. Har en osviklig förmåga att kunna plocka fram mitt seriösa när situationen kräver, både vad gäller garderob och uppförande.

Jag kommer just från ett möte med en av de verkliga höjdarna på jobbet. Enligt kollegornas utsago ska det vara en man som är både kärv och svår att prata med. Lite svettigt med tanke på att vi kommer att ha väldigt mycket med varandra att göra framöver. Mötet gick dock vida över förväntan och jag och den kärve kom bra överens. I vanlig ordning fungerar jag alltså utmärkt med knepiga personer. Undrar vad det säger om mig? Att jag är flexibel och duktig på att ta alla sorters människor? Eller att jag är lika knepig själv?

"Han är ingen man kallpratar med direkt". Tacka faen för det. Kallprat är det värsta jag vet. Effektivitet är mitt ledord. Och tänk vad världen skulle vara effektivare om man slapp prata om vädret en halvtimme innan man kom till sak. 
 

  


En bild till på håret

Så här såg jag och håret ut i lördags kväll. Min helg, som i fredags såg hopplöst tom ut, blev en ren fröjd. Klarade av konststycket att dela lördagkvällen mellan två fester. Sen blev det utgång på Platens. Inte mitt vanliga hak, så det tog ett tag innan jag kände mig bekväm och sulorna hittade rätt på dansgolvet. Sällskapet utgjordes av ett gäng människor jag verkligen börjar förälska mig i. De riktigt sprider värme omkring sig så att man bara måste stormtrivas i deras sällskap. Samtidigt är de så underhållande att jag nästan misstänker att de måste ha övat innan. Jag skrattar tills jag ramlar omkull.
 

 

Nyklippt och så här blev det




This is my new do. Jag älskar det! Väntade mig halvt om halvt att känna paniken stiga i ådrorna när slingorna började falla till golvet i lördags morse. Men det kändes som en befrielse att bli av med allt det tunga, svårskötta håret. Nu känns det som jag alltid haft så här kort. Tack Madde på Hairstyle som höll i saxen!
 
 

Ge mig en plan, så ska du se jag vaknar till

Satan. Jag hatar när saker inte blir som jag tänkt mig. Helt plötsligt är jag utan planer för helgen. Sambon ska som tidigare nämnt spela och jag idds inte sitta gräsänka hemma. Det är nu jag borde ringa alla gamla polare som jag tappat kontakten med och föreslå en barrunda. Men folk gör inte sånt längre har jag förstått. Jag vände ryggen till och vips blev folk förnuftiga vuxna och festandet ersattes med gemytliga parmiddagar och hemmamys. Inte för att parmiddagar och hemmamys är något djävulens påfund, men just nu är jag verkligen sugen på lite mer socialt umgänge än så. 
 
.........................

Update:
Inte nog med det. Det är Jönssonligan på teve ikväll. Jönssonligan.
 

Tillbaka i kontorsstolen

Sedan några dagar tillbaka återfinns jag på jobbet igen. Önskar nästan jag kunde säga att det känns som jag aldrig varit borta. Men istället är de få vanor och hemmastaddhet jag erövrat sedan jag inledde min tjänst som bortblåsta. Jag glömmer nycklar, missar möten och tappar trådar. Förvirringen är total. Max ett par dagar till kan jag ursäkta mig med att just ha kommit tillbaka från semestern. Sedan får jag komma på något annat att skylla på.

Att jag är tillbaka på jobbet innebär förstås att min ynkliga semester är till ända. De två och en halv veckorna var över förväntan roliga och mysiga. Sista dagarna, efter vår roadtrip, sov jag i snitt 14 timmar per natt plus två tupplurar dagtid. Plöjde böcker som en vettvilling och pysslade hemma för allt vad tygen höll. Allt det där som får en att slappna av och ger distans till arbetet.

När semester närmade sig sitt slut kände jag mig förvånandsvärt färdig med ledighet. Men så var jag också ungen som alltid önskade mig kortare sommarlov. Redan i början av juli hade jag lessnat på att slå dank hemma och längtade istället tillbaka till skolan och kompisarna. Lite udda kan man tycka.
 


Trunk load of booze



Vi var på bordershopen på väg hem från Tyskland också. Sweet!
 

Klipptid...

Nu siktas Det Stora Klippet i horisonten. På allvar. Inget falskt alarm den här gången. Lördag morgon faller mina lockar. Jag får det att låta dramatiskt som en helrakning, men riktigt så blodigt ska det inte behöva bli (även om sambon är lite nervös). Cirka 15 centimeter planerar jag dock att offra på salonggolvet.

När jag tänker efter. Alla kvinnliga vänner, bekanta och celebs vars hår jag beundrar är relativt kortklippta. Katie Holmes exempelvis är en kvinna med ett riktigt snyggt klipp. Riktigt så kort vågar jag nog inte. Min skräck är nämligen att det ska bli för kort för att ha i hög knut. Det är min signaturfrilla (och min akuta skit-också-jag-hinner-inte-tvätta-håret-frilla). Halva min garderob bygger på att jag kan sätta upp kalufsen i knut.
 
 

   
   
 

Rothenburg ob der Tauber - vår stad

Lite bilder från Rothenburg. Fint va? Jag kan förstå att han valde denna lilla by för Den Stora Frågan. Slog mig just att vi som aldrig haft varken datum, sång eller dylikt helt plötsligt har både datum och stad.
 


 

 

 

 

Så tokigt så tokigt!

Varför skriver alla bloggerskor i sin profiltext att de är galna? Är galen det nya svarta? Var och varannan bloggsvensson tycks anse sig vara lite festligt crazy så där till vardags.

Eftersom jag inte är på humör att hänga ut någon idag tänker jag inte länka för att bevisa min sak. Men det behövs inte någon längre vandring i bloggskogen för att inse att listan på självutnämnda galenpannor kan göras lång. Jag upplever fenomenet som omåttligt störande. Påminner mig om den där sketchen med Killinggänget när Robert Gustavsson är "tjock och konstig - jättekonstig". Får alltid lite kräks i munnen av den sketchen.
 

Skönaste semesterbilden

Har äntligen fått tummen ur och lagt över semesterbilderna på datorn. Drygt 120 stycken plus ett antal filmklipp av varierande kvalitet. Det här måste i alla fall vara skönaste bilden nånsin på oss två.



  

Vem är du i syskonskaran?

Sånt här tycker jag är roligt. Snoddde det från en annan blogg. Det stämmer in sjukt väl på mig och min lillasyster. Jag vet inte om hon håller med om det, men vissa saker kan hon omöjligt förneka.


Äldstabarn
Alla storasyskon får uppleva en tid av odelad uppmuntran för att sedan få ett syskon som plötsligt hamnar i centrum. Det äldsta barnet brukar få vara med och lära upp de yngre barnen. De har ofta ett gott självförtroende men en mindre bra självkänsla, eftersom du brukar blir bekräftade för vad de gör mer än för vilka de är. Många storasyskon känner ett krav på sig att vara "bäst", är känsliga och tycker om att få beröm. En förmåga att leda och ta ansvar är karakteristisk för äldstabarnen. Bland toppchefer återfinns många äldstabarn.

Mellanbarn Att mellanbarn skulle vara bortglömda är något av en myt. Så länge barnen föds med några års mellanrum får alla utrymme att utvecklas. Men det är känsligare att vara född mellan två systrar - risken är att man inte får hitta sin egen roll. En flicka mellan två bröder har i stället fördelen att hon får prova olika roller. Mellanbarn kan bli diplomatiska och bra på att se flera perspektiv.

Yngstabarn
Yngsta syskonet får ofta göra vad de känner för, istället för att behaga andra. De bejakar ofta livsglädje och kan vara den i familjen som reser mest. Självkänslan är ofta bättre hos det yngsta barnet - de känner sig uppskattade för den de är. De kan må bra av att få öva sin förmåga till ansvar. Det anses att småsyskon är bättre på att ta risker och anta utmaningar.


Och så...

Endabarn Barn utan syskon är ofta iakttagande och lyssnande. Endabarn är inte detsamma som ensamma barn
- oftast finns ett nätverk i släkten eller skolan som kompenserar. De får mycket uppmärksamhet vilken kan vara en fördel
men också ett hinder när barnet vill vara mer självständigt. Ett endabarn som inte får tillfälle att utveckla empati och lyhördhet kan bli självupptaget. Endabarnen sägs också vara framgångsrika, eftersom de får så mycket uppmuntran.


Ni bara måste tala om hur det passar in på er! Kanske får jag äta upp mina idéer om ensambarnens förträffliga tillvaro.


 

Vi tänker aga vårt barn

Fräcka Fröken kommenterar vårt enda barnrum i planlösningen nedan. Hon är inte den första som frågar. Anledningen till det ensamma rummet är lika logisk som välplanerad. Vi ska bara ha ett barn. Något som tycks vara lika upprörande som barnaga, och ungefär samma sak enligt vissa. (Dock vet jag inget om Fräcka Frökens inställning till detta.)

Vårt inställning till barnavlande kröp fram under ett samtal med mina föräldrar för en tid sedan. De tog sig upprört för pannan och utbrast ett unisont "näääej" vid tillkännagivandet. Inte ska väl deras äldsta dotter bara ska bidra med ett ynka barnbarn till klanen? Men så lyder planeringen i alla fall. For now. Och får vi tvillingar lägger vi helt sonika ut den ena på Blocket. Den som är fulast. Eller skriker mest. Det får bli en avvägning där. (Tänk om jag hade varit Blondinbella nu. Då hade jag fått 500 arga hälsningar från en uppretad fjortismaffia i kommentarsfältet. Men min lilla skara läsare är smartare än så och uppfattar ironi. Pjuh!)

Ibland trillar jag också dit. Tänker att "det är väl klart att lillan ska ha ett syskon att leka med". Men så finner jag mig framför ett avsnitt av Supernanny på TV4 och återförs raskt till sans igen. Ni vet det där programmet där huvudpersonerna utgörs av en överviktig barnexpert och en varierande hoper vrålande smådjävular som lever för att göra livet surt för mamma och pappa. Det är glasklart att mer än ett barn garanterar skrik och bråk, ofrivilliga orättvisor ("varför är hennes tårtbit större än min?") och allsköns bekymmer och huvudvärk. Nej tack.

Jag vill passa på att tillägga att jag har en hel rad vänner - intelligenta och välanpassade vuxna som fungerar ypperligt i samhället, men som är ensambarn. De svär dyrt och heligt att det är en alldeles förträfflig tillvaro. Jag har frågat. Research ni vet.
 

Jake Gyllenhaal size XL

God dammit. Jake Gyllenhaal har pumpat i sommar. Så oerhört märkligt det ser ut. 
 


Tyck till om vår drömplanlösning

På envis begäran kommer här planlösningen till vårt drömhem, så som vi tänker oss det. På vägen kommer vi säkert att få kompromissa, men ju mer jag tittar på denna desto mer känner jag att den här planlösningen kommer att passa oss som handsken.

Kom gärna med feedback!





Singelbeteende

Måste slå mig för bröstet lite och tala om att jag har gjort hummus. Ingen enorm bragd kanske, men ändå. Tricket med hummus är att ha i tre gånger så mycket citronsaft som rekommenderat. Det blir mumma. För den som inte orkar röra ihop egen hummus kan jag varmt rekommendera GoGreens, som oftast återfinns vid tacogrejorna i affären. Den är löjligt god.
 

 

Apropå tacos. Jag har en last, som är så uppenbart onyttig att jag får skäms-hicka när jag skriver detta. Jag tar hårda tacoskal, täcker dem med massa fet ost och micrar tills osten smälter. Det är så orgasmiskt gott att jag glömmer allt vad kalorier heter. Ett par sådana ska jag "laga till" nu. Och sätta på en chick flick på teven. Kanske dags att damma av Clueless med Alicia Silverstone? Den har jag sett så många gånger att jag kan dra varenda replik från början till slut i huvudet. Inget jag stoltserar med anställningsintervjuer precis. Eller inför svärfar, som senast igår kallade mig allmänbildad när han höll sitt sedvanliga tal vid matbordet.

Clueless och osttacos är exempel på mitt singelbeteende. Sådant jag fritt kunde pyssla med när jag var singel. Men som nu får förpassas till stunder då sambon inte är hemma. Som att bajsa med öppen dörr. Nu är han och repar. Han har två spelningar på lördag, en med vardera bandet, så honom lär jag inte se mycket av den här veckan. Clueless och osttacos it is. Vad har ni för singelbeteende?
 

Tåfis 2.0

När vi klev innanför ytterdörren efter att ha kommit tillbaka från vår semesterresa möttes vi av en underlig lukt. Bränt, fast ändå inte. Mustigt. Och lite bränt. Med tanke på all stress inför avresan var det fullt möjligt att vi glömt stänga av spisar, plattänger eller lämnat mat framme att ruttna. Vi hetsade därför inte upp oss alltför mycket. Huset stod ju kvar så ingen katastrof skedd. Vi hittade dock inte källan till den märkliga doften och i takt med att vi spred ut vår packning över hela lägenheten försvann den.

However, häromnatten vaknade jag och var kissnödig. När jag öppnade sovrumsdörren slog samma brända lukt emot mig som en käftsmäll. Det gick inte att ignorera längre. När jag kom tillbaka efter mitt ärande på toaletten meddelade jag sambon, som kan vara förvånande resolut om situationen kräver. Han for upp och som en blodhund i dressman-kalsonger sniffade han sig runt i lägenheten. Själv försökte jag se engagerad ut, men stod mest och spände ögonen i vår oskyldiga spis, författande löpsedelsrubriker i huvudet. "Nyförlovat par omkomna i våldsam gasexplosion", "Kärleksresa slutade i tragedi" och så vidare. Jag glömde för ögonblicket bort att gasspisarnas utbredning är högst begränsad i vårt hus.

Till slut lokaliserade sambon/blodhunden luktens källa till hallen. Där ställde han sig att sniffa upp och ned längs väggarna och var precis i färd med att peta upp en ventilliknande lucka alldeles intill vårt elskåp när jag fick en snilleblixt. Plockade upp ett par skor jag inhandlat alldeles före semester och inte (notera!) hunnit använda ännu. Och mycket riktigt.
 
 
Det var de här små gynnarna som var orsaken till den brända doften och vår nattliga exkursion. Så går det när man köper skor i äkta läder och inte håller sig till Skopunktens utbud. 
 

Han friade!

3.8.2008 - ett datum som för alltid kommer att leva förgyllt i mitt minne. Det var dagen då han gick ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom. 

Vi hade kuskat runt i Tyskland och Österrike i en vecka när vi kom till Rothenburg ob der Tauber, i Bayern. En mycket speciell liten medeltidsstad fylld med korsvirkeshus och vindlande kullerstensgränder. Tänk Disneys Pinocchio så förstår ni vad jag menar. Efter en helt underbar dag tillsammans och en ännu mer underbar kväll fann vi oss utanför St Jakobs kirche, den gotiska katedralen i Rothenburg. Vi satt på trappan framför kyrkporten och lyssnade på klockorna i staden som ringde midnatt, när min prins plötsligt tog upp en ask ur fickan och gick ner på knä framför mig.
 
Min blödiga sida trogen började jag gråta så snart jag förstod vad som var på gång. Inte gråta som i en ensam tår trillar stiligt nedför kinden, utan hulkande fulgråt med rinnande mascara och täppt näsa. Genom tårar och skratt lyckades jag till slut få fram ett "ja".

Det var en sagolik stund - berusande lycklig, allt jag nånsin önskat mig. Jag ska gifta mig!
 


I Augsburg i södra Tyskland

Nej, än har de tyska vägarna inte skördat mig. Jag befinner mig för närvarande i Augsburg i södra Tyskland. Hit kom vi igar efter att ha fastnat i ett oväder utan dess like. Vi tvingades ta in pa första bästa hotell, ett litet dyrare än planerat. A andra sidan har vi nyss avnjutit en fantastisk frukostbuffé. Min sambo, förtjust av överflödet, drack fyra koppar kaffe och tog gravlax pa sina frallor. Nu ska vi alldeles strax dra vidare norrut. Vi fortsätter med vart oplanerade beteende och far se var vi hamnar. Förhoppningsvis inte i ytterligare ett ovader.

Berättar givetvis mer om var roadtrip sa snart bättre tillfälle ges.
 
 

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.

RSS 2.0