Rasar lite jag också
Föremålet för mitt arga blogginlägg var och är Lasse Anrell och mer specifikt den okunnighet som hans senaste krönika skvallrar om. I den sågar han det faktum att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Han frågar sig vem fan Rolf-Göran Bengtsson är. "Hästen borde ha fått priset, det är ju den som hoppar", skriver han och tycker att han är alldeles fantastiskt fyndig.
Verkligen. Jag garvar läppen av mig.
Som hästtjej fick jag höra alla varianter av liknande kommentarer från hånflinande fotbollskillar i skolkorridoren. Men man kan ju kräva lite mer höjd och professionalitet av en sportjournalist kan man tycka... Även om han numera är krönikör och chefen ger honom påökt varje gång han lyckas provocera läsarna att rasa.
Medieskuggan till trots är ridsport en av världens största sporter och den största ungdomssporten i Sverige näst efter fotboll. Rolf-Göran vann EM-guld förra året och är numera rankad etta i världen. Men det är klart, Lasse-passe, hästhoppning är ju bara en simpel brudsport. Sånt dravel hör ju inte hemma på de fina galorna eller i de stora kanalerna. Det är definitivt inte något värt att ägna hjärnceller och medieutrymme åt. Inte när vi kan direktsända varenda random hockeymatch från andra sidan Atlanten eller djupanalysera vad Zlatan äter till frukost.
Redo för andra sidan paradiset?
Aftonbladet/aftonbladet.se kör en serie om Thailand just nu – "På andra sidan paradiset", med artiklar om alltifrån dödsfällor och bedragare till svenska män som plockar med sig thailändskor hem för en omgång modernt slaveri. Det är hjärtskärande och upprörande och på samma gång kittlande smutsigt. Precis som det ska vara. Men mest av allt kan jag inte låta bli att fnissa lite när jag scrollar ner en bit. Någon på aftonbladet.se har humor. Eller är julledig och har satt CMS:en på autopublicering:
Så vet du att du är en dålig förälder
Kommer till dagis prick 16.15, just när Chans till romans ska dra igång på Mix Megapol. Det är underligt mörkt i fönstren och inne på dagis är det ännu mörkare. Alla stolar står uppställda på borden och mattorna saknas. Vad tusan? Med hasande plasttossor går jag omkring och undrar i mörkret. Kan sambon redan ha hämtat och inte meddelat mig?
Så ser jag att det lyser i köket och en av dagisfröknarna blir synlig i dörröppningen. "De är utomhus," meddelar hon och försvinner in igen.
Snopen går jag tillbaka till hallen, drar av mig tossorna och går ut. Ute på gården är det lika mörkt som inomhus. Men längst bort ser jag min dotter komma traskande tillsammans med en fröken. Inte ett spår av några andra barn. De har åkt hem för länge sen och sitter nu och fredagsmyser med sin familj.
Här, gott folk, är stunden då man som livspusslande småbarnsförälder ifrågasätter de flesta av sina val i livet.
Och som om det inte räcker här. I bilen på väg hem säger Idun med ett konstaterande tonfall: "Alla barnen åke hem. Du glömde mej."
Ni vet det där ljudet när Kevin Costner i Robin Hood-filmen skjuter iväg en pil och den klyver en annan pil mitt itu. Så. Flapp! Rakt i hjärtat.
Så visste jag att jag var en dålig förälder. I alla fall den här dagen. Tur att det kommer fler. Och tur också att en tvååring sällan är långsint, utan förlåter en i utbyte mot salta pinnar och en stunds Pingu på teve innan middagen.
Ett annat ljus...
Nu är jag trådlös var jag vill i huset och helt plötsligt on track med år 2011. Känns fräscht.
Ett ljus i mitt kundservice-helvete
Enligt lagen om alltings jävlighet var vi så klart tvungna att reklamera datorn. Med strömkabeln inkopplad gav den nämligen underliga ljud ifrån sig, främst vid videouppspelning. Det gav en extra dimension åt Bamse och gänget som går varma på Youtube hemma. Även om Idun inte brydde sig nämnvärt höll det snart på att driva både mig och sambon till vansinne.
Jag skickade ett mejl till billigteknik.se, som sålt datorn till mig. Samlade i förberedande syfte på mig en hoper ilskna och vassa argument om konsumentköplagen osv. Gjorde mig redo att leva rövare i vanlig ordning, något jag är alltför väl förtrogen med, som utsatt men stridslysten konsument.
Men döm om min förvåning när billigteknik.se svarade och utan att blinka bad mig att omgående skicka tillbaka datorn med bifogad fraktsedel. Det gjorde jag och inom bara ett par dagar anlände som utlovat en ny och felfri dator. Helt krångelfritt. Snabbt och utan frågor. Som de lovat. Jag behövde inte leva rövare överhuvudtaget. Maken till antiklimax.
Märk väl att jag kategoriserat det här inlägget som "Bitten tipsar och testar". I dagar som dessa, då:
1) golvvärmen i vårt nyrenoverade badrum inte fungerar och rörmokaren inte kommer fast han lovat.
2) elen som brann förra julen ännu inte är färdiginstallerad i källaren för att elektrikern inte kommer fast han lovat.
3) avloppssystemet nu är avstängt igen för att avloppssnubben inte kommer fast han lovat.
Då är billigteknik.se ett ljus i mitt mörker. De är ett tips från mig till dig som ämnar köpa billig teknik framöver och som vill slippa slita ditt hår om, mot förmodan, den billiga tekniken inte skulle fungera.
Visit to the unknown, eller Gamla fördomar dör långsamt
Det postkontor som tilldelats oss ligger av oklara skäl i Skäggetorp – Linköpings Rosengård, om vi har något. Hotspotten i Skäggetorp är köpcentrat, fiffigt döpt till Skäggetorp centrum. Ett besök där är alltid en upplevelse. Billighetsaffärer som Lidl och Willys trängs med Hussam Cash och Orientlivs. Det är annorlunda.
Inne på postkontoret, som egentligen är en godisaffär, ställde jag mig bakom vad som såg ut att vara en lång kö. Det visade sig dock snabbt bara vara en massa hang around. Folk som chillade. Vid postkassan. Se där är skillnaden mellan svennar och invandrare (Jag vet inte vad det politiskt korrekta begreppet är den här veckan, så det får bli "invandrare". Det dög åt Vilhelm Moberg, det får duga åt mig.) Svennarna rusar in, sliter åt sig sina varor – oftast ingredienserna till fredagsmysets tacomiddag), skäller åt ungarna och rusar ut igen. Medan invandrarna chillar. Snackar skit, umgås lite. Ganska trevligt.
Efter att ha hämtat ut min dator dröjde jag mig kvar lite. Det pågick nämligen någon slags loppmarknad mitt i köpcentrat. Trots att en del försäljare hade packat ihop var kommersen fortfarande i full gång här och var. Leksaker, skor, grytor och en triljon porslinssaker stod uppradade på långa bord. En farbror i den buskigaste mustasch jag någonsin sett uppmärksamma mig när jag gick förbi. Han väste "meget bra" och viftade med en sladdlös telefonlur som såg ut att ha sett bättre dagar. Jag avböjde vänligt och log innan jag trippade vidare. Tror till och med att jag blinkade lite åt farbrorn. Kände mig riktigt härlig där jag gick och spanade loppisfynd bland bråten. Här går jag, svennebanan, bland invandrarna i Skäggetorp och trivs. Kumbaya, och så vidare. Sen kallade fredagsmyset och jag begav mig av.
...och kunde plötsligt inte låta bli att undra över det kloka i att traska ensam genom ett halvmörkt parkeringshus i Skäggetorp en fredagkväll. Och med en kartong i famnen, med en stor tryckt HP-logga på framsidan.
Trots alla högskolepoäng och allt intellektuellt dravel jag gärna svänger mig med är jag visst inte bättre än så. Beklämmande.
Du skall inte urinera på din nästa
Ick!
Det känns... sådär.
Dessutom, det är tydligen regel snarare än undantag att det under pågående urinering stänker hej vilt på de omgivande konsertbesökarna. Boven är förstås ett alltför kraftigt stråltryck i kombination med en alltför smal flaskhals.
Igen, sådär va?
Den här rysligheten, som enligt uppgift är långt ifrån ovanlig, hade faktiskt gått mig helt och hållet förbi. Visserligen är jag ingen utpräglad festivalentusiast, men en och annan konsert har jag bevistat i mina dar. Kanske har jag bara inte stått tillräckligt långt fram på dessa konserter? Man får anta att kissflasksfrekvensen ökar i omvänd proportion till scenavståndet.
Dock. Jag kan inte förneka att det väcker ett uns avund djupt i mitt inre. Inte för att manövern bara skulle vara förbehållen män, som kan kissa stående. Numera vet jag nämligen från säkra källor att även kvinnor kan lära sig detta. Det är bara en fråga om teknik. Nej, det är friheten jag avundas. Det ogenerade. Tänk att vara så bekväm med sina kroppsfunktioner! Så obekymrad om andra människors åsikter, integritet och nytvättade kläder. "Hoppsan, kom det på dig också? Oroa dig inte, det var bara lite kiss."
Årets blogginlägg
Inför varje avslutning på Berzeliusskolan, där jag avnjöt mina ljuva gymnasieår, producerades en årsbok. Den fylldes med tokroliga lärarcitat, anekdoter från året som gått och dylikt. Ett annat inslag i denna beryktade bok var "Årets...". Där korades allt ifrån Årets plugghäst till Årets slampa och alla tänkbara och otänkbara epitet däremellan.
Mitt tredje gymnasieår blev Årets slampa* en tjej som jag tror hette Sofie eller Sofia. Det enda jag minns av henne är att hon sportade Heidi Klum-luggen redan då, flera år innan Heidi Klum gjorde det. Sofie/Sofia hade antagligen gjort sig skyldig till en del hångel under året. Klivit över den hårfina gränsen mellan populär och eftertraktad till villig och billig. Hej slampa, liksom. Ack, du skoninglösa tonårslogik.
Då tyckte jag förstås att utnämningen var helt i sin ordning och rätt åt henne. Fast egentligen ville jag ju bara hångla med någon jag också. Allra helst med Ola i 3B. Fast han ville nog hellre hångla med Asal, med rådjursögonen – det ville alla killar. Men Asal hånglade inte med någon, för om någon skvallrade skulle hennes pappa skicka tillbaka henne till Iran. Det var i alla fall vad hon sa.
I dag är Asal läkare, bor i Stockholms innerstad och kallar sig för Ella. Hon har avslagit min vänförfrågan på Facebook tre gånger (Första gången tänkte jag att det var ett misstag. Andra gången att hon nog inte fattade att det var jag – jag menar, jag är ju så mycket snyggare nu... Och tredje gången frågade jag på pin kiv.) Jag gissar att det är på grund av en dispyt vi hade år 2001.
Vad Ola i 3B eller Sofie/Sofia gör har jag ingen aning om. Jag hoppas de får hångla mycket.
* Det utnämndes alltid en manlig Årets slampa också. Och i motsats till vad man skulle kunna tro var detta inte någon ärofylld titel. En slampa är en slampa är en slampa, oavsett kön. I alla fall på Berzeliusskolan år 2000. Jämställdhet när den fungerar som bäst. Eller nåt.
Sova med jättemage
Själv som jag på mage till vecka 37. Det gick jättebra det också.
Schlagercirkusen
Mitt intresse för Melodifestivalen och det efterföljande Eurovision Song Contest är en aning svajigt. Jag brukar vara tapper och försöka jobba upp ett åtminstone halvljummet intresse. Man ska ju, liksom. Men oftast ids jag inte, utan följer det mest på avstånd, via tidningarnas löpsedlar.
I år åsåg jag dock hela den svenska finalen, från början till slut. Gängets schlagerfantast (Emma) hade lockat hem en handfull av oss till sig med löften om tapas och Cosmopolitans. Till min förvåning tyckte jag att nästan alla bidrag var riktigt hyggliga. Allra minst värdiga tre minuter vardera av min tid, särskilt som jag fick sippa rusdrycker i glada vänners sällskap under tiden.
Och så igår kom jag i sista stund ihåg att detta var kvällen för Sveriges semifinal. I ett plötsligt utbrott av patriotism fick jag för mig att vi måste visa vårt stöd, annars skulle det gå åt helvete. Och det riskerar att lägga sordin på lördagens schlagerfest (åter igen initierad av Emma, även om hon denna gång outsourcar till andra sidan innerstan).
Knäppte över till SVT och förfasades. Poppiga punkband i meterhöga luvor, som ett gäng småvättar på syra, gastande kvinnor i fjädrar och långklänning, lutande karlar och så något flöjtmongo som smyger upp ur dimmorna. Detta kan väl omöjligen vara ett representativt snitt ur musik-Europa?? När kom vi överens om att alla bidrag ska se ut som budgetvarianter av Cirque du Soleil? Vad är det för fel på en vanlig, hederlig popdänga? En sammetsögd sångare med tillräcklig röst, tajta bakgrundsdansare och på sin höjd en glasruta som krossas. Måste det vara konstigare än så? Måste det vara askonstigt?
Hej igen
(För den som undrar kan jag dock meddela att Idun fortfarande blir crazy ass vansinnig ett antal gånger om dagen. Nu senast igår kväll när hon inte ville ha nattlinnet på sig utan de nya T-shirtarna hon fått i tvåårspresent. Båda två.)
Bin Ladin död
Så var han död, mannen som gäckat USA i ett decennium. Hans namn hade så när flutit ut ur mitt svensktrygga minne tills jag nyligen läste Åsne Seierstads "Bokhandlaren i Kabul" (jag vet, ungefär åtta år efter alla andra, men vad då). Då ägnade jag faktiskt ett par minuter åt att fundera på huruvida han fortfarande levde eller inte. Nu när jag vet kan jag inte säga att bin Ladins frånfälle kommer att påverka mig nämnvärt.
Efterspelet av sånt här är dock alltid intressant att följa. Spekulationerna. Rekonstruktionerna. Konspirationsteorierna. Medias hybris över vem som kan använda störst punktstorlek i rubriksättningen. Hur det hela gick till och om det gick till kommer med all säkerhet att stötas och blötas ett bra tag framöver. Inte bara i media utan, desto intressantare, på Twitter, wikis och dylikt. Spännande ska också bli att se hur lång tid det tar innan rapporter om att han blivit sedd här och där börjar strömma in. Kanske vore något för bettingbolagen?
Noterar att bin Ladin enligt uppgift ska ha använt en kvinna som mänsklig sköld mot soldaternas eld strax innan han dog. Det är ju lysande. Vilken kille han är, bin Ladin, som agerar mönsterterrorist och gör Navy Seals PR-ansvarige en sådan hyvens tjänst. Det förvånar mig att det bara var en kvinna och inte en blind treåring och hennes hundvalp. Säkert är i alla fall att president Obamas sjunkande opinionssiffror kommer att skjuta i höjden och det är ju bra, för han verkar vara både trevlig och duktig på sitt jobb tycker jag.
Greetings from Parenthood!
Idun är inne i en minst sagt påfrestande fas (gode gud, låt det bara vara en fas!). Så fort hon inte får som hon vill det allra minsta får hon ett utbrott. Det handlar om allt ifrån att hon vägrar borsta tänderna, vägrar går och lägga sig, vägrar byta blöja, vill kasta mat, klättra i öppna spisen, slita sönder böcker med mera, med mera.
Formen på hennes utbrott kan sorteras ner till fyra, fem olika varianter som hon blandar friskt. De är:
- slänga sig skrikande i en hög på golvet och åla runt
- rusa dramatiskt ut ur rummet, viftande med armarna, alltjämt skrikande
- örfila sina föräldrar så mycket hon kommer åt
- bitas
- all of the above
Glasyren på tårtan är att hon just nu har en ganska intensiv språkutveckling. Nya, användbara ord som "dumma!" och "aj, aj, aj, aj!" har dykt upp i hennes vokabulär. Och hon är inte rädd för att använda dem. Det sista allra helst på platser där det är mycket folk och allt jag gör är att försöka sätta henne ner i vagnen.
Kort sagt är hon ett litet monster just nu. När hon somnat/skrikit sig medvetslös om kvällarna bryter jag samman av utmattning, skuld och krossat hjärta. Sambon tröstar och så smider vi planer om att rymma hemifrån och lämna henne kvar. Så kan hon bo där i huset som en bindgalen exorcistbebis med ruttna tänder och inkonsekventa sovtider. Ha!
Länkning comin your way, Jonas
Nu ska jag tipsa om ett blogginlägg. Eller egentligen en hel blogg. För har man tid att botanisera runt bland den här mannens många inlägg – de flesta alldeles fantastiska – ska man göra det. Men har man lite mindre tid ska man lägga den på just detta inlägg: Jag fick feeling, av jonas-ad
Tanken på Rosalie där i fönstret gör mig faktiskt lite rörd. Nyttigt för mig som annars är paniskt rädd för skyltdockor. Visserligen är de lemlösa långt ifrån värst. Nä, de värsta är helt klart de som lämnat sina poster och placerat sig ute i butikerna, mitt bland de intet ont anande shopparna. De ligger utsträckta på jeansborden som anorektiska roadkills och bara väntar på att man ska missta dem för en uttråkad anställd och fråga var klänningen i skyltfönstret hänger. Skyltdockor hör hemma i skyltfönstren! (Förlåt Rosalie, jag vet ju inte om du har vidlyftigare ambitioner med ditt liv och vem är jag att förneka dig dem? Men det är bara så jag tycker.) Baske mig.
Plötsligt händer det
Ska väl erkänna att det varit lite tunt i kassan på sistone. Men nu kommer nya friska riksdaler och lagom till jul dessutom. Åtta hundra och femtio tusen euro är verkligen inte så bara! Jag har minst tiotalet objekt på min minneslista hos Tradera och butikerna kryllar av ursnygga vinterkläder.
Tack Mrs Mariana Alonzo och spanska programkorporationen, för klirret! Ni har gjort min dag och antagligen resten av 2010 och flera veckor in i 2011 också. Vill ni ha mitt kontonummer så att ni kan föra över pengarna direkt?
