Samtal om vänskap
Jag: Varför tycker du att Edvin är snäll?
Idun: För han tycker om mig.
Jag: Tycker du om honom då?
Idun: Ja. Och Viran tycker jag om. Dom är mina vänner. Men du får krama dom.
Jag: Vad mysigt. Är det Edvin och Viran som är bäst?
Idun: Nä.
Jag: Va? Vem är det som är bäst då?
Idun: IDUN!!
Idun: För han tycker om mig.
Jag: Tycker du om honom då?
Idun: Ja. Och Viran tycker jag om. Dom är mina vänner. Men du får krama dom.
Jag: Vad mysigt. Är det Edvin och Viran som är bäst?
Idun: Nä.
Jag: Va? Vem är det som är bäst då?
Idun: IDUN!!
Veckans klokskap
"Man får inte äta bajs. Aja baja, säger polisen då."
Aftonbladet i dag
Vafalls?? Har vi slutat rasa nu helt plötsligt?
Sånt som händer på landet(?)
Den här helgen firar vi två år i vårt hus. För två år sedan lämnade vi Linköpings innerstad för åkrar och ängar i Ledberg. Det bästa vi någonsin gjort. Men vissa saker kommer nog ta lite längre tid att vänja mig vid.
Vi var ute och gick tidigare. Idun ville hälsa på farmor och farfar och vi hade precis varit inne i farfars/svärfars ladugård och hälsat på kalvarna när en pickup kommer dundrande mellan husen på gården. Kör förbi oss så gruset sprutar om däcken och tvärstannar ett tiotal meter längre bort, där vägen tar slut.
Ut kastar sig en av granngubbarna, vild i blicken.
– Hej, ska du leverera något? ropar sambon.
Utan att svara eller ta någon som helst notis sliter besökaren upp dörren till baksätet och halar fram... ett hagelgevär. Smäller igen bildörren, snor runt och rusar plötsligt emot oss, alltjämt med hagelgeväret i händerna. Jag hinner tänka ganska många tankar under de cirka två sekunderna. Livet passerar inte revy, men jag får en glasklar minnesbild av Michael Douglas ur filmen Falling down.
Så stannar han plötsligt och väser upphetsat:
– Vi jagar en räv..! Sedan gör han helt om och försvinner runt ladugårdsknuten, lika plötsligt som han dök upp. Minuten senare ser vi honom älga över åkern bakom, med höga knän i gröna gummistövlar och geväret fladdrande i näven.
Sånt hände mig aldrig när jag bodde i stan. Sånt – och saker som att sambon lämnar frukostbordet för att gå och mata tjurarna.
Vi var ute och gick tidigare. Idun ville hälsa på farmor och farfar och vi hade precis varit inne i farfars/svärfars ladugård och hälsat på kalvarna när en pickup kommer dundrande mellan husen på gården. Kör förbi oss så gruset sprutar om däcken och tvärstannar ett tiotal meter längre bort, där vägen tar slut.
Ut kastar sig en av granngubbarna, vild i blicken.
– Hej, ska du leverera något? ropar sambon.
Utan att svara eller ta någon som helst notis sliter besökaren upp dörren till baksätet och halar fram... ett hagelgevär. Smäller igen bildörren, snor runt och rusar plötsligt emot oss, alltjämt med hagelgeväret i händerna. Jag hinner tänka ganska många tankar under de cirka två sekunderna. Livet passerar inte revy, men jag får en glasklar minnesbild av Michael Douglas ur filmen Falling down.
Så stannar han plötsligt och väser upphetsat:
– Vi jagar en räv..! Sedan gör han helt om och försvinner runt ladugårdsknuten, lika plötsligt som han dök upp. Minuten senare ser vi honom älga över åkern bakom, med höga knän i gröna gummistövlar och geväret fladdrande i näven.
Sånt hände mig aldrig när jag bodde i stan. Sånt – och saker som att sambon lämnar frukostbordet för att gå och mata tjurarna.
Ikväll svennar vi
Familjen Johansson-Månsson soffade framför Melodifestivalen och varsin tallrik getostlasagne. Konserversationen just nu:
Johan: Alltså det här är ju urtråkigt enligt mig. Så förutsägbart. Kom igen, det är inte 1993.
Jag: Lyssna Idun, hon kan inte sjunga fast hon är med i Melodifestivalen.
Idun (klappar mig på magen): Du kan inte sjunga, mamma.
Jag: Jamen jag är ju inte med i Melodifestivalen.
Johan: Alltså det här är ju urtråkigt enligt mig. Så förutsägbart. Kom igen, det är inte 1993.
Jag: Lyssna Idun, hon kan inte sjunga fast hon är med i Melodifestivalen.
Idun (klappar mig på magen): Du kan inte sjunga, mamma.
Jag: Jamen jag är ju inte med i Melodifestivalen.
En helt vanlig konversation en helt vanlig dag i ett helt vanligt hem
Jag står framför badrumsspegeln och sätter på mig ansiktet. Sambon sitter och trycker på gästtoaletten. Det är högst sannolikt att han också tittar på något youtube-klipp på mobilen. Idun, som varit en sväng och hälsat på honom där på gästtoan, kommer in till mig med en trumpen min och snuttefilten i handen.
Idun: – Pappa vill vara i pled.
Jag: – Ja, ibland vill man vara lite i fred. Det får du respektera och lämna pappa ensam en stund.
Idun (full av indignation): – Pappa tittar på Bamse. Min favorit-Bamse.
Jag: – Är du verkligen helt säker på det?
Idun: – Ja det är jag.
Idun står tyst en stund och börjar sedan gläppa med lysknappen. Släcker, tänder, släcker tänder, släcker, tänder. Släcker.
Jag: – Idun, låt bli det där.
Tänder, släcker, tänder, släcker.
Jag: – Snälla snälla Idun, sluta trycka på knappen. Jag ser ju inget.
Tänder, släcker, tänder, släcker.
Jag: – Men kan du sluta trycka på knappen?!
Idun (med huvudet på sned): – Vill du vara i pled mamma?
Tänder, släcker, tänder, släcker. Jag går till slut fram till Idun och tar bort hennes hand från lysknappen.
Idun (rasande): – NEEEEJ!!! JAG VILL INTE HA DIN HAND!! NU GÅR JAG OCH SÄGER TILL FRÖKEN!
Hon stormar ut ur badrummet och klampar iväg genom korridoren utanför. Snart hör jag henne prata upprört med någon, oklart vem eftersom sambon fortfarande befinner sig på gästtoan.
Idun: – Mamma får inte prata mer. INTE prata mera NUU!
Rasar lite jag också
Igår påbörjade jag ett argt blogginlägg, men fick springa iväg på annat innan jag hann publicera. Och nu tycks jag vara i gott sällskap med andra bloggare, twittrare etc som frustar förbannat vid tangentborden.
Föremålet för mitt arga blogginlägg var och är Lasse Anrell och mer specifikt den okunnighet som hans senaste krönika skvallrar om. I den sågar han det faktum att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Han frågar sig vem fan Rolf-Göran Bengtsson är. "Hästen borde ha fått priset, det är ju den som hoppar", skriver han och tycker att han är alldeles fantastiskt fyndig.
Verkligen. Jag garvar läppen av mig.
Som hästtjej fick jag höra alla varianter av liknande kommentarer från hånflinande fotbollskillar i skolkorridoren. Men man kan ju kräva lite mer höjd och professionalitet av en sportjournalist kan man tycka... Även om han numera är krönikör och chefen ger honom påökt varje gång han lyckas provocera läsarna att rasa.
Medieskuggan till trots är ridsport en av världens största sporter och den största ungdomssporten i Sverige näst efter fotboll. Rolf-Göran vann EM-guld förra året och är numera rankad etta i världen. Men det är klart, Lasse-passe, hästhoppning är ju bara en simpel brudsport. Sånt dravel hör ju inte hemma på de fina galorna eller i de stora kanalerna. Det är definitivt inte något värt att ägna hjärnceller och medieutrymme åt. Inte när vi kan direktsända varenda random hockeymatch från andra sidan Atlanten eller djupanalysera vad Zlatan äter till frukost.
Föremålet för mitt arga blogginlägg var och är Lasse Anrell och mer specifikt den okunnighet som hans senaste krönika skvallrar om. I den sågar han det faktum att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Han frågar sig vem fan Rolf-Göran Bengtsson är. "Hästen borde ha fått priset, det är ju den som hoppar", skriver han och tycker att han är alldeles fantastiskt fyndig.
Verkligen. Jag garvar läppen av mig.
Som hästtjej fick jag höra alla varianter av liknande kommentarer från hånflinande fotbollskillar i skolkorridoren. Men man kan ju kräva lite mer höjd och professionalitet av en sportjournalist kan man tycka... Även om han numera är krönikör och chefen ger honom påökt varje gång han lyckas provocera läsarna att rasa.
Medieskuggan till trots är ridsport en av världens största sporter och den största ungdomssporten i Sverige näst efter fotboll. Rolf-Göran vann EM-guld förra året och är numera rankad etta i världen. Men det är klart, Lasse-passe, hästhoppning är ju bara en simpel brudsport. Sånt dravel hör ju inte hemma på de fina galorna eller i de stora kanalerna. Det är definitivt inte något värt att ägna hjärnceller och medieutrymme åt. Inte när vi kan direktsända varenda random hockeymatch från andra sidan Atlanten eller djupanalysera vad Zlatan äter till frukost.
Redo för andra sidan paradiset?
Aftonbladet/aftonbladet.se kör en serie om Thailand just nu – "På andra sidan paradiset", med artiklar om alltifrån dödsfällor och bedragare till svenska män som plockar med sig thailändskor hem för en omgång modernt slaveri. Det är hjärtskärande och upprörande och på samma gång kittlande smutsigt. Precis som det ska vara. Men mest av allt kan jag inte låta bli att fnissa lite när jag scrollar ner en bit. Någon på aftonbladet.se har humor. Eller är julledig och har satt CMS:en på autopublicering:
Så vet du att du är en dålig förälder
Vanligtvis är det farmor som hämtar Idun tidigt på dagis på fredagar, men just i dag kunde hon inte. Det innebar att jag fick hämta vid vanlig tid, det vill säga klockan 16.15. Trots att det är fredag, vet jag nu att tillägga.
Kommer till dagis prick 16.15, just när Chans till romans ska dra igång på Mix Megapol. Det är underligt mörkt i fönstren och inne på dagis är det ännu mörkare. Alla stolar står uppställda på borden och mattorna saknas. Vad tusan? Med hasande plasttossor går jag omkring och undrar i mörkret. Kan sambon redan ha hämtat och inte meddelat mig?
Så ser jag att det lyser i köket och en av dagisfröknarna blir synlig i dörröppningen. "De är utomhus," meddelar hon och försvinner in igen.
Snopen går jag tillbaka till hallen, drar av mig tossorna och går ut. Ute på gården är det lika mörkt som inomhus. Men längst bort ser jag min dotter komma traskande tillsammans med en fröken. Inte ett spår av några andra barn. De har åkt hem för länge sen och sitter nu och fredagsmyser med sin familj.
Här, gott folk, är stunden då man som livspusslande småbarnsförälder ifrågasätter de flesta av sina val i livet.
Och som om det inte räcker här. I bilen på väg hem säger Idun med ett konstaterande tonfall: "Alla barnen åke hem. Du glömde mej."
Ni vet det där ljudet när Kevin Costner i Robin Hood-filmen skjuter iväg en pil och den klyver en annan pil mitt itu. Så. Flapp! Rakt i hjärtat.
Så visste jag att jag var en dålig förälder. I alla fall den här dagen. Tur att det kommer fler. Och tur också att en tvååring sällan är långsint, utan förlåter en i utbyte mot salta pinnar och en stunds Pingu på teve innan middagen.
Kommer till dagis prick 16.15, just när Chans till romans ska dra igång på Mix Megapol. Det är underligt mörkt i fönstren och inne på dagis är det ännu mörkare. Alla stolar står uppställda på borden och mattorna saknas. Vad tusan? Med hasande plasttossor går jag omkring och undrar i mörkret. Kan sambon redan ha hämtat och inte meddelat mig?
Så ser jag att det lyser i köket och en av dagisfröknarna blir synlig i dörröppningen. "De är utomhus," meddelar hon och försvinner in igen.
Snopen går jag tillbaka till hallen, drar av mig tossorna och går ut. Ute på gården är det lika mörkt som inomhus. Men längst bort ser jag min dotter komma traskande tillsammans med en fröken. Inte ett spår av några andra barn. De har åkt hem för länge sen och sitter nu och fredagsmyser med sin familj.
Här, gott folk, är stunden då man som livspusslande småbarnsförälder ifrågasätter de flesta av sina val i livet.
Och som om det inte räcker här. I bilen på väg hem säger Idun med ett konstaterande tonfall: "Alla barnen åke hem. Du glömde mej."
Ni vet det där ljudet när Kevin Costner i Robin Hood-filmen skjuter iväg en pil och den klyver en annan pil mitt itu. Så. Flapp! Rakt i hjärtat.
Så visste jag att jag var en dålig förälder. I alla fall den här dagen. Tur att det kommer fler. Och tur också att en tvååring sällan är långsint, utan förlåter en i utbyte mot salta pinnar och en stunds Pingu på teve innan middagen.
Ett annat ljus...
Ett annat ljus i mitt kundservice-helvete är Alltele. En eloge till dessa multiklonade blonda 25-åriga norrlänningar (föreställer jag mig) som gång efter annan guidar mig genom bredbandets många mysterier!
Nu är jag trådlös var jag vill i huset och helt plötsligt on track med år 2011. Känns fräscht.
Nu är jag trådlös var jag vill i huset och helt plötsligt on track med år 2011. Känns fräscht.
Ett ljus i mitt kundservice-helvete
Enligt lagen om alltings jävlighet var vi så klart tvungna att reklamera datorn. Med strömkabeln inkopplad gav den nämligen underliga ljud ifrån sig, främst vid videouppspelning. Det gav en extra dimension åt Bamse och gänget som går varma på Youtube hemma. Även om Idun inte brydde sig nämnvärt höll det snart på att driva både mig och sambon till vansinne.
Jag skickade ett mejl till billigteknik.se, som sålt datorn till mig. Samlade i förberedande syfte på mig en hoper ilskna och vassa argument om konsumentköplagen osv. Gjorde mig redo att leva rövare i vanlig ordning, något jag är alltför väl förtrogen med, som utsatt men stridslysten konsument.
Men döm om min förvåning när billigteknik.se svarade och utan att blinka bad mig att omgående skicka tillbaka datorn med bifogad fraktsedel. Det gjorde jag och inom bara ett par dagar anlände som utlovat en ny och felfri dator. Helt krångelfritt. Snabbt och utan frågor. Som de lovat. Jag behövde inte leva rövare överhuvudtaget. Maken till antiklimax.
Märk väl att jag kategoriserat det här inlägget som "Bitten tipsar och testar". I dagar som dessa, då:
1) golvvärmen i vårt nyrenoverade badrum inte fungerar och rörmokaren inte kommer fast han lovat.
2) elen som brann förra julen ännu inte är färdiginstallerad i källaren för att elektrikern inte kommer fast han lovat.
3) avloppssystemet nu är avstängt igen för att avloppssnubben inte kommer fast han lovat.
Då är billigteknik.se ett ljus i mitt mörker. De är ett tips från mig till dig som ämnar köpa billig teknik framöver och som vill slippa slita ditt hår om, mot förmodan, den billiga tekniken inte skulle fungera.
Visit to the unknown, eller Gamla fördomar dör långsamt
Jag jobbade över ikväll på grund av en synnerligen lång lunch med frisörbesök. På väg hem stannade jag till på ett av Postens många utlämningsställen för paket. Målet var att hämta ut vår nya dator, som vi efter mycket övervägande och ännu mera skrapande i botten av våra plånböcker inhandlat på billigteknik.se (teknik not so billigt after all).
Det postkontor som tilldelats oss ligger av oklara skäl i Skäggetorp – Linköpings Rosengård, om vi har något. Hotspotten i Skäggetorp är köpcentrat, fiffigt döpt till Skäggetorp centrum. Ett besök där är alltid en upplevelse. Billighetsaffärer som Lidl och Willys trängs med Hussam Cash och Orientlivs. Det är annorlunda.
Inne på postkontoret, som egentligen är en godisaffär, ställde jag mig bakom vad som såg ut att vara en lång kö. Det visade sig dock snabbt bara vara en massa hang around. Folk som chillade. Vid postkassan. Se där är skillnaden mellan svennar och invandrare (Jag vet inte vad det politiskt korrekta begreppet är den här veckan, så det får bli "invandrare". Det dög åt Vilhelm Moberg, det får duga åt mig.) Svennarna rusar in, sliter åt sig sina varor – oftast ingredienserna till fredagsmysets tacomiddag), skäller åt ungarna och rusar ut igen. Medan invandrarna chillar. Snackar skit, umgås lite. Ganska trevligt.
Efter att ha hämtat ut min dator dröjde jag mig kvar lite. Det pågick nämligen någon slags loppmarknad mitt i köpcentrat. Trots att en del försäljare hade packat ihop var kommersen fortfarande i full gång här och var. Leksaker, skor, grytor och en triljon porslinssaker stod uppradade på långa bord. En farbror i den buskigaste mustasch jag någonsin sett uppmärksamma mig när jag gick förbi. Han väste "meget bra" och viftade med en sladdlös telefonlur som såg ut att ha sett bättre dagar. Jag avböjde vänligt och log innan jag trippade vidare. Tror till och med att jag blinkade lite åt farbrorn. Kände mig riktigt härlig där jag gick och spanade loppisfynd bland bråten. Här går jag, svennebanan, bland invandrarna i Skäggetorp och trivs. Kumbaya, och så vidare. Sen kallade fredagsmyset och jag begav mig av.
...och kunde plötsligt inte låta bli att undra över det kloka i att traska ensam genom ett halvmörkt parkeringshus i Skäggetorp en fredagkväll. Och med en kartong i famnen, med en stor tryckt HP-logga på framsidan.
Trots alla högskolepoäng och allt intellektuellt dravel jag gärna svänger mig med är jag visst inte bättre än så. Beklämmande.
Det postkontor som tilldelats oss ligger av oklara skäl i Skäggetorp – Linköpings Rosengård, om vi har något. Hotspotten i Skäggetorp är köpcentrat, fiffigt döpt till Skäggetorp centrum. Ett besök där är alltid en upplevelse. Billighetsaffärer som Lidl och Willys trängs med Hussam Cash och Orientlivs. Det är annorlunda.
Inne på postkontoret, som egentligen är en godisaffär, ställde jag mig bakom vad som såg ut att vara en lång kö. Det visade sig dock snabbt bara vara en massa hang around. Folk som chillade. Vid postkassan. Se där är skillnaden mellan svennar och invandrare (Jag vet inte vad det politiskt korrekta begreppet är den här veckan, så det får bli "invandrare". Det dög åt Vilhelm Moberg, det får duga åt mig.) Svennarna rusar in, sliter åt sig sina varor – oftast ingredienserna till fredagsmysets tacomiddag), skäller åt ungarna och rusar ut igen. Medan invandrarna chillar. Snackar skit, umgås lite. Ganska trevligt.
Efter att ha hämtat ut min dator dröjde jag mig kvar lite. Det pågick nämligen någon slags loppmarknad mitt i köpcentrat. Trots att en del försäljare hade packat ihop var kommersen fortfarande i full gång här och var. Leksaker, skor, grytor och en triljon porslinssaker stod uppradade på långa bord. En farbror i den buskigaste mustasch jag någonsin sett uppmärksamma mig när jag gick förbi. Han väste "meget bra" och viftade med en sladdlös telefonlur som såg ut att ha sett bättre dagar. Jag avböjde vänligt och log innan jag trippade vidare. Tror till och med att jag blinkade lite åt farbrorn. Kände mig riktigt härlig där jag gick och spanade loppisfynd bland bråten. Här går jag, svennebanan, bland invandrarna i Skäggetorp och trivs. Kumbaya, och så vidare. Sen kallade fredagsmyset och jag begav mig av.
...och kunde plötsligt inte låta bli att undra över det kloka i att traska ensam genom ett halvmörkt parkeringshus i Skäggetorp en fredagkväll. Och med en kartong i famnen, med en stor tryckt HP-logga på framsidan.
Trots alla högskolepoäng och allt intellektuellt dravel jag gärna svänger mig med är jag visst inte bättre än så. Beklämmande.
Du skall inte urinera på din nästa
Fick höra något upprörande igår. Jag ska gå rakt på sak; det finns människor som kissar i konsertpubliken. Ni vet, man har trängt sig fram för att komma så nära sina idoler som möjligt och så blir man oplanerat kissnödig. Vad göra? Hålla sig eller överge sin plats till förmån för ett toalettbesök? Tydligen existerar ett tredje alternativ – att helt sonika kissa i en flaska. Förutsatt då att en sådan finns till hands.
Ick!
Det känns... sådär.
Dessutom, det är tydligen regel snarare än undantag att det under pågående urinering stänker hej vilt på de omgivande konsertbesökarna. Boven är förstås ett alltför kraftigt stråltryck i kombination med en alltför smal flaskhals.
Igen, sådär va?
Den här rysligheten, som enligt uppgift är långt ifrån ovanlig, hade faktiskt gått mig helt och hållet förbi. Visserligen är jag ingen utpräglad festivalentusiast, men en och annan konsert har jag bevistat i mina dar. Kanske har jag bara inte stått tillräckligt långt fram på dessa konserter? Man får anta att kissflasksfrekvensen ökar i omvänd proportion till scenavståndet.
Dock. Jag kan inte förneka att det väcker ett uns avund djupt i mitt inre. Inte för att manövern bara skulle vara förbehållen män, som kan kissa stående. Numera vet jag nämligen från säkra källor att även kvinnor kan lära sig detta. Det är bara en fråga om teknik. Nej, det är friheten jag avundas. Det ogenerade. Tänk att vara så bekväm med sina kroppsfunktioner! Så obekymrad om andra människors åsikter, integritet och nytvättade kläder. "Hoppsan, kom det på dig också? Oroa dig inte, det var bara lite kiss."
Ick!
Det känns... sådär.
Dessutom, det är tydligen regel snarare än undantag att det under pågående urinering stänker hej vilt på de omgivande konsertbesökarna. Boven är förstås ett alltför kraftigt stråltryck i kombination med en alltför smal flaskhals.
Igen, sådär va?
Den här rysligheten, som enligt uppgift är långt ifrån ovanlig, hade faktiskt gått mig helt och hållet förbi. Visserligen är jag ingen utpräglad festivalentusiast, men en och annan konsert har jag bevistat i mina dar. Kanske har jag bara inte stått tillräckligt långt fram på dessa konserter? Man får anta att kissflasksfrekvensen ökar i omvänd proportion till scenavståndet.
Dock. Jag kan inte förneka att det väcker ett uns avund djupt i mitt inre. Inte för att manövern bara skulle vara förbehållen män, som kan kissa stående. Numera vet jag nämligen från säkra källor att även kvinnor kan lära sig detta. Det är bara en fråga om teknik. Nej, det är friheten jag avundas. Det ogenerade. Tänk att vara så bekväm med sina kroppsfunktioner! Så obekymrad om andra människors åsikter, integritet och nytvättade kläder. "Hoppsan, kom det på dig också? Oroa dig inte, det var bara lite kiss."
Årets blogginlägg
Studentfirare på stan och en nyligen bevistad 30-årsfest med snillrikt gymnasietema har gjort mig en smula nostalgisk. Jag minns min egen gymnasietid och student med värme. Men också med lite fasa.
Inför varje avslutning på Berzeliusskolan, där jag avnjöt mina ljuva gymnasieår, producerades en årsbok. Den fylldes med tokroliga lärarcitat, anekdoter från året som gått och dylikt. Ett annat inslag i denna beryktade bok var "Årets...". Där korades allt ifrån Årets plugghäst till Årets slampa och alla tänkbara och otänkbara epitet däremellan.
Mitt tredje gymnasieår blev Årets slampa* en tjej som jag tror hette Sofie eller Sofia. Det enda jag minns av henne är att hon sportade Heidi Klum-luggen redan då, flera år innan Heidi Klum gjorde det. Sofie/Sofia hade antagligen gjort sig skyldig till en del hångel under året. Klivit över den hårfina gränsen mellan populär och eftertraktad till villig och billig. Hej slampa, liksom. Ack, du skoninglösa tonårslogik.
Då tyckte jag förstås att utnämningen var helt i sin ordning och rätt åt henne. Fast egentligen ville jag ju bara hångla med någon jag också. Allra helst med Ola i 3B. Fast han ville nog hellre hångla med Asal, med rådjursögonen – det ville alla killar. Men Asal hånglade inte med någon, för om någon skvallrade skulle hennes pappa skicka tillbaka henne till Iran. Det var i alla fall vad hon sa.
I dag är Asal läkare, bor i Stockholms innerstad och kallar sig för Ella. Hon har avslagit min vänförfrågan på Facebook tre gånger (Första gången tänkte jag att det var ett misstag. Andra gången att hon nog inte fattade att det var jag – jag menar, jag är ju så mycket snyggare nu... Och tredje gången frågade jag på pin kiv.) Jag gissar att det är på grund av en dispyt vi hade år 2001.
Vad Ola i 3B eller Sofie/Sofia gör har jag ingen aning om. Jag hoppas de får hångla mycket.
* Det utnämndes alltid en manlig Årets slampa också. Och i motsats till vad man skulle kunna tro var detta inte någon ärofylld titel. En slampa är en slampa är en slampa, oavsett kön. I alla fall på Berzeliusskolan år 2000. Jämställdhet när den fungerar som bäst. Eller nåt.
Inför varje avslutning på Berzeliusskolan, där jag avnjöt mina ljuva gymnasieår, producerades en årsbok. Den fylldes med tokroliga lärarcitat, anekdoter från året som gått och dylikt. Ett annat inslag i denna beryktade bok var "Årets...". Där korades allt ifrån Årets plugghäst till Årets slampa och alla tänkbara och otänkbara epitet däremellan.
Mitt tredje gymnasieår blev Årets slampa* en tjej som jag tror hette Sofie eller Sofia. Det enda jag minns av henne är att hon sportade Heidi Klum-luggen redan då, flera år innan Heidi Klum gjorde det. Sofie/Sofia hade antagligen gjort sig skyldig till en del hångel under året. Klivit över den hårfina gränsen mellan populär och eftertraktad till villig och billig. Hej slampa, liksom. Ack, du skoninglösa tonårslogik.
Då tyckte jag förstås att utnämningen var helt i sin ordning och rätt åt henne. Fast egentligen ville jag ju bara hångla med någon jag också. Allra helst med Ola i 3B. Fast han ville nog hellre hångla med Asal, med rådjursögonen – det ville alla killar. Men Asal hånglade inte med någon, för om någon skvallrade skulle hennes pappa skicka tillbaka henne till Iran. Det var i alla fall vad hon sa.
I dag är Asal läkare, bor i Stockholms innerstad och kallar sig för Ella. Hon har avslagit min vänförfrågan på Facebook tre gånger (Första gången tänkte jag att det var ett misstag. Andra gången att hon nog inte fattade att det var jag – jag menar, jag är ju så mycket snyggare nu... Och tredje gången frågade jag på pin kiv.) Jag gissar att det är på grund av en dispyt vi hade år 2001.
Vad Ola i 3B eller Sofie/Sofia gör har jag ingen aning om. Jag hoppas de får hångla mycket.
* Det utnämndes alltid en manlig Årets slampa också. Och i motsats till vad man skulle kunna tro var detta inte någon ärofylld titel. En slampa är en slampa är en slampa, oavsett kön. I alla fall på Berzeliusskolan år 2000. Jämställdhet när den fungerar som bäst. Eller nåt.
Sova med jättemage
Vilken sovställning man har som gravid påverkar fostret, skriver aftonbladet.se. En nyzeeländsk studie har visat att "sova på rygg eller på höger sida fördubblar risken för att barnet avlider i livmodern jämfört med om kvinnan sover på vänster sida."
Själv som jag på mage till vecka 37. Det gick jättebra det också.
Själv som jag på mage till vecka 37. Det gick jättebra det också.
