Besiktning

Öm i hjärtat efter fyraårskontroll på vårdcentralen. I skrynklig T-shirt och med gummistövlarna på fel fot har min stora lilla unge fått visa vad hon kan och inte kan. Ansiktet hopskrynklat av koncentration under hörseltestet, rediga svar på sköterskans frågor och omsorgsfullt utvalda färger ur kritburken. Den obligatoriska huvudfotingen blev skallig och glad, med stor och rund mage (är det fortfarande en huvudfoting då?). Huvudet rött, fötterna gula med långa spretiga tår och en gul navel mitt på magen. Det är noga med detaljerna.

Synkontrollen gick inget vidare. Titta på bokstäver på väggen och jämföra med likadana bokstäver på en tavla i knät. Jag fick nypa mig hårt i armen för att inte flyga upp från min stol, rusa fram till henne och ropa ”det gör inget, skit samma om det blir fel, du är det bästa pappa och jag har!” Det spelar ingen roll att vi har den varmaste och mest pedagogiska distriktssköterska man kan tänka sig – vem är hon att säga att mitt älskade barn inte är fulländat?

Nu blir det återkontroll nästa fredag. Till dess ska vi öva hemma, med lapp för ögat, så att hon säkert förstår vad det är hon ska göra. Helst vill jag bara skita i alltihop och leka sjörövare med lappen.

Eller förresten...

Läggdags och lillfisen ligger i sängen.

Jag: Godnatt då, jag älskar dig.
Idun: Och jag älskar dig.

Jag stänger dörren, går ut i vardagsrummet och sjunker ner i soffan för att avnjuta ännu ett avsnitt av The Vampire Diaries (tror för övrigt att Ian Somerhalder är mitt nya frikort. Förlåt Brolle, men vi visste ju båda två att det inte kunde vara för evigt) och lite hummusdoppade morotsstavar när...

Idun: Maaammaaaaaa!

Jag reser mig, återvänder till Iduns rum, öppnar dörren och kikar in.

Idun: Eller. Jag älskar inte dig. Jag älskar bara dig på lördagar. När jag får godis.

Jaha du.

Samtal om kärlek

Idun: Mamma, älskar du mitt paraply?
Jag: Ja, jag tycker om paraplyn. De är bra. Men det finns nåt jag älskar mest i hela världen. Kan du gissa vad det är?
 
Lång paus.
 
Idun: Kläder?
Jag: Ja, det älskar jag också. Men nåt annat!
Idun: Mat?
Jag: Nåt annat.
Idun: Jag?
Jag: Ja, det är klart! Dig älskar jag mest i hela världen. Älskar du mig mest i hela världen?
Idun: Nej, jag älskar dom nya sakerna jag fick av Tomten.

Veckans dilemma

Med treåringens hela uppgivenhet säger Idun under vårt förtroliga samtal vid sängkanten ikväll:

- Mamma, du är en flicka. Och jag är en flicka. Men Cilla säger att Edwin (bästa bästa kompisen på dagis) är en pojke.

*djup suck*

- Jag vet inte hur jag ska göra.


Fint ändå

När man är tre år är huvudet fullt av ord. Det är lätt hänt att man tappar bort ett då och då.

Idun filosoferar: "Min farmor är som min mormor. Och min farfar är som min... som min... som mormors kompis."

Dagens moralfråga

Träffar en herre, modell äldre, vid betalautomaten i p-huset. Han står och fipplar med några mynt som han försöker betala med, utan att förstå att automaten han valt saknar myntinkast. Det slår mig ganska omgående att han inte är nykter. Sluddrar, vinglar och luktar – hela baletten. Han är ensam och ska liksom vi (sambon och jag själv) betala för sin parkering och köra bil därifrån. Berusad. Mitt inne i centrala Linköping, en tisdageftermiddag.
 
Vad gör man? Ringer snuten? Ger honom adressen till alkoholprofilen.se? Håller en improviserad moralpredikan? Brottar ner honom i kamp om hans bilnycklar?
 
Självklart gjorde vi inget av ovanstående. För man kan ju inte bara lägga sig i andra, vilt främmande människors business. Tänk om vi har fel? Det finns ju ändå en promilles chans att han inte alls är full, utan bara har en släng av Parkinsons och jävligt risigt omdöme i sitt val av aftershave.  
 
Ungefär så resonerade vi på något slags omedelbart, in-the-heat-of-the-moment-plan. Och sen var stunden förbi och vi ångrade oss hela vägen hem. Det gör oss givetvis till usla människor. Men väldigt svenska.
 
 

Min hatkärlek till löpning

Jag älskar löpning. Och hatar det. Det är nämligen något med mjölksyran, blodsmaken i munnen och den ständiga förnedringen över att aldrig orka springa så fort som jag skulle vilja (Bolt-speed såklart) som gör det svårt att upprätthålla en helt obeblandad kärlek. För att inte tala om flugorna så här års. Ikväll tog det knappa sex minuter innan jag svalde en. Sånt händer aldrig tamejtusan aldrig när man bara är ute och njutgår.

Löpning för mig är ibland lika med ångest. Och skador. Är det inte ömmande benhinnor är det en galopperande inflammation i foten. Det senare tvingar mig ställa klackarna i skamvrån och ta lågskorna till jobbet - och det är riktig förnedring.

Med jämna mellanrum bestämmer jag mig för att ska sluta springa. Jag är ingen löpare och det är dags att vakna upp och lukta på kaffet. Men sen dröjer det inte länge förrän mina turkosa Asics på skohyllan förför mig och jag finner mig själv ute på vägarna igen. I flykt undan mitt försoffade jag och i jakt på en bättre, starkare och friskare version av mig själv.

Det finns ingen stund på dagen då jag känner mig lika oändligt fri som när jag springer. När solen går ner över Mjölorpesjön och det är så vackert att man kan gråta. Det är något jag inte riktigt tycks ha förmåga att uppskatta utan pulsen dånande i öronen och hjärtat sprängande i bröstet. 

När jag springer ser jag dessutom sånt jag aldrig ser annars. Torpet i skogen där det aldrig finns en levandes själ, men där julgransbelysningen alltjämt lyser, året om. Flocken med betande rådjur på ängen intill vägen. De bara lyfter sina huvuden, tittar skeptiskt på mig och sedan fortsätter att mumsa. (Jag är ju uppenbart obeväpnad och att döma av mitt flåsande skulle jag aldrig hinna ifatt dem ens om jag försökte.) Det är lite naturpoesi över det hela.

Kvällens runda blev en lugn och fin jogg, hem från nya jobbet. Trots brutal träningsvärk i lår och rumpa från gårdagens tabata-övningar njöt jag i fulla drag. Känslan, jag hade kunnat fortsätta springa hela kvällen; det var bara jag, Dave Grohls stämma i lurarna och rådjuren på ängen. Och så flugan i halsen då.



1-0 till mamma

Jag: Idun, gå och ta på dig kläderna nu.

Idun: Nej.

Jag: Jo.

Idun: Nej.

Jag: Jo.

Idun: Nej.

Jag: Jo.

Idun: Nej.

Jag: Kan du inte säga något annat än "nej"?

Idun: Nej.

Jag: Är "nej" det enda ord du kan?

Idun: Ja. Oj då.


Samtal om vänskap

Jag: Varför tycker du att Edvin är snäll?

Idun: För han tycker om mig.

Jag: Tycker du om honom då?

Idun: Ja. Och Viran tycker jag om. Dom är mina vänner. Men du får krama dom.

Jag: Vad mysigt. Är det Edvin och Viran som är bäst?

Idun: Nä.

Jag: Va? Vem är det som är bäst då?

Idun: IDUN!!



Veckans klokskap

"Man får inte äta bajs. Aja baja, säger polisen då."


Aftonbladet i dag

Vafalls?? Har vi slutat rasa nu helt plötsligt?



Sånt som händer på landet(?)

Den här helgen firar vi två år i vårt hus. För två år sedan lämnade vi Linköpings innerstad för åkrar och ängar i Ledberg. Det bästa vi någonsin gjort. Men vissa saker kommer nog ta lite längre tid att vänja mig vid.

Vi var ute och gick tidigare. Idun ville hälsa på farmor och farfar och vi hade precis varit inne i farfars/svärfars ladugård och hälsat på kalvarna när en pickup kommer dundrande mellan husen på gården. Kör förbi oss så gruset sprutar om däcken och tvärstannar ett tiotal meter längre bort, där vägen tar slut.

Ut kastar sig en av granngubbarna, vild i blicken.

– Hej, ska du leverera något? ropar sambon.

Utan att svara eller ta någon som helst notis sliter besökaren upp dörren till baksätet och halar fram... ett hagelgevär. Smäller igen bildörren, snor runt och rusar plötsligt emot oss, alltjämt med hagelgeväret i händerna. Jag hinner tänka ganska många tankar under de cirka två sekunderna. Livet passerar inte revy, men jag får en glasklar minnesbild av Michael Douglas ur filmen Falling down.

Så stannar han plötsligt och väser upphetsat:

– Vi jagar en räv..!  Sedan gör han helt om och försvinner runt ladugårdsknuten, lika plötsligt som han dök upp. Minuten senare ser vi honom älga över åkern bakom, med höga knän i gröna gummistövlar och geväret fladdrande i näven.

Sånt hände mig aldrig när jag bodde i stan. Sånt – och saker som att sambon lämnar frukostbordet för att gå och mata tjurarna.
 

Ikväll svennar vi

Familjen Johansson-Månsson soffade framför Melodifestivalen och varsin tallrik getostlasagne. Konserversationen just nu:

Johan: Alltså det här är ju urtråkigt enligt mig. Så förutsägbart. Kom igen, det är inte 1993.

Jag: Lyssna Idun, hon kan inte sjunga fast hon är med i Melodifestivalen.

Idun (klappar mig på magen): Du kan inte sjunga, mamma.

Jag: Jamen jag är ju inte med i Melodifestivalen.


En helt vanlig konversation en helt vanlig dag i ett helt vanligt hem

Jag står framför badrumsspegeln och sätter på mig ansiktet. Sambon sitter och trycker på gästtoaletten. Det är högst sannolikt att han också tittar på något youtube-klipp på mobilen. Idun, som varit en sväng och hälsat på honom där på gästtoan, kommer in till mig med en trumpen min och snuttefilten i handen.

Idun: – Pappa vill vara i pled.
Jag: – Ja, ibland vill man vara lite i fred. Det får du respektera och lämna pappa ensam en stund.
Idun (full av indignation): – Pappa tittar på Bamse. Min favorit-Bamse.
Jag: – Är du verkligen helt säker på det?
Idun: – Ja det är jag.

Idun står tyst en stund och börjar sedan gläppa med lysknappen. Släcker, tänder, släcker tänder, släcker, tänder. Släcker.

Jag: – Idun, låt bli det där.

Tänder, släcker, tänder, släcker.

Jag: – Snälla snälla Idun, sluta trycka på knappen. Jag ser ju inget.

Tänder, släcker, tänder, släcker.

Jag: – Men kan du sluta trycka på knappen?!
Idun (med huvudet på sned): – Vill du vara i pled mamma?

Tänder, släcker, tänder, släcker. Jag går till slut fram till Idun och tar bort hennes hand från lysknappen.

Idun (rasande): – NEEEEJ!!! JAG VILL INTE HA DIN HAND!! NU GÅR JAG OCH SÄGER TILL FRÖKEN!

Hon stormar ut ur badrummet och klampar iväg genom korridoren utanför. Snart hör jag henne prata upprört med någon, oklart vem eftersom sambon fortfarande befinner sig på gästtoan.

Idun: – Mamma får inte prata mer. INTE prata mera NUU!

 


Rasar lite jag också

Igår påbörjade jag ett argt blogginlägg, men fick springa iväg på annat innan jag hann publicera. Och nu tycks jag vara i gott sällskap med andra bloggare, twittrare etc som frustar förbannat vid tangentborden.
 
Föremålet för mitt arga blogginlägg var och är Lasse Anrell och mer specifikt den okunnighet som hans senaste krönika skvallrar om. I den sågar han det faktum att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Han frågar sig vem fan Rolf-Göran Bengtsson är. "Hästen borde ha fått priset, det är ju den som hoppar", skriver han och tycker att han är alldeles fantastiskt fyndig.

Verkligen. Jag garvar läppen av mig.
 
Som hästtjej fick jag höra alla varianter av liknande kommentarer från hånflinande fotbollskillar i skolkorridoren. Men man kan ju kräva lite mer höjd och professionalitet av en sportjournalist kan man tycka... Även om han numera är krönikör och chefen ger honom påökt varje gång han lyckas provocera läsarna att rasa. 
 
Medieskuggan till trots är ridsport en av världens största sporter och den största ungdomssporten i Sverige näst efter fotboll. Rolf-Göran vann EM-guld förra året och är numera rankad etta i världen. Men det är klart, Lasse-passe, hästhoppning är ju bara en simpel brudsport. Sånt dravel hör ju inte hemma på de fina galorna eller i de stora kanalerna. Det är definitivt inte något värt att ägna hjärnceller och medieutrymme åt. Inte när vi kan direktsända varenda random hockeymatch från andra sidan Atlanten eller djupanalysera vad Zlatan äter till frukost. 
 

Det här är mitt lilla hörn i bloggosfären. Här skriver jag oregelbundet och spretigt om sånt jag får lust att skriva om. Ofta blir det knasgulliga sägningar av femåriga dottern eller kommentarer på sådant som händer omkring mig. Livsbetraktelser som inte ryms i en slagkraftig uppdatering på Facebook.


RSS 2.0